- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
517-518

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ämnesomsättning. Inom den lefvande djur- och växt-organismen försiggå ständigt tvänne jämsides förlöpande serier af kemiska processer: assimilations- och desassimilationsprocesser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ämnesomsättningen inom organismens väfnader. Tarmuttömningarna
utgöras till större delen af sådana ämnen i födan,
hvilka organismen ej tillgodogjort sig; endast i
jämförelsevis ringa mängd innehålla de slutprodukter
af ämnesomsättningen. Dessa senare innehållas
så godt som uteslutande i afsöndringarna från
lungorna, huden och njurarna. Slutprodukterna
af ägghviteomsättningen i organismen utgöras
af qväfvehaltiga urinbeståndsdelar, förnämligast
urinämne, så att qväfvemängden i urinen kan anses vara
ett mått på ägghviteomsättningen i organismen. Den
ur födan tillgodogjorda mängden fett och kolhydrat,
som ej blifvit i kroppen aflagrad som fett, omsättes
till kolsyra och vatten, likaså organismens eget fett,
i de fall då organismen magrar. För att bestämma
omsättningen af de qväfvefria ämnena i organismen
har man att uppmäta mängden kolsyra och vatten i
kroppens utgifter. — Under det att fett och kolhydrat
fullständigt förbrännas inom organismen och densamma
sålunda fullständigt tillgodogör sig den kemiska
spännkraft dessa ämnen innehålla, går sönderfallet af
ägghvitemolekyler inom organismen ej längre än till
bildandet af urinämne och andra qväfvehaltiga ämnen,
som ega en viss mängd kemisk spännkraft qvar. Ett
gram ägghvita lemnar vid sin fullständiga förbränning
5,754 värmeenheter. Förbränningen af de qväfvehaltiga
ämnen (urinämne m. m.), som bildas vid omsättningen
af 1 gr. ägghvita inom organismen, lemnar 1,330
värmeenheter. Omsättningen af 1 gr. ägghvita inom
organismen kan således anses motsvara en utveckling
af 4,424 värmeenheter. Detta värde utgör ägghvitans
fysiologiska förbränningsvärde.

Ett gram fett utvecklar vid fullständig förbränning
9,300 värmeenheter, 1 gr. kolhydrat 4,100. Dessa
värden kunna äfven antagas för förbränningen
inom organismen. Har man i ett fall bestämt
den mängd ägghvita, fett och kolhydrat, som
omsatts på ett dygn, så kan man med kännedom
om nyssnämnda förbränningsvärden beräkna hela
energiomsättningen inom organismen vid detta
tillfälle. Om djuret ej utför något yttre arbete,
omsättes hela denna mängd kemiska spännkraft
uteslutande i värme. Värmeutvecklingen inom
organismen kan kalorimetriskt uppmätas samtidigt
med att ämnesomsättningens omfång på ofvan angifvet
sätt bestämmes. Dylika försök anställdes redan af
Lavoisier. I våra dagar har det lyckats Rubner
att exakt ådagalägga öfverensstämmelsen mellan
den af ett djur på en viss tid utvecklade,
kalorimetriskt uppmätta värmemängden och den
värmemängd, som beräknas af de på samma tid afskilda
ämnesomsättningsprodukterna. Dessa försök äro af den
största principiella betydelse, enär de tydligt visa,
att de inom organismen försiggående processerna
liksom andra materiella processer kunna ordnas
under principen om energiens oförstörbarhet. Vid
förbränningen inom organismen kunna de olika
näringsämnena ersätta hvarandra. Organismen
sönderdelar t. ex. vid ett tillfälle mera ägghvita
och mindre fett än vid ett annat tillfälle, under
det att totala energiomsättningen i bägge
fallen är densamma. En viss mängd af ett näringsämne,
t. ex. ägghvita, kan sålunda vid ämnesomsättningen
inom organismen utbytas mot en mängd af ett annat
näringsämne, t. ex. fett, som vid sin förbränning
lemnar samma värmemängd, d. v. s. eger samma mängd
kemisk spännkraft.

De olika näringsämnena förbrännas olika lätt inom
organismen. Lättast omsättes den ur födan resorberade
ägghvitan, den s. k. cirkulerande ägghvitan, som
förefinnes i väfnadssaften och ännu ej fixerats
i väfnaderna sjelfva. Dernäst komma kolhydrat och
fett, upptagna ur födan, samt kroppsfettet. Först i
sista hand, då intet annat material står organismen
till buds, sönderdelas väfnadernas egen ägghvita,
den s. k. organ-ägghvitan. En rationel kur mot
fetma hvilar på den förutsättningen att kroppsfettet
lättare förbrännes än organens ägghvita, så att om
totala energitillförseln till organismen minskas
till den grad, att organismen måste förbruka
af sitt eget material, det öfverflödiga fettet
beräknas försvinna. Ägghvitan intager en särskild
ställning bland näringsämnena. Födan måste alltid
innehålla något ägghvita, eljest sätter kroppen
till af sitt eget ägghviteförråd, äfven om födan
innehåller fett och kolhydrat i tillräcklig mängd
för att täcka behofvet af kemisk spännkraft. I
väfnadssaften måste alltid finnas ägghvita för
lifsprocessernas fortgång. Fett och kolhydrat
kunna minska ägghviteomsättningen, men kunna ej
helt och hållet ersätta ägghvitan. Detsamma är
förhållandet med limmet, som dock till sin kemiska
sammansättning står ägghvitan ganska nära: det spar,
men kan ej ersätta ägghvita. Man har diskuterat
huruvida alkoholen eger något näringsvärde. Den
eger ett högt förbränningsvärde, 6,980 värmeenheter;
den resorberas och förbrännes nästan fullständigt,
så att dess kemiska spännkraft så godt som i sin
helhet omsättes inom organismen. Men kan alkoholen
verkligen spara annat brännmaterial, eller är
dess förbränning inom organismen endast en onyttig
tillökning af ämnesomsättningen? Ämnesomsättningen
ökas visserligen af alkohol, dock ej i den grad, som
motsvarar den förtärda mängden alkohol, förutsatt
att denna ej varit alltför stor; en besparing af
annat brännmaterial eger således rum. Men å andra
sidan framkallas förgiftningssymtom äfven af ganska
små doser. Vidare har alkoholen den verkan, att den
ökar blodcirkulationen genom huden och ökar sålunda
värmeförlusten från kroppen (jfr Termometri). Någon
betydelse som näringsvärde torde alkoholen ega endast
vid akuta infektionssjukdomar. — Ämnesomsättningens
omfång är beroende af flere faktorer. Födans mängd och
beskaffenhet
utöfva ett inflytande. Vid hunger ställer
sig omsättningen på ett minimum, och vid tillförsel
af föda ökas den i samma mån, som energitillförseln
ökas. Gifver man i födan den mängd ägghvita, som
motsvarar qväfvemängden i urinen vid hunger, så
visar sig denna ägghvitemängd otillräcklig att hålla
organismen i qväfvejämnvigt. Befinner sig kroppen vid
ett tillfälle i qväfvejämnvigt och mängden ägghvita

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free