Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ämnesomsättning. Inom den lefvande djur- och växt-organismen försiggå ständigt tvänne jämsides förlöpande serier af kemiska processer: assimilations- och desassimilationsprocesser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i födan ökas, så ökas äfven ägghvitesönderdelningen,
så att organismen efter en tid åter ställer sig i
qväfvejämnvigt. Ju längre detta dröjer, dess mera
ägghvita aflagras inom organismen. Vid minskning af
ägghvitemängden i födan fortfar organismen en tid att
sönderdela en äggbvitemängd, som motsvarar den större
tillförseln. Organismen förlorar således en viss
mängd ägghvita, innan åter qväfvejämnvigt uppnås. —
Vid kroppsarbete ökas ämnesomsättningen. Såväl det
yttre arbetet som den ökade värmeutvecklingen,
som alltid åtföljer muskelarbetet, erfordra en
större omsättning af spännkraftrikt material. Det
material, som omsättes vid muskelarbetet, utgöres
hufvudsakligen af qväfvefria ämnen, således fett
och kolhydrat. — Omgifningens temperatur inverkar
på ämnesomsättningen på tvänne olika sätt. Å ena
sidan försiggå lifsprocesserna inom cellerna med
en större eller mindre liflighet alltefter den
högre eller lägre temperaturen inom väfnaderna
sjelfva. Å andra sidan regleras värmeproduktionen,
d. v. s. förbränningen inom organismen, efter
värmeförlusten, så att kroppstemperaturen
hålles konstant. Hos de s. k. kallblodiga djuren
kommer endast det förra inflytandet att göra sig
gällande. Likaså hos de varmblodiga, om man genom
något ingrepp (afskärning af ryggmärgen, förlamning af
musklerna medelst curare, ytterlig afkylning) förstör
värmeregulationsmekanismen, så att kroppstemperaturen
ökas eller minskas med omgifningens temperatur. Under
normala förhållanden framkallar en sänkning af
omgifningens temperatur en retning af köldsinnets
nervapparater i huden, och denna retning utlöser
på reflexväg en ökning af ämnesförbränningen inom
väfnaderna, hufvudsakligen musklerna, hvilket åter
har till följd en motsvarande ökning af kroppens
värmeproduktion. Alla sinnesretningar för öfrigt öka
ämnesomsättningen. — Hos djur med stor kroppsvigt är
ämnesomsättningen större än hos små djur. Beräknas
åter storleken af ämnesomsättningen på 1 kilograms
kroppsvigt, så befinnes det, att små djur hafva
en lifligare ämnesomsättning. Detta beror derpå
att små djur i förhållande till sin kroppsvigt,
d. v. s. organmassa, hafva en stor kroppsyta och
således äro utsatta för en jämförelsevis stor
värmeförlust.
Kroppens näringsbehof bestämmes af
ämnesomsättningens omfång. Denna åter påverkas
af flere faktorer, af hvilka de vigtigaste
blifvit anförda. De yttre förhållanden, under
hvilka en individ lefver, och som inverka på hans
ämnesomsättning, vexla, dock ej i högre grad, än att
ett medeltal, uttryckt i värmeenheter, kan angifvas
för energiomsättningen under ett dygn. Detta tal
ställer sig olika för individer med olika kroppsvigt,
sysselsättning o. s. v. För att erhålla kännedom om
detta tal, som är af stor praktisk betydelse, enär det
utgör måttet på individens dagliga näringsbehof, kan
man förfara på tvänne sätt. Man kan bestämma på ofvan
angifna sätt omfånget af ämnesomsättningen på ett
dygn. Detta är ett ytterst omständligt tillvägagående
och har hitintills kunnat tillämpas endast på ett
fåtal fall. Långt större
erfarenhet har man vunnit genom att väga och analysera,
d. v. s. bestämma mängden ägghvita, fett och
kolhydrat i den föda en person under en följd af dagar
förtär under vanliga lefnadsförhållanden. Denna
metod är visserligen ej så exakt som den förra, då
man endast tillnärmelsevis kan angifva huru mycket
af den intagna födan tillgodogöres i tarmkanalen
och omsättes i organismen. Praktiskt användbara
resultat har denna metod likväl gifvit. På grund
af resultat, som vunnits hufvudsakligen med denna
metod, uppställde Voit såsom normalkost för en
»medelarbetare», d. v. s. en arbetare, som ej har
något särdeles tungt arbete (t. ex. en snickare, en
mekanisk arbetare), 118 gr. ägghvita, 56 gr. fett
och 500 gr. kolhydrat, hvilken kostsats sedermera
förändrades af Almén till 120 gr. ägghvita,
90 gr. fett och 450 gr. kolhydrat. Den voitska
kostsatsen representerar en energitillförsel af
3,055,000 värmeenheter brutto, eller, om man deraf
frånräknar 8,11 proc. som ej komma organismen
till godo, 2,843,000 värmeenheter. Detta tal kan
anses motsvara energiomsättningen på ett dygn hos
en fullvuxen man af 70 kg. kroppsvigt, och som ej
har att förrätta något tyngre arbete. I samma mån som
individen har att utföra ett tungt arbete, i samma mån
har den också behof af en större energitillförsel. Då
arbetaren i vanliga fall ej har råd att kosta på sin
föda mer än hvad som motsvarar det dagliga behofvet
af energitillförsel, så kan man af energimängden i
den föda, som under vanliga förhållanden förtärts,
bedöma storleken af det dagliga arbete han har
att utföra. På detta sätt har man uppställt vissa
kategorier af arbetare, karakteriserade af olika
stort näringsbehof. Då en kostsats skall uppgöras,
t. ex. for utspisning i offentliga anstalter
eller för armén o. s. v., har man att först och
främst bestämma energitillförseln, motsvarande det
arbete, som individen har att utföra. Vidare skall
denna tillförsel fördelas på de olika grupperna
näringsämnen: ägghvita, fett och kolhydrat. Som de
födoämnen, ur hvilka ägghvitan tages, såsom kött,
ägg o. s. v., i allmänhet betinga ett högre pris än
fläsk, potates bröd, som utgöra hufvudsakliga källor
för tillförsel af fett och kolhydrat, har man sökt
att sätta ägghvitemängden i kosten så liten som
möjligt. Huru långt man kan gå i denna riktning är
ännu ej fullt utredt. Tillsvidare anses dock säkrast
att ej gå under det af Voit angifna talet, 118 gr. pr
dag. Personer i god ekonomisk ställning förtära en
långt större mängd ägghvita. Vid tungt arbete måste
äfven ägghvitemängden i födan ökas, oaktadt det torde
få anses afgjordt, att det är hufvudsakligast på
bekostnad af de qväfvefria ämnena, som arbetet
utföres. Den tungt arbetande har nämligen en
jämförelsevis stor muskelmassa att underhålla. Utgöres
födan till en betydande del af vegetabilier, måste
man taga hänsyn till att dessa ämnen ej i samma grad
tillgodogöras inom tarmen som de animaliska. Födans
volym måste äfven tagas i beräkning. Erfordras en
stor energitillförsel, tillgodoses behofvet bättre
af fett än af de skrymmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
