Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ängar, landtb., utgöra de till en landtegendom hörande jordområden, å hvilka skördas gräs eller andra foderväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slag och derför beundras för sin skönhet och
behagliga omvexling. Exempel derpå kunna anföras från
ängarna på Gotland och Kinnekulle m. fl. ställen. För
landtbruket och boskapsskötseln äro ängarna af den
största betydelse, ej allenast för de foderämnen,
som derifrån erhållas, utan ock för det tillfälle
till bete, som derå lemnas för kreaturen under
eftersommaren, sedan ängarna blifvit afbergade. På de
orter, der man ännu ej å den uppodlade jorden infört
vexelbruk eller koppelbruk, utan mera uteslutande
sköter jorden enligt grunderna för tvåskiftes- eller
treskiftesbruket, är det ett oeftergifligt vilkor för
landtbrukets bedrifvande, att naturliga ängar finnas,
emedan man eljest skulle nödgas inköpa det erforderliga
kreatursfodret
och på detta sätt vinna gödsel för sädesfälten. Saknas
sådana naturliga ängar, måste gräs, klöfver och
andra foderväxter i stället odlas å den gamla,
uppbrukade åkerjorden, och man måste då införa ett
annat brukningssätt än uteslutande sädesodling. Äro
de naturliga ängarna rikt gifvande och i öfrigt
väl belägna för afbergningen och skötseln, bör
man bibehålla dem så länge, utan att upplöja dem
till åker. För att bibehålla ängarna i full kraft
bör man emellertid omsorgsfullt sköta och ansa dem,
så att de må lemna den högsta möjliga afkastning. För
detta ändamål bör man företaga rödjningar å ängsmarken
eller tillse, att den ej blir öfverväxt med buskar
och träd. Tufvor, mullvadshögar och myrstackar
böra borttagas, löf, qvistar och ris hopsamlas och
förbrännas samt askan deraf utspridas. Då ängarna
börja blifva mossbelupna, skola de öfverharfvas
och gödslas med aska, kalkgrus, kompostgödsel,
ladugårdsspillning, benmjöl, kalisalter o. s. v. Der
så behöfves, insår man passande gräsfröslag och andra
foderväxter. För att erhålla ett kraftigt närande och
godt höfoder från en äng måste man noga afpassa tiden
för afbergningen. I mellersta och södra Sverige
afbergas ängarna två å tre veckor efter midsommaren,
alltså före eller omkr. midten af Juli månad. I
de norra provinserna sker höbergningen senare,
eller i slutet af Juli och t. o. m. i Augusti. Den
rätta tiden för höskörden är den, då de flesta
gräsarterna och örterna börja att blomma. Uppskjuter
man höslåttern för länge, tills gräsarterna blifva
öfvermogna, tillhårdna blad och stjelkdelar och
blifva halmartade samt lemna ett vida sämre foder,
hvilket på långt när ej visar samma näringseffekt, som
då det blifvit i rätt tid före eller vid blomningen
afbergadt. Höet från de naturliga hårdvallsängarna
i Norrland och fjälltrakterna berömmes vanligen för
sina utomordentligt närande egenskaper och för de
goda ladugårdsprodukter, såsom mjölk, smör och ost,
hvilka derigenom erhållas. Detta beror dels deraf att
fjällhöet eller det norrländska hårdvallshöet består
af en stor mängd olika grässlag och aromatiska örter
i blandning, dels äro ock samtliga dessa foderväxter
stadda i ungefär samma utvecklingsgrad. Längre
söderut i landet äro de naturliga ängarna beväxta
med foderarter, af hvilka somliga äro öfvermogna och
halmartade vid höskörden, under det andra äro
mindre försigkomna. Dessutom är mångfalden af
olika gräsarter vanligen ej så stor. De långa,
ljusa och solglänsande dagarna i Norden gifva åt
fodergräsen och örterna derstädes ett större och
kraftigare näringsvärde. Dessutom tillkomma ännu
andra gynsamma omständigheter, såsom jordens natur
och beskaffenhet, markens lutningsförhållanden,
nedförandet af växtnärande mineralämnen medelst
fjällbäckarna samt slutligen sjelfva sättet för
afbergningen och höets behandling m. m., hvilket
allt bidrager att göra det norrländska hårdvallshöet
mera närande än hö af samma eller närbeslägtade
växtarter från de södra provinserna. Inom
åtskilliga landsdelar förekomma naturliga ängar,
som äro särskildt berömda för sin utomordentliga
förmåga att i qvantitativt hänseende gifva en rik
afkastning, äfven om fodrets qvalitet ej kan täfla
med det från fjälltrakterna eller i Norrland. Sådana
utomordentligt rika ängsmarker finnas t. ex. i
trakterna af Mälaren, såsom vid Kungsör, Strömsholm,
på Ultuna Kungsäng o. s. v. Men äfven dessa rikt
gräsbärande ängar hafva på senare åren börjat
uppodlas och förvandlas till sädesfält. — Emedan
man vid sädesbruken måste lita till de naturliga
ängarna för erhållande af kreatursfoder, genom
hvars förbrukning i ladugårdarna man kan producera
den för åkerjorden nödvändiga kreatursgödseln,
har redan hos våra förfäder uppstått det allmänna
ordspråket: »Ängen är åkerns moder».
Ångsodling är en åtgärd, som landtmännen i våra dagar ej
sällan företaga för att af hittills odugliga
kärr- och mosstrakter bilda gräsbärande ängar. Vid
sjösänkningar och vattenaftappningar inträffar ock,
att marker erhållas, som genom sitt sanka läge och
tidtals inträffande öfversvämningar ej lämpa sig för
uppodling till åkerfält, men deremot mycket väl kunna
förvandlas till goda ängar, om de rätt behandlas och
skötas. Men äfven höglända marker med god jordmån,
ehuru så eländiga, stenbundna och svårbelägna,
att de icke lämpligen kunna brukas som åkerjord,
blifva likaledes ofta föremål för ängsodling. För
att en sumpig och sank trakt skall kunna odlas till
äng, fordras, att vattnet skall kunna aflägsnas eller
bortledas. Saknas lämpligt aflopp för vattnet, har man
på flere ställen genom jord vallar afstängt marken
samt bortskaffat vattnet genom väderqvarnspumpar
eller medelst ångkraft. För öfrigt bortrödjer man
buskar och träd samt besår fältet med passande gräs-
och foderväxtfrön (se vidare Gräsvallar). Mossar, som
ej kunna odlas till åker, förvandlar man till ängar
sålunda, att man sätter dem under vatten och låter
detta under vintern bottenfrysa. Vattnet lemnas att
qvarstå till en half meters höjd öfver mossen äfven
fram på sommaren. Derigenom utestänges luften från
mossväxterna, som då börja förruttna och öfvergå till
en gyttjig massa. Då vattnet sedan småningom aftappas,
bildar sig öfver den ruttnande mossan ett jordartadt
lager. Samma operation förnyas under loppet af flere
år, tills mossväxterna hunnit dö ut och ett jordlager
bildat sig, som derefter kan besås med gräsfrö eller
ock lemnas att af sig sjelf blifva beväxt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
