Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ängar, landtb., utgöra de till en landtegendom hörande jordområden, å hvilka skördas gräs eller andra foderväxter - Ängel (Lat. angelus, Grek. angelos, »utskickad», »sändebud»), den bibliska benämningen på hvarje skapadt högre andeväsende i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med grässtarrarter, hvilka alltid framträda
i mängd, så snart mossväxterna försvunnit. Är
man i tillfälle att anordna saken så, att en
öfversilning af mossfälten kan ega rum tid efter
annan, går odlingen, eller markens förvandling till
äng, bättre och fortare än medelst öfverdämning,
frysning och vattenaftappning. På tjenlig lokal
och der mosslagret ej är alltför djupt förvandlas
mossen emellertid snart nog till äng, som småningom
blir af allt bättre beskaffenhet och kan med tiden
förvandlas till hårdvall. Vid odlingen af höglända
marker till äng, har man att först rödja fälten från
buskar, träd och skogsafskräden. Dessa ämnen hopsamlas
och förbrännas till aska, som vidare utsprides och
fördelas öfver marken. Jorden göres vidare fri från
stenar och andra impediment samt plägar någon gång
äfven brännas eller svedjas. I den sålunda tillredda
jorden insår man passande gräsfröarter af olika
slag. Om marken är så oländig och stenbunden, att
den ej lämpligen kan odlas till äng, hvilken kan
afbergas på vanligt sätt och gifva höafkastning,
använder man densamma endast för bete. För detta
ändamål företager man samma odlingsarbeten eller
behandlingssätt af jorden, som för bildningen af äng.
Ängsvattning kan utföras på tvänne sätt: antingen
derigenom att man låter vattnet sila öfver ängsmarken
(silängar) eller ock derigenom att man uppdämmer
vattnet så högt, att ängen deraf helt och hållet
öfversvämmas (dämängar). Innan man företager
en ängsvattning, måste man dock först göra sig
underrättad om såväl vattnets beskaffenhet som
jordarternas natur å de ängsmarker, öfver hvilka
vattnet skall silas eller uppdämmas. Vattnet från kärr
och sumpiga mosstrakter är ofta starkt jernhaltigt
och kan innehålla hvarjehanda andra ämnen, som kunna
verka skadligt på gräsväxten, hvarjämte sådant vatten
ofta förhindrar utvecklingen och framkomsten af ädlare
foderväxter. Är jorden mergelartad eller kalkhaltig,
upphäfvas emellertid de skadliga verkningarna af ett
sådant vatten, och nyttan af de öfriga beståndsdelarna
i vattnet kan göra sig gällande. Kommer vattnet
omedelbart från källor i närheten af ängarna, är
dess temperatur vanligen mycket låg, och vegetationens
hastiga utveckling blir derigenom hämmad. Kalkhaltigt,
eller s. k. hårdt, vatten lämpar sig för ängar, som
innehålla torf- och dyjordarter eller der jorden
är rik på jern- och kiselsyreföreningar. Det bästa
vattnet för ängarna erhålles från bäckar, floder
och insjöar. Detta vatten är nämligen »mjukt» samt
af högre temperatur och innehåller flere gödande
beståndsdelar, som verka välgörande på alla slags
foderväxter och å hvilka jordarter som hälst. Å
silängar låter man vattnet genom silning sprida sig
öfver fältet utan att förblifva stillastående någon
tid. Man vattnar sålunda gräset dels på våren straxt
efter islossningen, dels ock under några dagar på
hösten, innan marken tillfryser. Under sommaren kan
man ock genomfukta gräset någon gång, då sådant synes
behöfligt. Dämängarna sättas under vatten höst och
vår. Senare på hösten måste vattnet aftappas, så att
ej is hinner bilda sig öfver ängen. På våren låter man
vattnet stå qvar öfver ängens yta, tills frostnätterna
äro förbi och värmen börjar inträda. Genom väl ordnade
ängsvattningar har man stundom lyckats uppbringa
foderafkastningen högst betydligt. Emellertid må
anmärkas, att ängsvattningar numera ej företagas så
allmänt och till samma utsträckning som förr. Detta
beror dels deraf att de naturliga och för särskild
öfvervattning lämpliga ängsmarkerna numera blifvit
till största delen upplöjda och förvandlade
till sädesbärande fält, dels har man ock nu för
tiden flere andra sätt att förbättra ängarna samt
upphjelpa gräsväxten, t. ex. genom öfvergödningar,
harfningar och insåningar m. m. Man finner detta
vara mera ekonomiskt fördelaktigt än att genom
dyrbara anordningar medelst dammar, kanaler och
vattenledningar söka befordra en yppigare och bättre
gräsväxt å de ängar, som ännu finnas qvar ouppodlade
eller i sitt forna ursprungliga och naturliga
tillstånd. För artificiella ängar och konstgjorda
gräsvallar med ädlare foderväxtarter lämpa sig ej
ängsvattningar rätt väl. I främmande land utgör
ängsvattningen en del af vattenrätten (se d. o.).
C. E. B.
Ängel (Lat. angelus, Grek. angelos ,»utskickad»,
»sändebud»), den bibliska benämningen på hvarje
skapadt högre andeväsende i allmänhet. Då ej
annorlunda särskildt angifves, menas dock med ängel
alltid ett godt ande väsende, ehuru Nya testamentet
också talar om »djefvulen och hans änglar» och om »de
änglar, som syndade», alltså äfven om onda änglar,
hvarför den kristna kyrkoläran delar änglarna i
två slag: goda och onda. Såvidt man kan draga några
slutsatser ur Nya testamentets sparsamma antydningar,
synes dess lära om änglarna vara den att alla änglar
ursprungligen skapades goda likasom menniskan,
men att de likasom hon blefvo satta på prof för att
personligen bestämma sig, hvarvid en af de högste
änglarna, djefvulen (Lucifer), föll och jämte
honom ett stort antal andra änglar. Dessa bildade
derigenom ett mot Gud och hans rike fientligt rike,
som särskildt i menniskoverlden söker motarbeta
Gud och hans sak, förförande menniskorna till synd
och dragande dem i olycka. Men likasom Kristus var
kommen att »nedslå djefvulens gerningar», så äro
också de gode änglarna alltjämt verksamma i att
bekämpa de onde änglarna och skydda menniskorna
såväl mot dem som mot annat ondt. De gode änglarna
betecknas såsom Guds »tjensteandar, som utsändas till
tjenst för deras skull, som skola ärfva frälsningen»
(Ebr. 1: 14). Denna tanke återfinnes redan i Gamla
test. (Ps. 34: 8), der den, i Daniels bok, också
framträder under den åskådningen att de olika folken
hafva sina särskilda änglar, kallade »furstar», af
hvilka en är namngifven, nämligen Mikael, judafolkets
»furste» (Dan. 10: 13, 20, 21; 12: 1). På grund af
dessa bibelställen utbildade sig inom kyrkan läran
om särskilda skyddsänglar för folken och de enskilda
menniskorna, hvilken lära ansågs hafva stöd äfven i
Jesu ord i Matt. 18: 10. Jämte det att änglarna utföra
Guds befallningar, omgifva de också, enligt både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
