Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äpple, hortik., frukten af äppleträdet, Pyrus malus, är otvifvelaktigt ett af de vigtigaste fruktslag - Äpplefrukt, pomum., bot., är en s. k. »skenfrukt» l. falsk frukt, hvars köttiga massa utgöres af de fem blomfoderbladen - Äpplesyra, kem., en af Scheele upptäckt, i växtriket allmänt förekommande organisk syra - Äppleträd. Se Apel, Pyrus och Äpple - Äpplevifveln. Se Fruktvifveln och Snabelbaggar - Ära. Många äro de åsigter, som inom etikens historia framstälts om ärans betydelse ur sedlig synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äppelträdet som med de allra flesta sedan urminnes tider
odlade växter: det har förlorat sitt ursprungliga
fädernesland. Man har utan grund antagit,
att äppleträdet skulle härstamma från Kina, men
det är sannolikare, att det leder sina anor från
några arter, som växa i mellersta och vestra Asien,
måhända från trakterna söder om Kaspiska hafvet eller
från Armenien, hvarifrån Europa har fått så många
kulturväxter. Äfven detta är dock endast en gissning,
men säkert är, att äppleträdet växer vildt i många
land, äfven i Sverige, der »surapeln» icke är så
alldeles sällsynt å ängsbackar i södra och mellersta
delarna af landet upp till Gestrikland. — Bland de
vilda äppleträden finnas äfven sådana, som hafva beskt
smakande frukt. Emellertid har under århundradenas
lopp genom odlingens inverkan en snart sagdt
otalig mängd olika varieteter af äpplen uppkommit,
hvilka skilja sig från hvarandra genom storlek,
form, färg, fruktköttets beskaffenhet, arom, smak
o. s. v. Likaledes hafva i Sverige åskilliga utmärkta
äpplesorter uppkommit, bland hvilka må nämnas,
såsom särdeles framstående, följande: Åkerö-äpple,
Sparreholms- och Säfstaholms-äpple, det sedan lång tid
tillbaka välkända Stenkyrke-äpplet och Rosenhägern
samt de mindre utbredda Hörningsholms-, Kavelås-,
Värnanäs- och Kesäters-äpplena. Särskildt förtjenar
Ringstads-äpplet att omtalas, emedan det är en utmärkt
rikt bärande fruktsort, ovanligt härdig, som kan odlas
långt upp i Norrland, och den enda i Sverige odlade
sort, som starkt påminner om det s. k. Baldwin-äpplet,
hvilket hitförts från Amerika, och hvars odling under
senare åren genom öfversändandet af ympqvistar blifvit
införd och börjat småningom spridas i Sverige. Man kan
efter mognadstiden och hållbarheten fördela de olika
sorterna af äpplen i följande grupper, hvilka dock
visa öfvergångar sinsemellan, nämligen 1) sommarfrukt
(mogen i midten eller slutet af Aug. och i Sept.):
Hampus, Astrakan (hvit, röd), Gryllenkrooks, Hvit
gylling, Säfstaholms- och Oranie-äpple m. fl.. 2)
höstfrukt (Sept–Okt.): Kafvelås (= Pott-äpple);
Ringstads-äpple (hållbart till i Januari),
Sparreholms-, Skarlakans-parmän (= Ölands kungsäpple)
och Kesäters-äpple m. fl., 3) vinterfrukt (sent
mogen eller mognar efter aftagningen och är hållbar
under större delen af vintern, somliga slag ända till
Maj): Grågylling (= vinter-Postaf), Gravenstein-
(trädet något ömtåligt), Stenkyrke-, Kalmar glasäpple
(= Spansk renett), Melonäpple, Åkerö-, Ribston-
och Rosenhäger-äpple m. fl. — Åtskilliga äpplen
sammanföras i grupper med anledning af formen eller
någon annan gemensam egenskap. Så har man sammanfört
i en grupp de bekanta astrakanerna, hvilka hafva
ett lösare kött och i regeln helt eller delvis
blifva halfgenomskinande, »klara». Denna egenskap
tillkommer dock äfven åtskilliga äpplen, hvilka icke
föras till Astrakanerna, t. ex. Oranie-äpplet och
Säfstaholms-äpplet, likväl icke som regel, men under
gynsamma somrar. Renetter benämnas regelbundet
rundade äpplen med vanligen tjockt, icke sällan nästan
läderartadt skal, som oftast har en
enformig grön-gråaktig färg såsom omogna, hvilken
färg hos svenska renetter vid mognaden öfvergår
till grå-gul-brun och hos utländska vanligen
till gråbrun. Många flere sådana grupper kunna
anföras bland utländska äpplesorter, såsom
Calviller, Rambour, Ribston, Parmän m. fl., om hvilka
närmare underrättelser kunna inhemtas ur pomologiska
handböcker. Den största i Sverige odlade äppiesort
torde vara Alexander-äpplet, som har vacker färg,
men för öfrigt icke värderas synnerligen högt. —
Äpplefrukten bör plockas försigtigt från trädet,
så att stötar undvikas, och uppläggas å hyllor
i en luftig och sval fruktkammare, som dock bör
vara frostfri. Under sådan behandling och förvaring
hålla äpplena sig längre, och vinterfrukten genomgår
sin eftermognad och blir först då rätt njutbar. —
Kännedomen om äpplena och deras odling m. m. kallas
pomologi (se d. o.) — Äpplen äro i friskt, torkadt
och syltadt tillstånd en vigtig handelsartikel. De
begagnas till födoämnen samt till beredning af
äpplevin (cider), ättika och bränvin. Äpplet var
hos grekerna en symbol af den sinliga kärleken och
fruktsamheten, och det har spelat en rol äfven i
mytologien (jfr berättelserna om Eris, Hesperiderna,
Idun, syndafallet). — Om det. s. k. riksäpplet se
d. o. O. T. S.
Äpplefrukt, pomum, bot., är en s. k. »skenfrukt» (se
d. o.) l. falsk frukt, hvars köttiga massa utgöres af
de fem blomfoderbladen. Dessa hafva sammanvuxit med
hvarandra och med de läderartade eller pergamentshårda
fruktbladen, som bilda de egentliga frögömmena inuti
den af fodret uppkomna köttiga massan af äpplen,
qvitten, päron o. s. v. Oxelns och rönnens frukter
kallas af allmänheten bär, emedan de äro mycket
mindre och omgestaltningen der icke är så tydlig
och påtaglig som hos t. ex. äpplet, der man hos
vissa slag under utväxandet af den falska frukten
kan få se föreningssömmarna mellan de förtjockade
foderbladen. Man har velat förklara äpplefrukten genom
antagandet att den köttiga massan skulle vara den
uppsvällda axelspetsen eller det utsvällda blomfästet,
men det håller icke streck att göra en jämförelse med
nyponet, der på insidan af den urhålkade stjelkspetsen
sitta hela småfrukter, icke några särskilda frön i
rum, bildade af fruktbladen. Deremot är det en ganska
vanlig företeelse att blomfodret växer fast kring
hela frukten, såsom hos den enkla och den dubbla
skalfrukten, ehuru fodret i dessa slags frukter icke
sväller upp och blir köttigt (jfr Äpple). O. T. S.
Äpplesyra, kem., en af Scheele upptäckt, i växtriket
allmänt förekommande organisk syra, C2 H3 (O H)
(C O2 H)2, som är skarpt sur och bildar färglösa,
lättlösliga kristallgyttringar. P. T. C.
Äppleträd. Se Apel, Pyrus och Äpple.
Äpplevifveln. Se Fruktvifveln och Snabelbaggar.
Ära. Många äro de åsigter, som inom etikens
historia framstälts om ärans betydelse ur sedlig
synpunkt. Denna betydelse har både öfver- och
underskattats. Öfverskattats har den, när sedligt
värde i det hela likstälts med ära, hvilket då
betyder, att detta värde skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
