Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärfdabalken, jur., den afdelning af 1734 års lag, som angår arf, testamente och förmynderskap - Ärftlig besittningsrätt (till jord). Se Åborätt - Ärftlighet. Såsom fall af ärftlighet betecknas i det dagliga lifvet sådana företeelser som att vissa egendomligheter i kroppsformen, vissa utpräglade naturanlag eller böjelser, vissa missbildningar eller vissa sjukdomsanlag återfinnas hos flere individer med gemensam härstamning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt K. M:ts Stadga och förordning ang. testamente
d. 3 Juli 1686, hänförde den i Dec. sistn. år
konstituerade Kungl. Lagkommissionen, efter någon
tvekan, stadgandena ang. testamente och förmynderskap
till ärfdabalken, så att denna redan i kommissionens
första förslag af år 1690 erhöll det innehåll, som
den sedermera bibehållit såväl i kommissionens alla
följande förslag som i 1734 års lag. För kännedom
om Lagkommissionens berörda förslag hänvisas till
J. Nilsson: »Bidrag till Ärfdabalkens historia
1686–1736 II: 1 Förslagen till Ärfdabalk» (Upsala
Univ:ts »Årsskrift», 1892).
Bland de förordningar, som efter 1734 års lags
tillkomst medfört väsentliga ändringar i ärfdabalken,
märkas k. förordn. d. 19 Maj 1845 ang. lika arfsrätt
för man och qvinna samt ang. ändrad lydelse af
3:dje kapitlet om bak- och sidoarf, k. förordn.
d. 18 Sept. 1862 ang. urarfvagörelse m. m., till
följd hvaraf 10:de kap. (»Huru gäld vid dödsfall
gäldas bör») upphört att gälla, k. förordn.
d. 21 Dec. 1857 ang. hvad i testamente gifvas
må så ock om gåfva af fast egendom, hvarigenom
§§ 1–5 i 17:de kap. (äfvensom Jordabalkens 8:de
kap.) upphäfts, samt lagen d. 18 April 1884, hvilken
är den sista af de tre förordningar, som i följd
ersatt 23:dje kap:s föreskrifter ang. förmyndares
redovisningsskyldighet. — Det mest betydande, hela
ärfdabalken omfattande arbete, som hittills utkommit,
är Nordling: »Föreläsningar öfver Ärfda Balken (3:dje
uppl., 1885). –s N.
Ärftlig besittningsrätt (till jord). Se Åborätt.
Ärftlighet. Såsom fall af ärftlighet betecknas
i det dagliga lifvet sådana företeelser som att
vissa egendomligheter i kroppsformen (särskildt
ansigtsbildningen), vissa utpräglade naturanlag
eller böjelser, vissa missbildningar eller vissa
sjukdomsanlag återfinnas hos flere individer
med gemensam härstamning. Är det en egenskap hos
aflägsna förfäder, som går igen hos en individ med
öfverhoppande af mellanliggande slägtled, föreligger
s. k. atavism (se d. o.). Forskar man närmare efter
de möjliga orsakerna till en dylik öfverensstämmelse,
så finner man i många fall, att individerna utvecklat
sig under samma yttre förhållanden (klimat, föda,
yrke, uppfostran o. s. v.) och till följd deraf fått
en del förvärfvade egenskaper gemensamma. I andra
fall kan man afgjordt utesluta inverkan från den
omgifning, hvari individen utvecklat sig, såsom orsak
till en viss egenskap, och det är sådana egenskaper,
som vi beteckna såsom ärfda. — En medfödd egenskap
kan antingen vara ärfd eller förvärfvad under
fosterlifvet. En egenskap, som vi träffa hos en
individ, och hvilken vi måste uppfatta såsom ärfd, kan
ofta nog saknas hos föräldrarna. En efterföljande
generation har samma allmänna artkarakterer som den
föregående, men utgör ej en fullständig upprepning
af densamma. Intet är vanligare, än att barnen i
en familj eller ungarna i en kull förete betydande
olikheter såväl sinsemellan som med föräldrarna,
och dessa olikheter kunna ej förklaras ensamt genom
antagande af olika inverkan från
omgifningen under utvecklingens förlopp. Vi måste
uppfatta såväl likheterna som olikheterna såsom
ärfda. Från denna synpunkt sedd, är ärftligheten ett
inflytande, som jämte omgifningens inverkan bestämmer
en individs utveckling. Huru kommer detta inflytande
till stånd? Tvänne olika fiskarter lägga sin rom i
samma vatten. Romkornen från de olika arterna likna
hvarandra i högsta grad; de utveckla sig under samma
förhållanden, men slutresultatet blir olika. Emellan
romkornet och det färdiga fiskynglet ligger en
kontinuerlig serie utvecklingsstadier, hvilken
vi kunna följa med mikroskopets tillhjelp. Hvarje
efterföljande stadium är betingadt af, är en nödvändig
följd af det näst föregående, så att hela förloppet af
utvecklingsserien i hvarje särskildt fall är bestämdt
genom beskaffenheten af det ursprungliga romkornet. —
»Musikaliskt öra» hos en person är en egenskap, som
betingas af en särskild utveckling af hörselorganet
och af en viss del af hjernans tinningslob. Vi veta,
att denna egenskap utvecklas genom öfning, men vi
veta också, att vissa personer, äfven om de öfva sig
aldrig så mycket, ej kunna blifva musikaliska. Det
erfordras härför, som man säger, ett medfödt »anlag»,
vi kunna säga ett ärfdt anlag. Lika litet nämligen
som en person ensamt genom yttre inflytanden kan
göras musikalisk, lika omöjligt är det att hänföra
uppkomsten af detta anlag hos individen till något
inflytande under fosterstadiet. Det återstår då att
antaga, att det ifrågavarande anlaget fanns redan
hos ägget. Vi komma således till den slutsatsen, att
en person är musikalisk derför att hans hörselorgan
och en viss del af hans hjerna hafva nått en viss
utveckling, som ursprungligen är betingad af en viss
beskaffenhet hos den befruktade äggcell (se Ägg), ur
hvilken den ifrågavarande individen utvecklat sig. På
detta sätt måste de flesta egenskaperna hos den
utvecklade individen hänföras hvar och en till någon
viss beskaffenhet hos den befruktade äggcellen eller
någon del af densamma. Med mikroskopets tillhjelp kan
man följa förloppet af befruktningen samt embryots
utveckling. En spermatozo intränger i det mogna
ägget, och spermatozoens kärna sammansmälter med
kärnan i ägget till en kropp, som kommer att utgöra
kärnan i den befruktade äggcellen. Denna cell delar
sig derefter i tvänne dotterceller och dessa åter
i två o. s. v., och på detta satt uppkommer den
komplex af celler, som utgör embryot, ur hvilket
den nya individens olika väfnader utveckla sig, i
det att vid den fortgående förökningen af cellerna
dessa småningom antaga bestämda karakterer, såsom
epitelceller, nervceller, muskelceller o. s. v. I
ägget och spermatozoen förefinnas den kommande
individens egenskaper såsom anlag (jfr d. o). På
hvilket sätt dessa anlag inom de nämnda kropparna
äro representerade, derom har man hyst mycket olika
föreställningar. Enligt den moderna uppfattningen
äro ägget och spermatozoen celler, jämnställda
med de element, af hvilka organismens väfnader
äro sammansatta, och till hvilka vi förlägga alla
lifsprocosser. De lefvande cellerna i sin ordning
måste vi tänka oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
