Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet. Såsom fall af ärftlighet betecknas i det dagliga lifvet sådana företeelser som att vissa egendomligheter i kroppsformen, vissa utpräglade naturanlag eller böjelser, vissa missbildningar eller vissa sjukdomsanlag återfinnas hos flere individer med gemensam härstamning - Ärg. Se Erg och Aerugo nobilis - Ärila. Se Ärla - Äring (D. aaring, Isl. árangr, Fornsv. ar, årsväxt, år), årets större eller mindre fruktbarhet, årsväxt, gröda, skörd - Ärja. Se Åker 2 - Ärjkrok, ärjekrok. Se Plog, sp. 1464 - Ärjänselkä. Se Ule träsk - Ärke-, erke- (D. erke-, T. erz-), ett prefix, som betyder den förnämste, förste, öfver- (t. ex. ärkebiskop, ärkeängel) eller angifver en egenskaps förefinnande i högsta grad (t. ex. ärkebof, ärkenarr, ärkeskälm) - Ärkebiskop. Se Biskop - Ärkedjekne, ärkediakon. Se Diakon och Domkapitel - Ärkedrots. Se Ärkeämbeten - Ärkehertig (T. erzherzog, Lat. archidux), titel, som prinsarna af huset Österrike föra - Ärkekamrerare. Se Ärkeämbeten - Ärkekansler. Se Ärkeämbeten - Ärkelorin. Se Papegojor, sp. 716 - Ärkemarskalk. Se Ärkeämbeten - Ärkemunskänk. Se Ärkeämbeten - Ärkeskattmästare. Se Ärkeämbeten - Ärkestiftet. Se Upsala stift - Ärkeämbeten (T. erzämter, Lat. archiofficia) kallades i det gamla Tyska riket de höga charger, vid det kejserliga hofvet, hvilka bekläddes af kurfurstarna - Ärkeängel. Se Ängel och Änglakörer - Ärla (Ärila), socken i Södermanlands län - Ärleslägtet, Motacilla, zool., här till familjen ärlor och ordningen tättingar bland foglarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
groddplasma uppkommer, som endast delvis öfverensstämmer
med hvart och ett af de båda föregående. Uppfödare
af hästar, nötkreatur o. s. v. kunna ofta nog
på grund af erfarenhet med ganska stor säkerhet
förutsäga egenskaperna hos afkomman vid blandning af
olika djurraser, men några allmänna lagar angående
förhållandet mellan faderns och moderns inflytande
på afkomman har man ej kunnat uppställa. — En
fråga, som blifvit mycket diskuterad, är den
huruvida af föräldrarna förvärfvade egenskaper
kunna öfvergå på afkomman, d. v. s. huruvida man
kan antaga, att groddplasmat, sedan det en gång
blifvit deponeradt hos en individ, kan påverkas
genom yttre inflytanden. De flesta iakttagelser
tala emot ett sådant antagande. Kinesiskorna, hvilka
sedan århundraden varit underkastade seden att under
uppväxten hämma fotens utveckling, födas likväl med
normala fötter. Hundar och kattor med afhuggen svans
föda ungar med normal utveckling af svansen. Mot
beviskraften af dessa iakttagelser kan man göra den
invändningen att ingreppen å organismen varit för
stora, det är endast små förändringar, som möjligen
kunna öfvergå på afkomman. Några sådana iakttagelser
föreligga dock ännu ej. J. E. J–n.
Årg. Se Erg och Aerugo nobilis.
Ärila. Se Årla.
Äring (D. aaring, Isl. árangr, Fornsv. ar,
årsväxt, år), årets större eller mindre fruktbarhet,
(jfr Årsgång 1), årsväxt, gröda, skörd.
Årja. Se Åker 2.
Ärjkrok, ärjekrok. Se Plog, sp. 1464.
Ärjänselkä. Se Uleträsk.
Ärke-, erke- (D. erke-, T. erz-), ett prefix,
som betyder den förnämste, förste, öfver-
(t. ex. ärkebiskop, ärkeängel) eller angifver en
egenskaps förefinnande i högsta grad (t. ex. ärkebof,
ärkenarr, ärkeskälm). Ordet är bildadt af det i
synnerhet i kyrkogrekiskan och kyrkolatinet ofta
förekommande prefixet archi-(arch-) med samma
betydelse (af Grek. archein, vara den förste, hvaraf
äfven hierark, monark m. m.). Se vidare Archi-.
Ärkebiskop. Se Biskop.
Ärkedjekne, ärkediakon. Se Diakon och Domkapitel.
Ärkedrots. Se Ärkeämbeten.
Ärkehertig (T. erzherzog, Lat. archidux), titel,
som prinsarna af huset Österrike föra, emedan
kejsar Fredrik I påstås 1156 hafva tillerkänt
dem samma rang som kurfurstarna, hvilka såsom
förvaltare af ärkeämbeten (se d. o.) äfven kallades
ärkefurstar. Den förste habsburgare, som nyttjade
titeln, var »ärkehertig» Rudolf IV af Österrike
(1356–65). Allmänt erkännande vann titeln först 1453
på kejsar Fredrik III:s föranstaltande.
Ärkekamrerare. Se Ärkeämbeten.
Ärkekansler. Se Ärkeämbeten.
Ärkelorin. Se Papegojor, sp. 716.
Ärkemarskalk. Se Ärkeämbeten.
Ärkemunskänk. Se Ärkeämbeten.
Ärkeskattmästare. Se Ärkeämbeten.
Ärkestiftet. Se Upsala stift.
Ärkeämbeten (T. erzämter, Lat. archiofficia) kallades
i det gamla Tyska riket de höga
charger, vid det kejserliga hofvet, hvilka bekläddes
af kurfurstarna (se d. o.). Sedan »Gyllene bullan»
(1356) bestämt hvilka sju furstar skulle innehafva
kurvärdigheten (valrätten), fördelades ärkeämbetena
emellan dem på följande sätt: pfalzgrefven vid Rhen
blef ärkedrots (Lat. archi-dapifer), hertigen af
Sachsen ärkemarskalk (archi-marescallus),
markgrefven af Brandenburg ärkekamrerare
(archi-cammerarius), konungen af Böhmen ärkemunskänk
(archi-pincerna) samt de tre andlige kurfurstarna
ärkekanslerer, nämligen ärkebiskopen af Mainz
för Tyskland, ärkeb. af Köln för Italien och
ärkeb. af Trier för Burgund (»per Galliam et
regnum Arelatense»). De två sistnämnde voro blott
titelbärare. Deremot var kurfurstens af Mainz
charge det enda bland ärkeämbetena, som hade en
framstående politisk och statsrättslig betydelse. Han
var till rangen den främste bland kurfurstarna,
vidtog förberedelserna till kejsarevalet, kallade
furstarna till detsamma, ledde valförhandlingarna och
uppsatte protokollet. Samma skyldigheter ålågo honom
vid riksdagen, hvars beslut i original uppsattes af
honom och af honom i likhet med riksdagens öfriga
handlingar förvarades. Han bestämde äfven om det
kejserliga hofkansliet. Under trettioåriga kriget
tillföll drotsämbetet jämte kurstämman hertigen af
Bajern; men vid westfaliska freden upprättades för den
restituerade pfalziska ätten ärkeskattmästareämbetet,
som efter Bajerns och Pfalz’ förening (1777)
tilldelades kurfursten af Hannover. Med de 1803
tillskapade nya kurvärdigheterna förenades inga
ärkeämbeten. Under ärkeämbetena stodo arfsämbetena
(die erbämter), d. v. s. ämbeten, ärftliga inom de
adliga ätter, hvilka vid kejsare-kröningen såsom
kurfurstarnas ställföreträdare förrättade deras
ärkeämbeten.
Ärkeängel. Se Ängel och Änglakörer.
Ärla (Ärila), socken i Södermanlands län,
Öster-Rekarne härad. Areal 13,975 har. 1,997
innev. (1892). Annex till Stenqvista, Strängnäs stift,
Öster-Rekarne kontrakt.
Ärleslägtet, Motacilla, zool., hör till familjen ärlor
och ordningen tättingar bland foglarna. Hithörande
foglar utmärka sig genom sin smärta och långsträckta
kroppsbyggnad, sin räta, syl-lika näbb, sina
höga, spensliga ben och sin långa, i spetsen tvära
stjert. Fjäderbeklädnaden är antingen grå och hvit
eller gul och grönaktig. De uppehålla sig på öppna
fält, vid kärr, på ängar och betesmarker o. s. v. De
äro synnerligen lifliga i sina rörelser och vippa
ständigt upp och ned med den långa stjerten. Insekter
och maskar, hvilka de plocka upp från marken, utgöra
deras föda. De lägga sina bon på marken, bland gräs
eller i hål bland stenar. Om våren och sommaren äro
honan och hannen olika hvarandra, medan de om hösten
hafva en likformig färgteckning. Till Sveriges fauna
höra två arter: gulärlan (se d. o.; M. flava) och
sädesärlan (M. alba). Den sistnämnda är ofvan till
större delen grå (hjessan och nacken svarta, pannan
hvit), inunder hvit. Stjerten ar obetydligt längre än
vingen. Sädesärlan är allmän i hela Skandinavien. Hon
uppehåller sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
