Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärleslägtet, Motacilla, zool., här till familjen ärlor och ordningen tättingar bland foglarna - Ärlig swensk, En, den första politiska tidskrift i Sverige - Ärlor. Se Ärleslägtet - Ärr (cicatrix), med. Vid läkningen af en substansförlust i någon af organismens väfnader bildas i regeln såsom slutstadium ett ärr - Ärtbalja. Se Balja - Ärtbuske. Se Caragana - Ärtemark (Ertmark), socken i Elfsborgs län - Ärter (sing. ärt) l. ärtor (sing. ärta), bot., kallas fröna af Pisum arvense L. - Ärtholmarna (Ertholmene). Se Kristiansö - Ärtkorf, en sorts konserver, som uppfanns af kocken Grünberg i Berlin ej långt före fransk-tyska kriget 1870-71 och nyttjades i storartad skala till tyska truppernas förplägning under nämnda krig - Ärtmalm. Se Sjömalm - Ärtskida är i köksspråket detsamma som ärtbalja - Ärtskocka, en folketymologisk förvrängning af T. artischocke, Fr. artichaut - Ärtsmygen. Se Ärtsångaren - Ärtsten. Se Pisolit - Ärtsångaren, ärtsmygen, Syliva curruca, zool., hör till trädgårdssångareslägtet, familjen Sylvidæ och ordnignen tättingar inom foglarnas klass - Ärtträd. Se Caragana - Ärttörne. Se Ulex - Ärtväxter. Se Papilionaceæ - Ärö. Se Ærö - Äs, gods i Julita socken, Oppunda härad, Södermanlands län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gerna i granskapet af menniskors boningar. Då
en roffogel visar sig, skyndar sädesärlan att
med skrik förfölja honom. I Oktober, senast i
November, flyttar hon ur landet för att återkomma
i början af April. — Om M. melanope se Gråarlan.
L–e.
Ärlig swensk, En, den första politiska tidskrift i
Sverige, en veckoskrift, som utgafs 1755–56 och var
språkrör för det herskande hattpartiet. Se Oelreich 2.
Ärlor. Se Ärleslägtet.
Ärr (cicatrix), med. Vid läkningen af en
substansförlust i någon af organismens väfnader
bildas i regeln såsom slutstadium ett ärr. Dels från
väfnadscellerna, dels från ur kärlen utvandrade
hvita blodkroppar bildas under den första tiden
efter skadan en s. k. granulationsväfnad, som
utfyller substansförlusten. Denna väfnad undergår
sedermera en skrumpning och öfvergår till bindväf,
och ärret är färdigt. Ärrskrumpningen vållar många
olägenheter. Särskildt bekanta äro de vanställande
ärren efter brännskador, i hvilka fall ärrskrumpningen
kan hämma rörligheten i en ledgång. För att
undvika ärrskrumpning i huden brukar man täcka
det granulerande såret med hud, tagen från annat
ställe (»transplantation», se d. o.). Ärrbildning
i matstrupen, tarmen och urinröret kan förorsaka
tilltäppning af passagen och i sammanhang dermed
vålla svåra rubbningar. Ärrbildning i ögats hornhinna
ger anledning till ogenomskinliga hvita fläckar.
J. E. J–n.
Ärtbalja. Se Balja.
Ärtbuske. Se Caragana.
Ärtemark (Ertmark), socken i Elfsborgs län, Vedbo
härad. Areal 17,403 har. 2,786 innev. (1892). Ä. utgör
ett regalt pastorat, Karlstads stift, Norra Dals
kontrakt.
Ärter (sing. ärt) l. ärtor (sing. ärta), bot.,
kallas fröna af Pisum arvense L., som hör till
nat. fam. Papilionaceae L. (se d. o.), kl. Diadelphia
L. Den odlade likasom den vilda ärten är en tämligen
stor glatt ört med sammansatta blad, hvilkas
gemensamma bladskaft slutar med ett grenigt klänge
och 1–2 par äggrunda, elliptisk–rundade, blågröna
småblad, hvilka äro mindre än de vid basen halft
hjertlika och groft hvasstandade stiplerna,
som äro bredt aflånga–elliptiska. Blomskaften
från bladvecken uppbära 1–2 fjärilslika blommor
med violett segel, vingarna röda och kölen nästan
hvit. Den odlade P. sativum L. har hvita blommor. Dess
frön, allmänt kallade »ärter» eller »ärtor», äro
sferiska och gulhvita samt odlas i många varieteter
i våra trädgårdar. Bland de bästa sorterna må nämnas
stora engelska sabelärter, halfstammiga ärter, Luleå
tidiga ärter, Vilmarinsärter och Furst Bismarck,
hvilka äro lämpliga att anrätta såsom »sockerärter»,
näml. de späda, hela baljorna. Dessa hafva en sötaktig
smak, till skillnad från s. k. »sprit-ärter», hvilkas
förnämsta slag äro Roslagens, early wonder, Uplands,
champion of England och åtskilliga andra. — Det är
bekant, att om skeppsbord »ärter och fläsk» är en
stående rätt. Denna sammansättning af födoämnen,
gjord af instinkten, är fullkomligt rationel och
riktigt fysiologiskt funnen, enär de qväfverika ärterna behöfva en
tillblandning af fett, som erhålles genom fläsket.
O. T. S.
Ärtholmarna (Ertholmene). Se Kristiansö.
Ärtkorf, en sort konserver, som uppfanns af kocken
Grünberg i Berlin ej långt före fransk-tyska kriget
1870–71 och nyttjades i storartad skala till tyska
truppernas förplägning under nämnda krig, sedan
staten inrättat en fabrik för dess tillverkning
i Berlin. Ärtkorf (T. erbswurst) är sammansatt
af tre sorter ärtmjöl (ångkokt, kondenseradt och
dubbelkondenseradt), bästa oxfett, från olja befriadt
speck samt lök och olika kryddor till förhöjande
af smak och hållbarhet, allt inpressadt i hylsor af
pergamentpapper. Korfven måste före förtäringen kokas
med vatten; ofta skäres den i tärningar och ätes
i soppa. Den är ett välsmakande födoämne, som genom
sitt betydligt höga näringsvärde och sin ansenliga
hållbarhet lämpar sig väl äfven för proviantering
af fästningar.
Ärtmalm. Se Sjömalm.
Ärtskida är i köksspråket detsamma som
ärtbalja (se d. o.), som är den vetenskapliga
benämningen på frukten af ärtväxter i allmänhet.
O. T. S.
Ärtskocka, en folketymologisk förvrängning af
T. artischocke, Fr. artichaut (ordet är urspr.
arabiskt), betecknande dels kronärtskockan,
eller den med köttiga holkfjäll och köttig
blombotten försedda blomkorgen af Cynara scotymus
(se Cynara), dels den s. k. jordärtskockan, eller de
underjordiska stjelkknölarna af Helianthus tuberosus
(se Helianthus). O. T. S.
Ärtsmygen. Se Ärtsångaren.
Ärtsten. Se Pisolit.
Ärtsångaren, ärtsmygen, Sylvia curruca, zool.,
hör till trädgårdssångareslägtet (se d. o.),
familjen Sylvidae och ordningen tättingar inom
foglarnas klass. Denna art liknar ganska mycket
törnsångaren, men är betydligt mindre och saknar den
bruna anstrykningen, som utmärker den senare. De
öfre kroppsdelarna äro olivgråa, med askgrått
hufvud och med ett mörkare streck genom ögat och
tinningen; inunder är fogeln hvit. Fötterna äro
mörkgråa. Längd 14 cm. Ärtsångaren träffas inom
Skandinavien företrädesvis i de södra och mellersta
landskapen. Han vistas i unga barrskogar, skogsbryn,
trädgårdar o. s. v., der han kryper genom de tätaste
snåren nära marken och endast sällan synes högt i ett
träd. Förutom sin ganska vackra och omvexlande sång
låter han äfven höra ett annat, egendomligt läte, som
Nilsson förliknar med ljudet af »en med slaga försedd
väderqvarn (vindleka), som nyttjas att bortskrämma
sparf ur trädgårdar och hampland». Äggen, 4–6, ligga
i ett bo, som bygges lågt i någon buske. Liksom
samslägtingarna är han flyttfogel. L–e
Ärtträd. Se Caragana.
Ärttörne. Se Ulex.
Ärtväxter. Se Papilionaceae.
Äro. Se Ærö.
Äröskjöbing. Se Ærö.
Äs, gods i Julita socken, Oppunda härad, Södermanlands
län, omfattar 12,95 mtl,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
