Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ö är den tjugoåttonde - eller, ifall V och W räknas hvart för sig, den tjugonionde - och sista bokstafven i det svenska alfabetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ö är den tjugoåttonde — eller, ifall V och W räknas
hvart för sig, den tjugonionde — och sista bokstafven
i det svenska alfabetet. Liksom ä-tecknet utgått
från en kombination af a och e, så leder ö-tecknet
sitt ursprung från en kombination af o och e. Den
ursprungliga diftongen (œ tecknades i latinet
ursprungligen med dessa tecken, detta sporadiskt
ända in i 1:sta årh. före vår tidräkning. Diftongen
började monoftongiseras, och såsom tecken för denna
tendens inträdde beteckningen œ, som till sist fick
betydelsen af ett monoftongiskt (ö-ljud, hvilket sedan
i latinet öfvergick till ū. Emellertid kom tecknet oe,
eller vanligare förbundet till œ, att stadfästa sig
som tecken för ö-ljud och användes under medeltiden
i de språk, som utvecklat ett ö-ljud för detta,
parallelt med det analoga tecknet för ä-ljudet. Ur
œ utvecklades det dansk-norska streckade ø; ur o,
med öfverskrifvet i st. f. sidoskrifvet e, uppkom
småningom det moderna tyska och svenska ö. Tecknet
oe, i tryckta skrifter snart œ, förekommer i
angelsachsiska äldre minnesmärken i betydelsen ö
(sedan öfvergick detta till e). I medelhögtyskan
användes om hvarandra tecknen o, ö och œ för att
återgifva ö-ljudet. De fornisländska handskrifterna
använde ỏ och œ samt dessutom äfven o, ey, eo såsom
tecken för ö-ljud. I normaliserade texter användes
ö och œ eller, bättre, ø och ǿ såsom tecken för
resp. kort och långt ö-ljud (se för öfr. Å och Ä). —
I transkriptionsalfabet hafva ö, ø, œ icke kommit
till någon användning, utom att, hvad som redan
påpekats, de nämnda tecknen användas i normaliserade
fornisländska och fornnorska texter. Dessförutom
nyttjades vanligen förr ö såsom tecken för det ljud,
som nu (åtminstone i språkvetenskapliga arbeten)
tecknas ǫ, detta efter nyisländskt bruk, der ǫ
öfvergått till ö. — De moderna tecknen ö och ø äro
i svenskan och tyskan samt i norskan och danskan
de vanliga tecknen för ö-ljud. I tyskan beteckna
dessutom eu och äu diftongen öj och tjenstgöra sålunda
som tecken för ö-ljud. Liknande är förhållandet i
fornisländska, der (fastän ej uteslutande) ey står
motsvarande fornnorskans øy. I engelskan återgifvas
de der förefintliga ö-ljuden med o, u, ou och före r
i sluten stafvelse med e, ea, i (some, but, enough,
berth, bird), i franskan med e, eu, oeu (de, peuple,
boeuf) o. s. v.
Som ö-ljud uppfattas och karakteriseras
hufvudsakligen följande vokaler, 1) Det slutna
svenska ö-ljudet i sjö, söka, öga, rök, röd, föda,
möta o. s. v. synes vara en sluten, d. v. s. »träng»
samt »främre-medelhög-rundad» vokal, hvarvid dock är
att märka, att rundningen icke är af den högsta graden
(4), utan snarast den närmaste (3). Hit kan räknas
det franska ö-ljudet, t. ex. i jeu, peu, feu, creuse,
veut, heureux, voeu, oeufs, neuf o. s. v. Det tyska
slutna och långa ö-ljudet torde närmast höra hit,
dock uppträder det, åtminstone i vissa trakter,
med mindre rundning (sål. närmande sig e): schön,
böse, höhle, hören, Öst(er)reich o. s. v. 2) Ett
med det föregående analogt ljud, förutom att det
är »vidt», d. v. s. öppet, uppträder i det svenska
korta ö-ljudet: slött (till slö) födt (till föda),
höja, spörja, följa, föll, högst, lögn. Hit hör
också det franska (mest) korta ö-ljudet, t. ex. i
peuple, oeu f, oeillet, cueillir, de, ce, je, le,
me, se, te, ne, que, vissa former af verbet faire,
såsom faisant, faisons, faisais o. s. v. I tyskan det
korta (understundom mindre rundade) i ord som köpfe,
mörder, schöpfen, ergötzen o. s. v.
3) En »låg-främre-rundad» samt dertill »trång»,
d. v. s. sluten ö-vokal förekommer äfven
i svenskan och synes föreligga i det högsvenska
uttalet af örn, för, köld (nämligen uttaladt med
supradentalt d, uppkommet af »tjockt» l och d).
4) Ett öppet (»vidt») ö härtill skulle man
kanske kunna finna i ord som dörr, förr, törst, först
o. s. v. De under 3 och 4 anförda ö-ljuden äro i
flere nyanser särdeles vanliga i svenska dialekter,
dels i st. f. riksspråkets ö-ljud, dels i st. f.
det öppna o: således dialektiskt i ord som
sofva, lofva, torg, son, torp, fora, kol.
5) I akustiskt hänseende nära beslägtadt med
de under 3 och 4 anförda ö-ljuden är det
»låga-blandade-trånga» (»low-mixed-narrow»),
men till skilnad derifrån orundade ö-ljudet i
engelska her, birth, sir, bird, word, world, fur,
burn, myrtle, earl, journal. 6) Som ö-ljud torde
man ock kunna uppfatta det »medel-höga-bakre-trånga»
med rundade ljud, som uppträder i engelska but,
son, young och torde komma mycket nära det ljud,
hvarmed i flere svenska dialekter det öppna o uttalas
i flere af de under 4) anförda orden, såsom sofva,
son, torp o. s. v.
Det indo-europeiska urspråket egde, såvidt man kan
sluta af de särskilda språkfamiljerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
