Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öcken, öken (D. örk, örken, af ett äldre ödken af öde, jfr ödemark) kallar man en större, ingalunda alltid jämn landsträcka, som till följd af ringa eller ingen nederbörd hufvudsakligen saknar växtlighet och derför är obeboelig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(se d. o.) delar öcknen karakteren af tröttande
enformighet, men skiljer sig från denna väsentligen
deruti att hon, fullständigt obetvinglig af menniskan
och vegetationens mäktiga inflytande, förblifver i
sin ursprungliga vildhet och erbjuder intet annat
än naken och död ödslighet, medan steppen åtminstone
någon del af året bär en sparsam gräsväxt. Hvarken den
stora hettan eller markens beskaffenhet, utan blott
den af vindarna förorsakade bristen på atmosferisk
fuktighet har skapat öcknar och stepper; de äro i
första hand en meteorologisk produkt. Tänka vi oss en
med yppig vegetation smyckad större landyta plötsligt
försatt i ett sådant geografiskt läge, att blott torra
vindar kunna blåsa öfver henne, skall vegetationen,
hvars tillvaro är på det närmaste förbunden med det
för densamma lämpliga måttet af fuktighet, inom få
år alldeles försvinna och gifva plats för en efemer
vegetation af gräs och succulenta växter. Floderna
förlora småningom sitt vatten och äro slutligen icke
mer i stånd att nå sin forna mynning i hafvet eller
ett invatten, utan sina ut kanske redan på halfva
vägen. På samma gång komma äfven de invatten,
som förut egde ett aflopp, att sakna sådant,
då tillopp tryta; vattenspegeln sjunker alltmer,
och det stagnerande vattnet förändrar ögonskenligen
äfven sin kemiska sammansättning : det blir salt,
och med åren afsättes saltet på bottnen som en
fast skorpa. Betrakta vi denna gördel af stepper
och öcknar från Chinganbergen i östra Asien till
Atlantiska kusten i Nord-Afrika, finna vi alla dessa
kännemärken utpräglade: kalheten hos den mot öcknarna
vända sluttningen af bergen, hvilkas relief genom
storartade erosionsföreteelser påminner om deras
forna vattenrikedom, floder utan mynning, uttorkade,
djupt nedskurna flodbäddar, hela grupper af små,
afloppslösa sjöar och sjöbildningar, hvilkas spegel
sjunker alltmer, och hvilkas vattens salthalt alltmer
ökas eller redan gått så långt, att en saltskorpa
döljer sig under sanden. Att vid uppkomsten af dessa
öde sträckor hvarken hettan eller markens beskaffenhet
bär skulden, bevisar det faktum att öfverallt,
der konstgjord bevattning fuktar marken, eller der
naturliga källor upprinna, denna är mäktig af en
relativt yppig kultur, ja att t. o. m. flygsanden i
Aregs dynlandskap efter ett några timmars regn liksom
genom ett trollslag på några timmar betäckes med en
grön, blomsterrik gräsmatta. Derför lider det intet
tvifvel, att öcknarna måste vara en produkt af de
torra, regnlösa vindarna. Emedan Sahara till hela
sin utsträckning ligger i norra passadbältet, blifva
alla vindar, äfven när de såsom nordanvindar komma
från Medelhafvet, regnlösa, enär de från ett kallare
haf blåsa öfver en stor, upphettad landyta och dervid
alltmer aflägsna sig från sin mättningspunkt. Såväl
de öfriga öcknarna i Gamla verlden som ock alla till
omfång mera vidsträckta öckenområden i Nya verlden
låta med afseende på sin uppkomst hänföra sig till
den nämnda orsaken, öfvervägande torra vindar. Men
till den klimatiska verkan af dessa vindar sällar sig
äfven en mekanisk, som ännu mer förhöjer det sorgliga
utseendet hos dessa trakter och under
århundradens lopp förändrar det yttre utseendet på
stora sträckor. Vi lära först då mäta storleken
af denna vindarnas mekaniska verkan på öcknen,
när vi erfara, att der i dag på hundratals
qvadratkilometer ett kaos af sanddyner utbreder
sig, hvars passerande icke sällan är förenadt med
lifsfara, rådde ännu i historisk tid, på Kartagos
blomstringstid, en jämförelsevis stor vatten- och
vegetationsrikedom, att skogar betäckte sluttningarna
af Schottplatån, att elefanten och krokodilen lefde
i dessa trakter. Att exempelvis Sahara en gång egt
relativt stor vattenrikedom, bevisa de storartade
erosionsföreteelserna i flere bergssträckor,
och hvad sedan vindens eroderande verkan uträttat
synes på det tydligaste i de genom bisarra former
utmärkta s. k. ghurs på de nakna ytorna och på
sluttningarna af Hammada samt dessa sandhaf, som
i en bredd af 100–500 km. bågformigt fylla vestra
Sahara. Att dessa oerhörda sandmassor icke kunna vara
återstoden af en forntida hafsbotten, bevisa intyg
af den arabiska befolkningen, som generation efter
generation haft tillfälle att iakttaga nybildning
af stora dynkomplex. Uppkomsten af dessa dynhaf
låter lätt förklara sig på följande sätt. Under
inflytande af en intensiv insolation, det ovanligt
starka solljusets kemiska dekompositionskraft samt
slutligen de stora temperaturvexlingarna under dygnet
bringas sandstenen, som på stora sträckor bildar
Saharas grund, att vittra. Har förvittringen af den
fasta stenen gått så långt, att vinden kan utöfva sin
kraft på de enskilda partiklarna, samlas i vindens
strykningsriktning småningom korn vid korn vid första
bästa hinder, de minsta partiklarna i lä, och utgöra
första början till flygsanddyner. Nästa gebli eller
samum bortsopar de förvittrade massorna i större mängd
från den fasta kärnan, och så ökas dynerna, tills de,
såsom t. ex. i Areg mellan Wargla och Rhadames, nå
en höjd af 100–150 m. och ett omfång af 4–6 km. vid
basen. I många fall och i vissa delar af Sahara
ordna sig dynerna likformigt efter den förherskande
vindriktningen (n. och n. ö.) till parallella kedjor,
men oftast bilda de ett kaos. Dynernas vandring
är ett faktum, som knappt mer kan betviflas och är
konstaterad i alla öcknar. Så har t. ex. vestra delen
af Gobi af den förherskande nordöstvinden betydligt
flere och större anhopningar af sand än den östra,
hvilken snarare är en stenöcken (i Sahara kallas en
sådan »stenöcken» serir). Ett storartadt exempel på
hur stora de sandmassor äro, som genom vinden sättas i
rörelse, är den på vestkusten af Nord-Afrika belägna
Arguinbanken, som, uteslutande en produkt af öcknen,
sträcker sig flere mil ut i hafvet och torrlägges vid
ebb. — Gamla verldens största öckenbildning är den,
som från Atlantiska hafvet genomgår hela Nord-Afrika
till Röda hafvet med ett smalt afbrott för Nildalen
(se Sahara). På andra sidan Suesnäset och Röda hafvet
begynna Petreiska Arabiens, Syriens och Arabiens
öcknar, och bortom Persiska viken och de vest-iranska
bergterrasserna den iranska platåns öcknar, hvilka
såsom ofantliga sand- och saltstepper genomgå hela
Persien från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
