Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ödlor, Sauria, zool., är en ordning inom kräldjurens klass - Ödmann, Nils Petrus - 1. Ödmann, Samuel Lorens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beror derpå att i svanskotornas kroppar finnes
en oförkalkad tvärskifva. Den sålunda afbrutna
svansen regenererar åter, i det från brottstället
en broskcylinder växer ut, hvilken är fylld med ett
mjukt ämne. I regeln lägger honan några få, tämligen
stora ägg; hos somliga lemna ungarna ägget, innan
de födas. Utvecklingen af fostret öfverensstämmer i
allt väsentligt med foglarnas. De flesta ödlor äro
för menniskan fullkomligt ofarliga och gagneliga
derigenom att de förtära insekter och maskar. Man
känner omkring 2,000 nu lefvande ödlearter,
fördelade på ungefärligen 450 slägten. De flesta och
största bebo tropikerna. De äldsta kända ödlorna
hafva anträffats i permformationen. — Om familjen
»egentliga ödlor» se Lacertidae. — Med Sauropterygia
förstås en grupp bland kräldjuren, som innefattar en
del utdöda, gigantiska former, hvilka lefvat under
sekundärperioden, såsom Nothosaurus, Plesiosaurus,
Ichthyosaurus (se dessa o.) o. a. De kunna dock
ej hänföras till ordningen ödlor. L–e.
Ödman, Nils Petrus, skolman, vitterhetsidkare, reseskildrare,
född i Åmål d. 12 Aug. 1838, tillbragte sin skoltid
i Karlstad och blef 1856 student i Upsala, hvarest
han lifligt deltog i kamratlifvet såsom visdiktare
och sångare samt vardt en af de förste medlemmarna
af Namnlösa (student-) samfundet (se d. o.). Han
förvärfvade filos. doktorsgraden 1866, vistades 1867
för språkstudier i England och Frankrike, antogs
1868 till hufvudlärare i franska och engelska vid
Göteborgs realgymnasium och utnämndes 1870 till lektor
i främmande lefvande språk vid Hernösands läroverk,
hvilken tjenst han 1877 utbytte mot ett dylikt
lektorat i Gefle. Han har många år tillbragt somrarna
i utlandet hufvudsakligen för språkstudier. Till det
ofvannämnda sällskapet N. S:s publikation »Sånger
och berättelser af nio signaturer» (1863) bidrog
Ö. med en munter humoresk Min första kondition
(sign. »Pelle»), men en skarp kritik deröfver
afskräckte honom från att idka skriftställeri, tills
han 1873 skref korrespondensartiklar från Frankrike
i »Göteborgsposten», hvilka mottogos med bifall. Han
har sedermera utgifvit i bokform samlingar af skisser
m. m., som mestadels förut varit synliga i tidningar
och tidskrifter: Ungdoms- och reseminnen. Vers och
prosa (2 bd, 1881; 3:dje uppl. 1891), Från vår- och
sommardagar (2 bd, 1887–88), Ny samling studentminnen
och resebilder (1891), Vexlande bilder, prosa och vers
(1893), samt en minnesteckning öfver J. A. Josephson
(Ur en svensk tonsättares lif, 1885–86). Såsom
skildrare af minnen och intryck förtäljer Ö. på
en gång skämtsamt och varmhjertadt, med frisk
naivitet och godt öga för det karakteristiska
samt med en gladlynt meddelsamhet, genom hvars
flöde icke sällan ett religiöst allvar skimrar
fram. Bland hans poem utmärka sig några satiriska
skildringar ur societetslifvet (Kammarjunkaren,
Souper m. fl.). Nitisk för motarbetandet af allt
oädelt i ungdomens förströelser och åskådningssätt,
har han sedan slutet af 1870-talet plägat anordna ett
slags aftonunderhållningar med sång och föredrag af
väckande och oskyldigt muntrande art.
1. Ödmann, Samuel Lorens, naturforskare,
reseskildrare, universitetslärare, bibeltolkare,
psalmförfattare och tonsättare, föddes i Vexiö d. 25
Dec. 1750. Till sitt tionde år uppfostrades han, efter
en »sokratisk» metod och fri från lextvång, hos sin
morfader, den patriarkaliske prosten Samuel Wiesel
i Vislanda. Vid Vexiö skola och gymnasium inhemtade
Ö. derefter en för sin tid grundlig elementarbildning,
i synnerhet i latinet; och vorden student i Upsala
1768, studerade han först grekiska och österländska
språk, men drogs alltmera öfver till zoologiens
och botanikens studium samt blef en af den store
Linnés mest uppmuntrade lärjungar. Sitt uppehälle
hade han denna tid af en akademisk kondition,
som under mellanterminerna förde honom till norra
Delsbo, hvarest han med framgång försökte sig såsom
predikant och af den lärde prosten Lenaeus invigdes
i teologiskt vetande. Filos. kandidat 1772, men af
medellöshet hindrad att undergå promotion, bestod
han kort derefter med heder prestexamen i Vexiö,
prestvigdes våren 1773 samt tillträdde en plats
såsom informator och huspredikant hos general Pfeiff
på Ingarön i Stockholms skärgård. Tre år senare
öfvertog han en liknande anställning hos baron
Cederström på Beatelund å samma ö. Denne inrättade
1776 för hans räkning en fast skola med boställe
och ett kapell i Pilhamn på norra delen af Ingarön,
hvarigenom Ö. kunde träda under eget tak och hemföra
en maka. Den unge skolmästaren och kapellpredikanten
måste upphjelpa sina små löneinkomster genom ett
i större skala idkadt fiske (han sålde på ett år
fisk till Stockholm för öfver 1,000 daler). Men
vetenskapsmannen tog ut sin rätt hos fiskaren;
han vardt en skicklig ichthyolog, liksom han från
början af sin skärgårdsvistelse särskildt lagt sig
vinn om studiet af simfoglarna. På en jagt efter
dylika förkylde han sig emellertid, 1783, och ådrog
sig en ihärdig frossa, som öfvergick till dubbel-
och slutligen tredjedagsfrossa af egendomlig
typ. Vid minsta försök att gå ut i fria luften
återkom sjukdomen, hvarför Ö. blef kammarsittare
och snart föredrog att ligga (påklädd) till sängs
samt på dessa vilkor åtnjöt en ypperlig helsa under
sitt långa återstående lif. I bokligt vetande hade
han i sin undangömda skärgårdsort tillfälle att
förkofra sig genom att låna böcker från biblioteken i
hufvudstaden. Hans originalitet såsom naturforskare
upptäcktes af Vetenskapsakademien, som i sina
»Handlingar» 1780 införde en ornitologisk recension
af honom och s. å. hans Väderleksanmärkningar för 7
år i Wermdö skärgård, ett slags naturlig almanack,
grundad på noggranna observationer af i synnerhet
flyttfoglarnas vanor. Ö:s lifliga, men ordkarga
stil röjer redan der sin egendomlighet. Under flere
följande år lemnade han till akad:s »Handlingar»
bidrag, merendels ornitologiska monografier,
hvilka länge ansågos mönstergilla och ännu hållas
i aktning. Dylika studier sammanknötos med hans
undersökningar i biblisk filologi, och så uppkom
arbetet Strödde samlingar utur naturkunnigheten till
den Heliga skrifts upplysning (6 flockar, 1783–94;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
