Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ödmann, Samuel Lorens - 2. Ödmann, Erik Samuel - Ödmann, Arvid - Ödmansson, Ernst Ludvig Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta fyndigt eller qvickt. — Ett växtslägte,
Oedmannia, har blifvit uppkalladt efter Ö. Bland hans
utg. arbeten må vidare nämnas en öfversättning (jämte
fortsättning) af Schroecks »Utkast till christna
religionens och församlingens historia» (1792),
Strödda försök öfver Nya test:s heliga skrifter
(4 bd, 1799–1822), hvilket verk fick ett stort
inflytande i exegetiskt och homiletiskt hänseende,
ett Geographiskt handlexikon öfver Nya test:s heliga
skrifter (1799; 2:dra uppl. 1812), Försök öfver
Johannis uppenbarelse (1803; ny uppl. 1805), de två
ypperliga handböckerna Anvisning till ett christligt
predikosätt (1807; 2:dra uppl. 1812) och Predikoutkast
(1808, 2:dra uppl. 1812; för årets alla helgdagar),
den förtjenstfulla uppsatsen Om andligt ljus, svärmeri
och samvetsfrihet och en Paraphras öfver större delen
af Nya test:s heliga skrifter (1832), om hvilken
omdömena utfallit ogynsamt. Inom literaturen skall Ö:s
namn dock troligen lefva längst genom hans i sitt slag
klassiska kulturbild Hågkomster från hembygden och
skolan, der den idylliska presthusskildringen står
värdigt vid sidan af de med klaraste åskådlighet
skildrade skolminnena från Vexiö (förf. 1801,
tr. 1830; senare tillökt med uppsatsen Prosten
Lenaeus i Delsbo och hans församling på 1760-talet;
5:te uppl. 1888). — Svenska akad. hedrade 1867 Ö:s
eftermäle genom att låta prägla en minnespenning,
till hvilket tillfälle C. W. Böttiger författade en
mästerlig minnesteckning öfver honom (i Sv. akad:s
Handl. ifrån år 1796, del 43).
2. Ödmann, Erik Samuel, prest, riksdagsman, den
föregåendes brorson, född i Mo socken i Helsingland
d. 27 Okt. 1786, blef student i Upsala 1802, filos.
magister 1809, gymnasieadjunkt i Gefle 1810 och
lektor i latin derst. 1814. Han prestvigdes 1825,
erhöll Vendels pastorat (ärkestiftet) 1827 och prosts
titel 1830 samt befordrades 1841 till kontraktsprost
i Örbyhus. 1844 fick han teol. doktors titel. Ö. var
ledamot af presteståndet vid riksdagarna 1834, 1840 (då
han insattes i konstitutionsutskottet) och 1844. Han
var der från början en genom sin sjelfständighet och
praktiska blick framstående medlem af oppositionen
utan att dock gå till några ytterligheter. På grund
af sitt politiska anseende valdes han några gånger
till stats- och diskontrevisor samt uppfördes två
gånger på förslag till pastor primarius och 1841
på biskopsförslag. Ö. dog d. 17 Sept. 1845 på
Hofgårdsberg i Vendel. I yngre år eröfrade han två
gånger Svenska akademiens mindre pris i vältalighet,
med Historia om det första korståget (1813) och
Försök öfver islamismen (1816). Han öfversatte flere
historiska arbeten och författade Öfningar i latinska
syntaxen (1822; ny uppl. 1832) m. m.
Ödmann, Arvid, operasångare, född i Karlstad d. 18
Okt. 1850, hade hunnit skolans sjunde klass,
då han kallades att deltaga i den af A. Jahnke
bildade sångkör, som ämnade uppträda i Amerika. Då
han för detta ändamål kommit till Stockholm, blef
han der i stället af O. Wijkander öfvertalad att
ingå vid k. operan, profsjöng och antogs till elev
1871. Efter sångstudier för Arlberg debuterade han
med framgång 1873
såsom Tamino i »Trollflöjten», Oberon samt Ernesto
i »Don Pasquale» och engagerades 1875. Under tiden
fortsatte han sina studier, hos Günther och Ivar
Hallström samt (1875) Masset i Paris. Sedan 1876 har
Ö. ständigt varit fäst vid Stockholmsoperan, utom
1887–89, då han var engagerad i Köpenhamn. I början
prisad endast för sin ovanligt rena, höga och klara
tenorstämma, vann han fr. o. m. 1878, då han uppträdde
vid Trebellis sida såsom Fernando i »Leonora», allt
större uppmärksamhet såsom framstående sångare. Hans
talang gjorde sig på den tiden bäst gällande uti
italienska operor och dessutom i en del komiska
eller lyriska uppgifter af olika slag, såsom Bénoit
i »Kungen har sagt det», Wilhelm Meister i »Mignon»,
José i »Carmen», Zephoris i »Konung för en dag»
(hans populäraste parti) o. s. v. Men derjämte
och i synnerhet efter Arnoldsons död, 1881, fick
han småningom öfvertaga alla slags tenorpartier,
äfven sådana för koloraturröst, såsom Almaviva
i »Barberaren», eller hjeltetenor, såsom Radames
i »Aida». Till hans mest populära uppgifter höra
Faust i »Faust» och »Mefistofeles», Toriddo i »På
Sicilien», Romeo, Stradella och Fra Diavalo. Öfriga
vigtigare roller äro Ottavio i »Don Juan», Alfredo
i »Den vilseförda», Achilles i »Iphigenia», Edgar
i »Lucie», Noureddin i »Lalla Rookh», Bergakungen
i »Den bergtagna», Hertigen i »Rigoletto», Sandu i
»Neaga», Paul i »Paul och Virginie», Huon i »Oberon»,
Walter i »Mästersångarne», Gerald i »Lakmé», Arnold
i »Wilhelm Tell», Enzo i »Gioconda», Profeten,
Jean de Nivélle, Josef, Postiljonen, Lohengrin och
Otello. Sistnämnda rol är hans förnämsta; han har
der lyckats mer än vanligt förena skådespelarens
konst, som annars ej är honom i högre grad beskärd,
med sångarens samt åstadkommit en sällsynt fulländad,
vokal, plastisk och mimisk helhet. A. L.
Ödmansson, Ernst Ludvig Vilhelm, läkare, född
i Landskrona d. 8 Juli 1831, blef student i Lund
1849, filos. kandidat 1853, med. kandidat 1857 och
licentiat 1859 samt kirurgie magister 1861. Sedan han
1862 utgifvit afhandlingen Bidrag till kännedomen af
urinsedimentet uti njurarnes sjukdomar, promoverades
han s. å. i Lund till med. doktor. Följande året
blef Ö. docent och 1864 adjunkt i patologisk anatomi
vid Karolinska institutet samt utnämndes 1869 till
e. o. professor i syfilidologi derstädes. Från
sistnämnda år var han derjämte öfverläkare vid
Stockholms stads och läns kurhus till 1888 och
är sedan nämnda år öfverläkare vid sjukhuset S:t
Göran, hvilket sjukhus han beskrifvit i Stockholms
helsovårdsnämnds årsberättelse för 1889. Ö:s
vetenskapliga arbeten falla till större delen inom
syfilidoiogiens område, men beröra äfven andra gebit
af de medicinska vetenskaperna. Bland dem må nämnas
Fall af encephalitis corticalis et hydrocephalus
acutus (i »Med. arkiv» III), de i »Nord. med. arkiv»
införda uppsatserna Studier öfver syfilis, Fall af
framboesiartade vegetationer från syfilitiska sår,
Subkutana sublimatinjektioner mot syfilis, Syfilis
och erythema multiforme,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
