Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfverståthållareämbetet, den myndighet, som utöfvar styrelsen öfver Stockholms stad - Öfver stäf, sjöv. Ett fartyg säges »gå öfver stäf», då det från stillaliggande börjar göra fart framåt - Öfverstämma, musikt., kallas i flerstämmiga tonstycken den stämma, som till tonhöjden ligger högre än de andra - Öfversvämning, den tilldragelse, då vattnet vid en strand, vare sig en flods, insjös eller hafvets, stiger öfver sina normala bräddar och utbreder sig öfver omgifningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommunalutskyldernas debiterande, uppbärande
och redovisande med hvad dertill hör, och
som består af 1 kamrerare, 1 revisor och
2 kammarskrifvare, och till hvilken höra 7
uppbördskommissarier. 3. Öfverståthållareämbetet
för polisärenden, som, enl. k. br. d. 30 Dec. 1864,
fördelar sig på poliskammaren och polisdomstolen,
med 1 polismästare, 1 polisdomare, 1 polisintendent,
1 sekreterare, 4 notarier, 1 räkenskapsförare och 6
kanslister, och till hvilka höra 3 stadsfiskaler, den
s. k. besigtningsbyrån samt detektiv-, central- och
distriktspolisafdelningarna (se Polis, sp. 1497–98).
Regeringsformen af d. 29 Juli 1634, genom hvilken en
ordnad landtregering infördes i Sverige, påbjöd, att
Stockholms stad skulle hafva en särskild styresman med
titeln öfverståthållare (i det ursprungliga förslaget
till regeringsform benämndes han öfverburggrefve,
men detta namn ändrades vid öfverläggning i rådet
d. 11 Juni 1634). Överståthållaren skulle (§ 23)
vara den förste bland k. m:ts befallningshafvande och
alltid vara en af rikets råd. I § 24 säges, att »hans
ämbete skall vara att si uppå och drifva Stockholms
slotts byggning och hvad annan byggning konungen
förehafver i Stockholm. Sedan skall han enkannerligen
vara stadsens och borgerskapets förman». I 1720 års
regeringsform bestämdes, att öfverståthållareämbetet
skulle besättas med män utom rådet. I instr. af
1791 upphäfdes öfverståthållarens tillsyn och
befattning med Stockholms slott och dess byggnad.
Öfver stäf, sjöv. Ett fartyg säges »gå öfver stäf»,
då det från stillaliggande börjar göra fart framåt.
R. N.
Öfverstämma, musikt., kallas i flerstämmiga
tonstycken den stämma, som till tonhöjden ligger
högre än de andra eller utföres af högre instrument
eller röst. Lägsta stämman heter då understämma, de
öfriga mellanstämmor.
Öfversvämning, den tilldragelse,
då vattnet vid en strand, vare sig en flods, insjös
eller hafvets, stiger öfver sina normala bräddar
och utbreder sig öfver omgifningen. Vid insjöar
ega öfversvämningar rum, när tillflödena medföra
mera vatten, än som samtidigt kan afrinna genom
afloppet, vare sig detta beror på ökad vattenmängd
hos de förra (nämligen efter långvarigt regnväder,
vid hastig snösmältning) eller derpå att afloppet på
ett eller annat sätt afspärras (såsom då isflak hopa
sig i detsamma o. s. v.). I fråga om floder kunna
öfversvämningarna ske periodiskt i samband med
regntiderna i omgifvande eller i högre upp belägna
trakter, såsom redan i artiklarna Amazonfloden, Nilen
och Orinoco är omtaladt, hvarför vi här förbigå dessa
periodiska öfversvämningar. Flodernas tillfälliga
öfversvämningar ega rum efter ihållande eller häftiga
regn, vid snösmältning och islossning. I synnerhet
förhärjande äro öfversvämningarna i bergland,
såsom i Alperna, Pyrenéerna o. s. v. Det är i
vår verldsdel hufvudsakligen i dessa och närmast
kringliggande trakter som ödeläggelser framkallas
genom öfversvämningar. På grund af markens starka
lutningsförhållanden i berglanden bortrinner
nämligen större delen af vattnet, innan det hinner
uppsugas af marken, och vid ihållande eller häftiga
regn blifva följaktligen floderna relativt hastigt
vattenfyllda. Om redan denna vattenmassa förstörande
kan öfversvämma omgifvande lågland, blir faran dock
ännu större genom de uppryckta träd, timmer m. m.,
som det forsande vattnet för med sig, och hvilka
kunna hopas och upptornas till fördämningar. Sådana
kunna uppstå äfven derigenom att de slammassor, som
medföras af en sidoflod, afspärra hufvudfåran. I
hvilket fall som hälst blifva dessa fördämningar
ytterst farliga, när de ej kunna motstå trycket af de
bakom dem sig hopande vattenmassorna, utan slutligen
brista. Hela den uppdämda vattenmassan störtar
då på en gång utför dalen, ödeläggande allt i sin
väg. Detsamma inträffar vid islossningen, om de dervid
medförda isflaken hopas till fördämningar, som sedan
genombrytas. En hastig snösmältning har naturligtvis
samma verkan som ett ihållande regnväder, så mycket
mer som den underliggande marken är frusen, hvarför
allt smält vatten då måste afrinna. I synnerhet när
snösmältningen påskyndas genom en hastigt inträffande
föhnvind, kan den blifva farlig.
Till de svåra öfversvämningar, som ega rum i ofvan
nämnda bergland i Europa, är menniskan sjelf ej
utan skuld. Dels for att få betesmarker, dels för
direkt vinning uthugger hon ej blott skogen, utan
äfven buskmarkerna ofvan trädgränsen, och dermed
är faran framme. Det regn, som faller i en skog,
träffar marken mindre hastigt, enär det förut fördelas
genom trädens blad och grenar, hvarjämte en stor del
uppsuges af mossor och mylljorden under träden och på
sådant sätt finner sin väg ned i jorden. Der skogen
är nedhuggen, försvinner äfven en del af mossorna,
myllan bortspolas och det fallande regnvattnet rinner
till större delen ned i bäckar och rännilar och ökar
sålunda omedelbart afloppens vattenmängd, så att dessa
med ens svälla upp. Skogssköflingens förderfliga
inflytande insågs redan under medeltiden. Såsom
exempel derpå må anföras, att benediktinmunkarna
i de franska Alperna redan för 500 år sedan belade
skogssköflaren med bannlysning. Huru ödeläggande
öfversvämningarna i Alplanden kunna vara, torde
framgå deraf att de skador som t. ex. på grund af
ihållande regn på detta sätt drabbade Kärnten och
Tyrolen 1882, uppskattades till nära 40 mill. kronor,
hvarjämte 53 menniskor omkommo. Man har på grund af
dylika härjningar sedan långt tillbaka, i synnerhet
i de franska Alperna och Pyrenéerna, sökt vidtaga
åtgärder för att minska faran för öfversvämning. Utom
i skogsplantering kring fjällbäckarna (eller
vildbäckarna, såsom de äfven kallas) bestå dessa
åtgärder företrädesvis i uppförandet af en rad
fördämningar i bäckfåror och klyftor, ända upp i
dessas öfre förgreningar. Fördämningarna äro dels
murade, dels utgöras de af ett flätverk af neddrifna
friska stammar, hvilka sedan slå rot. Hvarje sådan
fördämning dels qvarhåller vatten, dels fördröjer
dess afrinnande, men det är af yttersta vigt att
fördämningen göres så stark, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
