Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öga (Lat. oculus), det organ i djurkroppen, som genom inverkan af lysande värmestrålar (ljus) förmedlar en synförnimmelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undergång och hårens affallande. — Derigenom
att huden å ögonlocken och i den närmaste
omgifningen är tunnare och underhudsbindväfven
luckrare, framträder detta parti ofta med en
annan färg än det kringliggande, i synnerhet om
af någon anledning cirkulationen är påverkad,
t. ex. vid slapphetstillstånd. Om nu härtill det
veck, som längs ögonhålans nedre kant skiljer det
ifrågavarande hudpartiet från kindens hud, är starkt
utprägladt, synes ögat liksom omgifvet af en ring,
ögonring. Tillståndet brukar äfven betecknas
med uttrycket »blåa ringar under ögonen». — Det
hårklädda hudpartiet, som bekläder ögonhålans
öfre rand, kallas ögonbryn. Det har, med sin
uppgift att hindra främmande kroppar, svett
o. s. v. att från pannan komma in till ögat,
säkerligen under slägtets utveckling spelat en
större rol, än hvad nu är fallet. Det bidrager
såväl genom hårväxtens vexlande riklighet och
utbredning som genom olika ställning i hög grad
till fysionomiens individualitet och ansigtets
uttryck. Det höjes medelst pannmuskeln, hvarvid
pannan rynkas i horisontala veck, sänkes och rynkas
medelst ögonens ringmuskler och en särskild muskel
(musculus corrugator supercilii), hvarvid pannhuden vid
näsroten lägger sig i vertikala veck. Dess ställning
är af stor betydelse för igenkännande af dessa
musklers verksamhetstillstånd. Så kan t. ex. ett
ögonlock hänga ned på grund af en förlamning af
den muskel, med hvilken det lyftes, i hvilket fall
den sjuke vanligen söker ersätta denna muskels
verksamhet genom sammandragning af pannmuskeln,
så att ögonbrynet kommer att stå högre på den sjuka
sidan. Ögonlocket kan äfven hänga ned på grund af
kramp i dess ringmuskel, såsom vid hysteri, men
dervid sänkes ögonbrynet i allmänhet just af samma
kramp, så att det står lägre på den sjuka sidan. —
Vetenskapen om ögat i såväl friskt som sjukt tillstånd
heter oftalmologi (af Grek. ofthalmos, öga). —
Om sjelfva seendet, synakten m. m., se bl. a. Blinda
fläcken, Lins, Syn, Synfält, Synvinkel; om ögats
vård och sjukdomar se Ögondietetik och Ögonsjukdomar.
G–d.
Genom flere iakttagelser har det gjorts sannolikt,
att ljusförnimmelse i sin enklaste form eger rum
utan särskilda synorgan. Sålunda kunna vissa lägre
djurformer, som sakna ögon (t. ex. larvformer af
ryggradslösa djur, urdjur o. a.), ganska väl skilja
mellan ljus och mörker. Äfven djur, å hvilka man
borttagit ögonen, ega samma förmåga, tack vare den
allmänna hudkänseln. Dessa och liknande iakttagelser
äfvensom studiet af ögonens utveckling gifva vid
handen, att synorganets första anlag måste härledas
från en särskild utbildning af hudceller i förbindelse
med pigmentfläckar och nervslut i huden. Det enklaste
slag af ögon, som förekommer hos de lägre djuren,
har ock i sjelfva verket ej aflägsnat sig synnerligen
långt från ett dylikt begynnelsestadium. Ett sådant
ursprungligt öga består af ett ringa antal något
ombildade öfverhudceller (s. k. sinnes-celler) —
stundom blott af en enda sådan cell —, hvilka omslutas
af en mörk pigmentmassa på sådant
sätt, att ljuset endast från en sida och i en
riktning, hvilken vi kunna beteckna som synaxeln,
förmår inverka på sinnes-cellerna. Som djur med så
beskaffade ögon ock kunna urskilja den riktning,
från hvilken ljusverkan kommer, har man benämnt
dessa ögon riktningsögon. Dylika ögon finnas
företrädesvis hos kavitetsdjur och olika slag
af maskar. Hos vissa kavitetsdjur påträffas i
huden små pigmenterade områden, hvilka utgöras af
sinnes-celler, omgifna af pigmentceller. Sådana
ögon kallas oceller (ocelli) och kunna genom en
ringa grad af utbildning öfvergå till synorgan af
högre fysiologisk betydelse. Hos hvirfvelmaskar
och hjuldjur äro dessa ögon ofta försedda med en
ljusbrytande apparat eller lins, hvilken dock här
knappast kan antagas tjena till uppfattandet af en
bild, utan väl blott torde förstärka ljusverkan. En
väsentlig förbättring i fysiologiskt hänseende uppnås,
när riktningsögonen förekomma i stort antal och äro
så anordnade, att deras synaxlar divergera, såsom
förhållandet är hos t. ex. vissa hvirfvelmaskar. En
dylik grupp af riktningsögon kan i viss mån sägas
förmedla öfvergången till den högre synorganstypen,
de s. k. bildögonen, enär hvarje bild är sammansatt
af en mängd »synpunkter». För att uppfatta en bild
fordras ett större antal ljuspercipierande element
(sinnes-celler: stafvar och tappar; se ofvan), hvilka
ingå i den s. k. näthinnan (retina). Denna är den för
det s. k. bildögat kännetecknande beståndsdelen. Ju
större antalet dylika element på hvarje synfält
är, dess mera detaljerad är ock den uppfångade
bilden. Storleken af dessa element är mycket olika
hos olika djur; på en qvadratmillimeter finnas
hos menniskan 250,000 stafvar, hos salamandern
blott 30,000. Ännu mycket mindre är antalet hos
flertalet lägre djur; sålunda uppgifves det högsta
antalet ljuspercipierande element i leddjurens öga
till 12–20 tusen. — Ett sådant enkelt bygdt öga som
det ofvan beskrifna »riktningsögat» kan kompliceras
och fullkomnas på olika sätt. Hos somliga snäckor
och kavitetsdjur är det parti af öfverhuden, som är
ombildadt till synorgan, mer eller mindre fördjupadt
och bildar en grop, sammansatt af pigmenterade
celler. På ett högre stadium kan denna grop öfvergå
till en djup säck, som är insänkt i den omgifvande
väfnaden och endast förmedelst en liten öppning
står i kommunikation med den yttre verlden. Denna
säck fylles af en geléartad kropp (glaskroppen),
som är en afsöndringsprodukt af öfverhuds-cellerna
och tjenstgör som en ljusbrytande apparat. Dylika
ögon förekomma hos vissa blötdjur. Å ett högre
utvecklingsskede afsnör ögat sig fullständigt från
den yttre huden, rycker ännu djupare in i kroppen och
kommer, i det kommunikationsöppningen mellan detsamma
och den yttre verlden afstänges, att bilda en sluten
blåsa. Det segment af denna blåsa, som ligger närmast
kroppsytan, är tunnt och genomskinligt liksom den del
af huden (hornhinnan), som ligger utanför ögonblåsan,
medan den öfriga delen af blåsans vägg är förtjockad
och pigmenterad (näthinnan). Ögonblåsans hålighet
fylles af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
