- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
621-622

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öhlenslæger (Oehlenschläger), Adam Gottlob - Öhringen. Se Oehringen - Öhrnberg, Karl Adolf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Correggio på nämnda språk i det fåfänga hoppet att
kunna blifva äfven tysk skald och såsom sådan vinna
ännu större läsarekrets. Likaledes öfversatte han
1822–23 Holbergs lustspel på tyska. I Nov. 1809 kom
Ö. tillbaka till Danmark, gifte sig i Maj 1810 med
Kristiane Heger (f. 1782, d. 1841), fru Rahbeks
syster, med hvilken han varit förlofvad sedan
1801. I Sept. s. å. utnämndes han till professor
i estetik vid universitetet. Hans verksamhet på
denna plats blef dock af mindre betydelse; bäst voro
hans föreläsningar öfver Ewald och Schiller, med
hvilka skalder han andligen var beslägtad. Deremot
utkom under de närmast följande tio åren ett stort
antal förträffliga dikter af olika slag, en samling
romanser och den österländska sagan Aly og Gulhyndy
(1811), romanscykeln Helge (1814), sorgspelen
Yrsa (s. å.) och Hagbarth og Signe (1815), ett
romantiskt drama, Fiskeren (1816), liksom »Aladdin»
med österländskt motiv, Hroars saga (1817, skrefs
under ett nytt besök i Paris), Nordens guder (1819)
och sorgspelet Erik og Abel (1820). Men jämte dessa
arbeten utgaf Ö. också flere rena obetydligheter,
hvilka skarpt kritiserades af Baggesen och gåfvo
anledning till en långvarig och häftig literär strid
mellan honom och Ö:s beundrare. Visserligen hade
Baggesen i det versifierade brefvet »Nureddin til
Aladdin» 1806 hemburit Ö. sin hyllning, såsom den
der egde poesiens underbara lampa, men den andliga
olikheten mellan de båda skalderna var för stor,
och Baggesen kunde icke uthärda att vara trängd i
skuggan af en yngre medtäflare. I sjelfva verket
hade han nog rätt, då han klandrade den dramatiska
byggnaden i sorgspelet Hugo von Rheinberg (1813),
sångspelet Ludlams hule (s. å.) och Röverborgen
(1814), liksom när han förebrådde Ö. hans vårdslöshet
i stil och versform, men han försyndade sig genom
sitt hånfulla språk och sitt ringa erkännande af
Ö:s vid samma tid utkomna värdefulla arbeten, och
hans personliga utfall mot nationens uppburne skald
väckte allmän ovilja. Ö. deltog sjelf föga i striden,
men hans fåfänga sårades djupt, och försoning kom till
stånd först vid Baggesens död, 1826, då Ö. skref en
vacker epilog till teaterns minnesfest. 1827 utkom
Væringerne i Miklagard, och då väckte Heibergs
snillrika kritik fejden till nytt lif, i det han
bestred Ö:s begåfning som dramatiker, på samma gång
han berömde både »Aladdin» och hans nordiska dikter
samt gaf honom sitt fulla erkännande såsom lyriker
och framförallt som romansförfattare. Emellertid
fick Ö. i Juni 1829 en lysande upprättelse, då
Tegnér vid magister-promotionen i Lunds domkyrka
krönte honom med en lagerkrans såsom »den nordiske
sångarekungen». Kort derefter blef Ö. kreerad till
filosofie doktor i Lund. 1828 hade Ö. utgifvit
hjeltedikten Hrolf Krake, tolf sånger med ett
nytt versmått, i hvilken han liksom i »Væringerne»
kraftigt häfdade enheten mellan Nordens folk. Hans
senare arbeten visade en märkbar afmattning och
utgjordes af medelmåttiga tragedier och skådespel
samt en mängd tillfällighetsstycken, och endast
undantagsvis återfann
man den förra storheten, såsom i tragedierna Dronning
Margareta
(1833), Landet fundet og forsvundet
(1845) och i Örvarodds saga (1842). Deremot hade han
nu den lyckan att vid teatern finna skådespelare,
som i högre grad än de förre läto hans sorgspel
komma till sin fulla rätt, så att flere af dessa,
t. ex. Dina (1842) och Kjartan og Gudrun (1848),
ehuru svagare än hans tidigare dramer, nu gjorde
stor lycka. Att Ö:s skaldskap var på återgång,
framgick äfven af de ofta smaklösa rättelser och
ändringar, som han gjorde i sina äldre arbeten, under
sträfvan efter en viss yttre korrekthet, hvilken
dock vanns blott på bekostnad af deras ursprungliga
friskhet. Med den estetiska lärodikten Digtekunsten
och romanscykeln Ragnar Lodbrok (båda 1848) slutade
hans alstring. Den 14 Nov. 1849 firades hans 71:sta
födelsedag med en stor fest, vid hvilken alla Danmarks
skalder täflade att hedra sin store mästare; vid
samma tillfälle dekorerades han, som sedan 1839 bar
titeln af etatsråd och sedan 1847 af konferensråd,
med Dannebrogsordens storkors. Omkr. två månader
derefter, d. 20 Jan. 1850, dog han en stilla död. —
Ö., som Heiberg några år förut betecknat som »en
digter uden mage, stor i fortrin, stor i fejl», har
utöfvat ett mäktigt inflytande på danska literaturen
och bidragit till dess pånyttfödelse i såväl innehåll
som språk, hvarjämte han öppnat sinnena för forntiden
och den nordiska gudaläran. Af hans skaldeverk äro
de flesta öfversatta till tyska, åtskilliga äfven på
svenska och engelska och några på franska. En kritisk
upplaga af Ö:s Poetiske skrifter (32 bd) utgafs
1857–62 af F. L. Liebenberg. Hans lif är tecknadt i
hans Erindringer (4 bd, 1850–51) och i Kr. Arentzens
»Adam Öhlenschläger, literaturhistorisk livsbillede»
(1879). Hans staty, af H. V. Biesen, restes
1861 och har sedan 1874 sin plats framför
k. teatern.
E. Ebg.

Öhringen. Se Oehringen.

Öhrnberg, Karl Adolf, finsk ämbetsman, föddes
i Helsingfors d. 8 Maj 1813, blef student
1830, filos. kand. och mag. 1836 samt juris
utriusque kand. 1853, fullgjorde derefter
särskilda domareuppdrag, utnämndes 1855 till
justitierådman i Helsingfors och befordrades
1874 till politie-borgmästare samt 1875 till
justitieborgmästare i samma stad. Han fick sedermera
hofrättsassessors titel. I det sedan början af
1860-talet uppspirande konstitutionella lifvet
i Finland tog Ö. liflig del såsom Helsingfors’
representant i det s. k. Januariutskottet
1862 och vid landtdagarna 1863–64,
1867, 1872 och 1877. Han valdes till
medlem af flere utskott, bland hvilka må nämnas lag-
och ekonomie-utskottet 1863–64 samt lagutskottet
under de följande ständermötena. 1877 var
han borgareståndets vice-talman. Ö., som
ofta tog till ordet under debatterna,
var icke i högre mening vältalig, men utöfvade
genom omfattande juridiska insigter, frisinnadt
uppfattningssätt och fast hållning ett mäktigt
inflytande på borgareståndet, hvars majoritet i
synnerhet i konstitutionella och grundlagsfrågor
följde hans mening. Af styrelsen kallades han till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free