Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ölsboda, bruks- och landtegendom i Nysunds socken, Örebro län - Ölserud, socken i Värmlands län - Ölskatt. Se Maltskatt och Öl - Ölsnitz. Se Oelsnitz - Ölsremma, socken i Elfsborgs län - Öltzen (Oeltzen), Wilhelm Albrecht - Ölvalde (»allherskaren»), i andra källor kallad Audvalde (»rikedomsbeherskaren»), Nord. mytol., är namnet på en mycket rik jätte - Öländing (ölänning). 1. Innevånare på Öland - Öländing. 2. Namn på en småväxt hästslag på Öland. Se Pony - Öm l. Em, cisercienskloster i mellersta Jylland - Öman, Viktor Emanuel - Ön, bruk i Elfkarleby socken. Se Elfkarleö - Ön (Isl. Aun), svensk sagokonung, som af »Yngligatal» och de norsk-isländska författare, som stöda sig derpå, placeras mellan Jorund och Egil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomen till ett bolag. Smidet flyttades 1864 till
Nedre Degerfors i Karlskoga, som tillhörde samma
bolag. Detta råkade emellertid på obestånd och måste
frånträda sin egendom. Ö. öfvergick till ett nytt
bolag, som sålde det till dess nuvarande egare,
C. J. Yngström.
Ölserud, socken i Värmlands län, Näs härad. Areal
4,950 har. 728 innev. (1892). Annex till Millesvik,
Karlstads stift, Nors kontrakt.
Ölskatt. Se Maltskatt och Öl.
Ölsnitz. Se Oelsnitz.
Ölsremma, socken i Elfsborgs län, Kinds härad. Areal
4,555 har. 308 innev. (1892). Annex till Dalstorp,
Göteborgs stift, Kinds kontrakt.
Öltzen (Oeltzen), Wilhelm Albrecht, tysk
astronom, född 1824 i Hannover, först assistent
vid observatoriet i Wien, derefter observatör vid
observatoriet i Paris, är bekant för sin bearbetning
af en del af Argelanders zon-observationer,
nämligen precisionsobservationerna från 450–80°.
K. B.
Ölvalde (»allherskaren»), i andra källor kallad
Audvalde (»rikedomsbeherskaren»), Nord. mytol., är
namnet på en mycket rik jätte, fader till tre söner:
Iðe, Gang och Thjaze, af hvilka den sistnämnde är
särskildt ryktbar (se Tjasse). Ordstäfvet »Thjazes
tal var guld» (= Th. tog munnen full med gyllene ord)
har gifvit upphof till den i Snorres Edda berättade
barocka historien, att de tre nämnde bröderna på det
sättet sins emellan delade sin faders stora guldskatt,
att de togo hvar sin mun full deraf, tills förrådet
tog slut. Ad. N–n.
Öländing (ölänning). 1. Innevånare på Öland. — 2. Namn
på ett småväxt hästslag på Öland. Se Pony.
Öm (Lat. Cara insula) l. Em, cistercienskloster
i mellersta Jylland, erhöll sitt namn efter
det natursköna läget. Se vidare Emborg.
Öman, Viktor Emanuel, skald, öfversättare, språklärd,
tidningsman, född d. 22 Aug. 1833 i Ramsbergs
bergsförsamling, Örebro län, uppväxte i skötet af
ett enkelt och härdande landtlif, som tidigt väckte
hos honom ett varmt sinne för naturen. Han genomgick
större delen af Karolinska läroverket i Örebro och
tog såsom »privatist» studentexamen i Lund 1852. Sedan
han idkat filosofiska och språkvetenskapliga studier
vid universiteten i Leipzig och Jena, promoverades
han till filos. doktor vid sistn. universitet 1859
och återvände till Sverige, hvarest han sedan dess
lefvat för språkstudier och skriftställeri samt i
Örebro funnit ett verksamhetsfält såsom medredaktör
af tidningarna »Nerikes Allehanda» och »Allehanda för
folket». I den förstnämnda, en mycket spridd liberal
och frihandelsvänlig tidning (jfr Gumaelius, K. A.),
inträdde Ö. 1870 som medarbetare, och sedan 1881 är
han dess hufvudredaktör. Vid veckobladet »Allehanda
för folket» verkade han under hela dess tillvaro
(1873–89). Med diktsamlingen Lyriska blad (1857;
ny samling 1868) framträdde Ö. såsom en mogen skald
med frisk ingifvelse, varm och ren känsla samt en
egendomlig käckhet i uttryckssättet. Man fann der
bl. a. kärnlyriska
småstycken af akta klang. Den glädtiga ironi, som
utgör ett drag i hans skaldelynne och påpassligt
vaktar för alla afsteg åt det känslosamma hållet,
förlänar oväntade ljusbrytningar åt stilen äfven i
hans förtäljande dikt Riddar Herburt och jungfru
Hilde (en kärlekshistoria i åtta »äfventyr»,
1866). Ö:s lyriska ådra upphörde alltför snart att
flöda. Såsom poetisk öfversättare har han vunnit
en rangplats, i synnerhet genom sin trogna och
lyckade försvenskning af Miltons »Det förlorade
paradiset» och »Det återvunna paradiset» (1862). Hans
öfversättning af Evripides’ »Medea» belönades 1859
med Svenska akademiens andra pris. Från ryska
har han öfverflyttat »Sånger» af Pusjkin (1871)
och Turgenjevs »Vårböljor» (1876), och för öfrigt
har han lemnat poetiska tolkningar från så skilda
språk som sanskrit och ungerska. Till den allmänna
bildningens tjenst öfversatte han från engelska »Den
klassiska literaturen. En folkets bok» (1886). Ö:s
sysslande med engelska språkstudier bar frukt i
en större Teoretisk-praktisk lärobok i engelska
språket efter Toussaint-Langenscheidtska metoden (2
bd, 1868–69) och en Svensk-engelsk hand-ordbok (1872;
ny uppl. 1881). Anmärkningsvärda genom det nya i tonen
äro de »humoresker» han författade i »Allehanda för
folket». Friskt, okonstladt och angenämt skrifna
äro hans sjelfbiografiska skildringar Från min
ungdomstid. Minnesbilder (1889), på visst sätt ett
modernt motstycke till Sam. Ödmanns »Hågkomster».
E. F-t.
Ön, bruk i Elfkarleby socken. Se Elfkarleö.
Ön (Isl. Aun), svensk sagokonung, som af
»Ynglingatal» och de norsk-isländska författare,
som stöda sig derpå, placeras mellan Jorund och
Egil. I den latinskt affattade, anonyma »Historia
Norvegiae» skrifves namnet Auchim, utan tvifvel
beroende på felläsning af originalhandskriftens Authun
(Isl. Auðun, en ålderdomligare form för Aun; samma
namn är vårt från engelskan lånade Edvin). Genom ny
missuppfattning visar sig hos våra äldsta svenska
historieskrifvare, hvilka hade »Historia Norvegiae»
till sin källa, namnet under formerna Aukun, Hakon,
och slutligen uppstår genom en sammanblandning
med »Sigurd King» ett Håkan Ring (t. ex. hos Olaus
Petri). Ett helt annat groft misstag hade Snorre
Sturlasson begått i sin på »Ynglingatal» baserade
framställning. Nämnda dikt berättar, att Aun dog af
ánasótt, »gubbsjukdom» (d. v. s. ålderdomssvaghet),
men detta ord fattades af Snorre såsom Ána sótt,
»Anes sjukdom», och till följd deraf uppgifver
Snorre, att Aun äfven kallades Ane, ett namn, som
af våra nyare historieskrifvare, hvilka i motsats
till medeltidens byggt på Snorres uppgifter, allmänt
upptagits (så ännu i Nordisk Familjebok, art. Ane). Om
Auns »historia» veta vi egentligen ingenting annat,
än hvad »Ynglingatal» och »Historia Norvegiae»
berätta, nämligen att han efter att hafva röjt sina
anförvanter ur vägen regerade till så hög ålder,
att han de nio sista åren af sitt lif måste liggande
dia ur horn. Häraf har Snorre i sin »Ynglingasaga»,
troligen till följd af någon medveten eller omedveten
påverkan från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
