Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örboda (Isl. Aurboða), Nord. mytol., en jättinna - Örby, socken i Elfsborgs län - Örbyhus, gods i Vendels socken, Örbyhus härad, Upsala län - Örbyhus härad, i Upsala län - Örbyhus kontrakt, i Upsala stift - Öre (D. öre, Isl. eyrir, plur. aurar; Med. Lat. ora), under medeltiden i den skandinaviska Norden namn på en vigt och ett räknemynt - Örebak. Se Eyrarbakki - Örebro, uppstad och residensstad för landshöfdingen öfver Örebro län
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket passande benämning på hafsgudens gemål. —
I Eddadikten »Fjölsvinnsmål» förekommer samma ord
som namn på en af hjeltinnans (Menglads) tärnor.
Ad. N–n.
Örby, socken i Elfsborgs län, Marks härad. Areal
13,453 har. 4,213 innev. (1892). Ö. bildar med Kinna
ett regalt pastorat, Göteborgs stift, Marks och
Bollebygds kontrakt.
Örbyhus, gods i Vendels socken, Örbyhus härad, Upsala
län, beläget vid Vendelssjön och 2,5 km. från Ö.
jernvägsstation, är ett af Sveriges intressantaste
historiska minnen. Godset består af 34 1/2 mtl
med frälseräntor af 8 mtl, taxerade till 630,200
kr. (1892). Gården hette ursprungligen Örby och egdes
troligen 1354 af Magnus Gislesson (en sparre). Den
ärfdes af slägterna Bielke och Krummedike, kom till
Johan Kristiernsson (Vase), som dog der 1477 och
byggde det stenhus, hvaraf gården fick sitt nuvarande
namn. Den öfverläts sedermera till konung Gustaf I,
som lät starkare befästa huset, uppföra höga murar
omkring de sidor, som ej voro skyddade af sjön,
och inreda kasematter. Så finnes Ö. afbildadt i
Dahlbergs »Suecia». Konung Johan III höll sin broder
konung Erik XIV fången på Ö. sedan hösten 1574. Ännu
visas de tre rum, som anses varit hans fängelse;
de äro särdeles otrefliga och dystra, då endast
en sparsam dager inkommer genom de små fönstren
i den 8 fot tjocka muren. På Ö. lemnade konung
Erik det jordiska, d. 25 Febr. 1577. Det tillföll
konung Johans son hertig Johan af Östergötland,
sedermera drottning Kristina d. ä. och drottning Maria
Eleonora. År 1641 bortbyttes det af kronan till Karl
Banérs enka, frih. Kerstin Sigrid Bielke. Hennes
son, frih. G. Banér, tillbyggde det gamla slottet,
så att det fick ungefär sitt nuv. utseende. Gården
kom sedan till grefve T. G. Bielke, som sålde den
1729 till landshöfdingen Charles De Geer till Löfsta
bruk, inom hvars slägt den ärfts till nuvarande
tid. Excellensen grefve Karl De Geer satte Ö., som
nästan råkat i lägervall, i det ypperliga skick,
hvari det för närvarande befinner sig. Det ärfdes
af mågen, statsministern för utrikes ärendena
grefve B. J. E. von Platen, samt sedermera af hans
dotterdöttrars män, ryttmästaren grefve P. A. De la
Gardie och f. d. kaptenen frih. K. G. A. Klingspor,
af hvilka den förre 1891 blef ensam egare af
godset. 1892 inköptes det af brukspatronen
C. Ekman och jägmästaren B. Martin, hvilka åter
s. å. sålde det till nuv. egaren, frih. F. Barnekow.
B. S.
Örbyhus härad, i Upsala län, ingår i Upsala
läns norra domsaga och Örbyhus fögderi samt
omfattar socknarna Vendel, Tierp, Vestland, Tolfta,
Elfkarleby, del af Söderfors. Areal 1,169 qvkm. 22,905
innev. (1892).
Örbyhus kontrakt, i Upsala stift, omfattar de
10 pastoraten Tierp; Öster-Löfsta; Elfkarleby;
Vestland och Tolfta; Tegelsmora; Dannemora; Film;
Hållnäs; Vendel; Söderfors. Areal 2,003 qvkm. 35,788
innev. (1892).
Öre (D. öre, Isl. eyrir, plur. aurar; Med. Lat. ora),
under medeltiden i den skandinaviska Norden namn på en
vigt och ett räknemynt, hvilka bäggedera utgjorde 1/8 af
1 mark (= 1 uns silfver) och delades i 3 örtugar; i nyare tid
namn på olika mynt af silfver och koppar i de skandinaviska
landen. — Under medeltiden präglades i Sverige inga
större mynt än örtugar, och först Gustaf Vasa lät,
1522, slå 1-ören (i silfver), hvilka derefter voro de
största slagna mynt i riket, tills dalermyntningen
infördes 1534. Från 1536 började man mynta marker,
halfmarker (4-ören) och 2-ören. På 1 daler gingo
till en början 3 mark; men kursen steg, så att från
1560 dalern räknades till jämnt 4 mark och alltså
innehöll 32 Öre, hvilken pari-kurs bibehöll sig,
ända tills dalern aflystes, 1776. Gustaf Vasa lät
äfven slå de första halförena. På 1540–90-talen
myntades silfverklippingar om 16, 15, 12, 8, 4
och 2 öre (se Klipping). Under Johan III började
man äfven slå 1/4-ören l. »fyrkar», under Sigismund
1/6-ören (»sexlingar»). Efter kopparmyntningens
införande 1624 präglades ören såsom skiljemynt
äfven i koppar: 1-, 1/2- och 1/4-ören i rundt mynt
samt dessutom under de fyra första åren 2-, 1-, 1/2-
och 1/4-ören i form af klippingar. På 1660-talet
myntades bl. a. 2 1/2- och 2-ören i rundt kopparmynt,
och sexlingar i samma metall slogos gång på gång
mellan 1666 och 1718. Ända till 1778 präglades
i koppar ören s. m. (»silfvermynt»), samtidigt
med ören k. m. Emellertid fortgick präglingen af
öremynt äfven i silfver; halfören slogos sista
gången 1665, hvarefter 1-öret vardt Sveriges minsta
silfvermynt. 1690 och senare slog man äfven 5-ören,
1739–64 10-ören, 1770 å nyo 16-, 8- och 4-ören i
silfver. Öremyntet under 1500–1700-talen visade i
prägeln på åtsidan vanligen en vase (Vasa-ättens
vapen) eller riksvapnets tre kronor, på frånsidan
Dalarnas vapen (två korslagda pilar). Öremyntningen
upphörde 1778, sedan genom k. förordn. d. 27 Nov. 1776
skillingen införts, och under Gustaf IV Adolf
ompräglades gamla 2- och 1-ören s. m. (af koppar)
till en- och halfskillingar. Genom myntordningen d. 3
Febr. 1855 aflystes skillingmyntningen; riksdalern
delades i 100 öre, och 5-, 2-, 1- samt 1/2-ören slogos
1856–58 och 1860–67. Lagen om rikets mynt d. 30 Maj
1873 bestämde öret till 1/100 af 1 krona, och koppar-
(egentl. brons-) myntet präglas sedan dess i stycken
om 5, 2 och 1 öre (se Krona, sp. 105). Denna ordning
är genom konvention antagen äfven i Danmark (1873)
och i Norge (1875). Jfr Mark, Mynt, sp. 588–589,
och Örtug.
Örebak. Se Eyrarbakki.
Örebro, uppstad och residensstad för landshöfdingen
öfver Örebro län, är beläget på och omkring en
låg sandås på Nerikeslätten, på bägge sidor om
Svartån, som från v. till ö. flyter genom staden
och ej långt nedanför infaller i Hjelmaren (vid
»oset»). Regelbundet anlagdt och till större delen
väl bebyggdt, är Ö. en bland våra mera framstående
landsortsstäder. Medelpunkten är det gamla slottet
på sin holme i Svartån, som delar staden i en
nordlig och en sydlig hälft, bägge med breda,
raka gator, vackra planteringar och flere ståtliga
byggnader. Hufvudnäringar äro handel, industri,
handtverk och jordbruk, för hvilket sistnämnda
finnes utrymme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
