Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örlogsmanna-sällskapet i Karlskrona bildades 1771 i Stockholm - Örlogsskepp, krigsskepp, örlogsfartyg (se d. o.) - Örlogstjenst, krigstjenst till sjös - Örlogsvarf, ett för ett lands krigsflotta afsedt varf (se d. o.) - Örlogsvimpel (stundom kallad kronovimpel) kallas en vanligtvis klufven vimpel - Örmandlar. Se Mandel 2 - Örmevalla. Se Ölmevalla - Örn. Under benämningen örnar sammanfattar man stundom en grupp bland roffoglarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgöras af ordförande och vice ordförande,
ordningsman, sekreterare och bibliotekarie. Sällskapet
eger ett värderikt bibliotek samt åtskilliga taflor
och manuskript. Högtidsdagen firas årligen d. 15 Nov.,
årsdagen af sällskapets första sammanträde i Stockholm
(1771).
L. H.
Örlogsskepp, krigsskepp, örlogsfartyg (se d. o.).
Örlogstjenst, krigstjenst till sjös.
Örlogsvarf, ett för ett lands krigsflotta afsedt varf
(se d. o.).
Örlogsvimpel (stundom kallad kronovimpel)
kallas en vanligtvis klufven vimpel (se d. o.),
som i sig upptager en eller flere af färgerna
i landets nationalflagg samt vid sin innersta
ände är försedd med unionstecken, då sådant i
flaggen förekommer. Örlogsvimpelns ändamål är
att utgöra ett befälstecken för sjöofficerare,
som innehafva fartygschefs befäl eller vissa
bestämda tjenstebefattningar, i hvilket fall
vimpeln föres å sjökrigsmaktens fartyg eller
båtar, der de i tjensten färdas. Under åren
1717 och 1751 utfärdades i Sverige bestämmelser
angående begagnandet af vimpel å örlogsfartyg,
och d. 17 Nov. 1756 utkom ett kungl. förbud för
kofferdi- och privata fartyg att bruka vimpel samt
d. 26 Sept. 1844 ett dylikt förbud för tullverkets
fartyg. Uti hamnförordningen för Stockholms stad
af d. 21 Jan. 1848 stadgades äfvenledes förbud att
på svenska handelsfartyg föra örlogsvimpel och
klufven flagg, hvaremot dersammastädes, genom
kungl. medgifvande, det tilläts sådana fartyg
att föra bruten vimpel, d. v. s. en vimpel, som
på ungefär 1/3 af sin längd, inifrån räknadt, är
afklippt och har färgerna omkastade, så att de stå
korsvis emot hvarandra, och hvilkens yttre tredjedel
i likhet med örlogs vimpeln är klufven. Denna
hamnförordning är nu upphäfd och ersatt af en
annan, i hvilken sådant kungl. medgifvande icke
finnes inrymdt. För postverkets fartyg finnes ej
tillåtelse att föra vimpel, hvaremot för lotsverket,
genom generalorder d. 11 Maj 1881, blifvit anbefaldt,
att det befälstecken, som af lotsbefälet må föras,
skall vara en örlogsvimpel med ett ankare och
en stjerna i hvitt fält, innanför unionstecknet,
närmast stången. — Då örlogsvimpeln är försedd med
unionsvapnet (innanför unionstecknet), kallas den
kungl. vimpel och föres på stortoppen (eller deremot
svarande flaggspel) af det örlogsfartyg (eller båt),
der kungl. person befinner sig. Då konungen är ombord,
föres denna vimpel (öfver den kungl. flaggen, likaså
för drottningen, enkedrottningen, kronprinsen och
kronprinsessan, såvida konungen icke samtidigt är
ombord på annat närvarande fartyg. Den kungl. vimpeln
föres deremot under den kungl. flaggen å det
örlogsfartyg (eller båt), der någon annan af det
kungl. husets medlemmar befinner sig, såvida icke
någon af nyssnämnda kungl. personer är ombord på
samma eller annat närvarande fartyg. Jfr Örlogsflagg.
R. N.
Örmandlar. Se Mandel 2.
Örmevalla. Se Ölmevalla.
Örn. Under benämningen örnar
sammanfattar man stundom en grupp bland roffoglarna,
som utmärker sig genom sin nakna vaxhud. Näbben
saknar tand, men öfverkäkens undre brädd är stundom
försedd med en urbuktning. Tarsometatarsus är längre
än mellantån. Till örnarna räknas bl. a. slägtena
Aquila (se Landörnslägtet), Circaëtus (se Ormörnsl.), Haliaëtus (se Hafsörnsl.), Harpyia (se Harpyjan), Lophaëtus (se Tofsörnsl.), Nisaëtus se
Hökörnarna), Pandion (se Fiskgjuse slägtet).
Inom symboliken (och sedermera på det heraldiska
området) intog örnen (Grek. aetos, Lat. aquila
tidigt en framstående plats. På grund af sin styrka,
sin höga, stolta flygt och sin skarpa syn blef den
af de indoeuropeiska folken hållen för foglarnas
konung och tagen till symbol af kraft, seger och
herravälde. Han var derför i den grekiska mytologien
helgad åt öfverguden Zevs, såsom hvars budbärare
och ledsagare han föreställdes bära i klorna blixten
(åskviggen). Om örnens rol vid de romerska kejsarnas
apoteos se d. o. I Gamla test. är örnen attribut
åt profeten Elisa, i Nya test. åt evangelisten
Johannes, och enär denne sedan kyrkomötet i Nicaea
kallades »theologos», vardt örnen ett emblem för
teologien och attribut åt kyrkofadern Augustinus såsom
teologiens skyddspatron. — Örnen fick redan i forna
tider äfven tjena som symbol för riken, furstar och
krigshärar. Såsom fälttecken nyttjades den först i
Persien, der på Cyrus’ tid en gyllene örn med utbredda
vingar bars på en spjutspets framför hären, och från
perserna öfvergick detta bruk till egypterna under
Ptolemaios Soter, 305 f. Kr. Hos romarna var den med
blixtar l. viggar väpnade örnen, såsom attribut åt
den latinske förbundsöfverguden Jupiter, sinnebild
af romerska staten såväl under republiken som under
kejsaretiden, hvarför ock dess bild förekommer
allmänt på romerska mynt o. a. föremål. Marius
upphöjde 104 f. Kr. örnen (med utbredda vingar)
till legionernas fälttecken, sedan den redan förut
hade tjenat som fälttecken för den första manipeln
i hvarje legion. Den var först af trä, sedermera af
silfver eller brons och ofta lagerprydd. I senare
tider åtnjöt den romerska legionsörnen en hardt när
gudomlig dyrkan: vid den kunde skyddssökande finna
asyl, och vid den svuros högtidliga eder. Att i
strid förlora legionsörnen gällde som en stor skymf,
och dödsstraff hotade den bärare (aquilifer), som
lemnat en sådan i sticket. Napoleon I återupplifvade
1804 den romerska örnen såsom fälttecken, hvilket
under hans kejsaretid bars vid första bataljonen
i hvarje regemente och öfver hufvud vardt symbol
af det kejserliga Frankrike. Densamma afskaffades
vid bourbonernas restauration, infördes å nyo af
Napoleon III (genom dekret d. 1 Jan. 1852), men
aflystes på nytt vid republikens införande 1870. —
Inom heraldiken är örnen ett bland de mest brukade
sköldemärken och förekommer i flere stora staters
liksom i många småfurstars, adelsmäns och städers
vapen. Den heraldiska örnen (alltid i stiliserad eller
ornamental afbildning) ter sig liksom sväfvande i
luften och färdig till angrepp, med lodrätt hållen,
framvänd kropp, åt ömse sidor utspända vingar och klor (»fläkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
