- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
679-680

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öronsjukdomar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

indirekt som direkt: personer, som vare sig ständigt
eller endast tillfälligt (t. ex. smeder, mjölnare,
artillerister, lokomotivförare och eldare)
äro utsatta för starkare ljud, få ofta hörseln
försvagad. Sjukliga affektioner framkallas och
underhållas vidare genom sjukdomar af ett eller
annat slag i närgränsande organ, såsom näsan oeh
svalget. Detta sakförhållande beaktas på långt när
ej i den grad det förtjenar. Vid fall af försvagad
hörsel hos barn borde man aldrig uraktlåta att
noga undersöka ofvannämnda organ. Sjukdomar, som
bestå i eller leda till cirkulationsrubbningar i
hela organismen (hjertfel, vissa lung-, lefver-
och njur-åkommor) utöfva ock menligt inflytande
på hörselorganens normala funktion. De flesta och
framförallt de kroniska öronsjukdomarna ledsagas
af subjektiva hörselförnimmelser eller, såsom de
i dagligt tal kallas, öronsusningar (se ofvan). De
uppstå antingen genom cirkulationsrubbningar eller
en på annat sätt — genom inflammation
— framkallad retning af den nervösa
hörselapparaten eller den s. k. labyrinten.
Deras karakter ar högst vexlande: än höres ett
sjungande, ringande, pipande, klingande, kokande
eller sjudande ljud, än framträder detta såsom en
musikalisk ton eller erinrande om ett af insekter
framkalladt ljud. Svindel samtidigt med svåra
susningar är ganska vanlig; någon gång ses äfven
jämnvigtsrubbningar. Med autofoni förstå vi ett
alltför tydligt hörande af den egna rösten, som
då vanligen får en bräkande biklang; autofonien
beror på för vidt öppna eustachiska rör.

I enlighet med örats anatomiska indelning skiljer man
emellan sjukdomar i ytterörat (öronmusslan och yttre
hörselgången), mellanörat (trumhinnan, trumhålan med
deri befintliga delar samt eustachiska röret) och
inre örat (vestibulen, halfcirkelformiga kanalerna
och snäckan).
Sjukdomar i ytterörat. Öronmusslans sjukdomar
äro mindre vigtiga. Bland sådana vilja vi här
endast erinra om othematomet (öronblodsvulst),
hvilket, framkalladt genom en hastig blödning
under ytterörats broskhinna, igenkännes såsom
en oftast blåröd, elastisk och fluktuerande
svulst, som ej framkallar andra obehag än en
känsla af spänning i huden. Det bildas dels
spontant, dels efter yttre våld. Det ansågs
länge vara egendomligt för sinnessjuka,
men trätfas äfven hos fullkomligt friska
personer. Åkomman försvinner hastigast och säkrast
efter det koagulerade blodets aflägsnande genom ett
snitt i huden, långsammare under användning af
massage och tryckförband. Ofta träffas personer,
som äro onödigt ängsliga öfver uteblifven
afsöndring af örvax
i hörselgången: denna
anomali har endast den betydelsen, att klåda
och känsla af torrhet framkallas, hvilka dock
försvinna vid användandet af glycerin. Vid
för riklig örvaxafsöndring bildas proppar,
som kunna fylla hela hörselgången, i hvilket fall
minskad hörsel, känsla af tilltäppning, smärta och
susningar uppstå. Är proppen mjuk, kan den aflägsnas
med sprutning af ljumt vatten; i annat fall måste
den först uppmjukas genom indrypning af något lösande
ämne. — Inflammation i hörselgången kan vara antingen diffus,
d. v. s. utbredd öfver hela dess yta, eller begränsad
till ett mindre parti af densamma; i det senare fallet
får den karakteren af en vanlig s. k. finne. Båda
formerna och i synnerhet den senare kunna räknas till
de smärtsammaste åkommor. Smärtorna äro här liksom vid
de flesta andra öronsjukdomar starkast mot aftonen
och under natten. En fullständig tillslutning af
hörselgången kan inträda genom ansvällning, hvilken
ofta sprider sig till närgränsande delar af hals och
ansigte. Hörseln blir i sådant fall förminskad. Förr
eller senare afsöndras en mer eller mindre varig
vätska. Under å lämplig tid anbringad användning af
köld och värme (isblåsa eller våtvärmande omslag)
kan åkomman gå tillbaka. Mycket intensiva smärtor
påverkas endast af s. k. smärtstillande medel
(morfin, opium, kokain). Den snabbaste lindringen
vinnes dock genom insnitt å sjelfva sjukdomshärden,
hvilket verkställes bäst med en härtill särskildt
konstruerad s. k. furunkelknif. — Barn hafva
stor benägenhet att införa främmande kroppar
(glasperlor, skoknappar, småstenar, ärter och
fruktkärnor m. m.) i hörselgången, dit äfven vissa
insekter gerna söka sin tillflykt. Mot tandvärk är
det derjämte mycket vanligt att stoppa i öronen en
hel del saker, såsom bomullstamponer, indränkta med
olika vätskor, kamfertbitar, stycken af lök eller
fläsksvål o. s. v. I lyckligaste fall kunna dylika
experiment aflöpa utan obehag, och främmande kroppar
kunna utan skada blifva ganska länge liggande i
hörselgången. Så t. ex. har förf. en gång aflägsnat
en körsbärskärna, som först efter 23 år började
blifva besvärlig. Vanligast är, att en inflammation
snart inställer sig, hvarigenom organet lätt kan
taga obotlig skada. Aflägsnandet af en främmande
kropp ur hörselgången bör först försökas med
insprutning af ljumt vatten; misslyckas detta, måste,
alltefter föremålets beskaffenhet, olika instrument
användas. Ofta är den främmande kroppen så långt
införd, att den ej är åtkomlig utan blodig operation.

Sjukdomar i mellanörat. Affektioner åt trumhinnan
ensam äro sällsynta; den insjuknar vanligast
med närliggande delar. Vid häftig kompression af
luften i yttre hörselgången (örfilar, explosioner)
eller i trumhålan (häftig nysning eller hosta,
luftdusch) kan trumhinnan brista. Den kan dock
läkas utan vidare men för organets funktion; men som
blödningar samtidigt ofta uppstå i labyrinten, blir
ej sällan större eller mindre döfhet följden. —
Bland mellanörats sjukdomar intaga katarrer
och inflammationer, såväl akuta som kroniska,
den främsta platsen. Den form, som kännetecknas
genom bildandet af en slemliknande icke-varig vätska
(exsudat) i mellanörat, kallas katarr. Denna börjar
än smygande, än plötsligt. Symtomen utgöras af
känsla af fullhet och tyngd i öronen, stickande
smärtor, subjektiva hörselforniminelser samt
nedsatt hörsel. Feber förekommer vanligen endast hos
barn, men blir sällan hög. Hyperemi af slemhinnan,
d. v. s. blodöfverfyllning af dess kärl, föregår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free