Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öronsjukdomar - Öronsjälar. Se Själdjur - Öronspegel, trattformigt, omkr. 3 cm. långt instrument af metall (hälst af silfver) eller hårdgummi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lokalt nyttjas karbolsyrelösning i glycerin (1: 10)
eller våtvärmande omslag, mot mycket svåra smärtor
smärtlindrande medel (opium, morfin, kokain). Bäst
är att genast rådfråga läkare. Vanligen pläga dessa
göra ett snitt i trumhinnan (paracentes), så snart
exsudat af ett eller annat slag i större mängd hopats
i trumhålan. Vid affektioner åt vårtutskottet nyttjas
jodsprit till pensling å huden eller, bäst, isomslag;
hjelpa ej dessa, blir operation nödvändig. När
det akuta stadiet är öfver, göres luftinblåsning
genom eustachiska röret i trumhålan (af läkare)
dels för att påskynda exsudatets uppsugning, dels
för att förbättra hörseln. Vid de s. k. skleroserna
står man vanligtvis maktlös; i ej alltför gamla fall
kan nog hörseln förbättras genom luftinblåsning, men
förbättringen varar i allmänhet ej länge. Oklokt är
dock att helt och hållet öfverlemna denna sjukdom
åt sig sjelf, ty genom periodisk sakförståndig
behandling kan dess för hastiga framåtskridande
hejdas. Mot susningarna äro många medel försökta,
såsom luftinblåsning, yttre massage och elektricitet,
inblåsning af läkemedel i flytande tillstånd och i
gasform, men ännu är tyvärr intet tillförlitligt
medel funnet. Vid otorréer är en sorgfällig
renhållning af öronen i första hand nödvändig;
sådan göres med sprutning af svaga antiseptiska
lösningar (t. ex. 1/2–1 proc. karbolsyre- och
2–4 proc. borsyrelösning). För att få sjelfva
inflammationsprocesserna att upphöra använder man
vanligast fint pulveriserad borsyra i substans till
inblåsning eller indrypning af lapislösning i sprit
(0,5–1 : 10) eller zinklösning (0,1–0,4 : 20). Större
polyper borttagas med fin metalltrådssnara; resterna
af dessa och mindre polyper förstöras antingen med
galvanokaustisk etsning eller med etsande kemiska
substanser (kromsyra och lapis). Behandlingen af
öfriga komplikationer faller utom området för de
egentliga öronsjukdomarna, hvarför de här förbigås. —
Verkningarna af sjukdomar i det från nässvalgkaviteten
till mellanörat ledande eustachiska röret kunna blifva
ganska betydliga. De vanligaste sjukdomarna leda
till förträngning af detta, hvarigenom det normala
luftutbytet mellan den yttre luften och trumhålan
blir förhindradt. I denna uppstår då en viss grad af
negativt tryck. Trumhinnan drages i sådant fall inåt,
och hörselbenen blifva i viss mån hindrade i sina
för en normal hörsel nödvändiga rörelser. Katarrer
äro de vanligaste åkommorna i nämnda rör, framförallt
hos barn; de åtföljas af rätt betydlig nedsättning af
hörseln samt af susningar och känsla af fullhet och
tyngd i öronen. Dessa olägenheter aflägsnas medelst
svaga luftinblåsningar i örat. Sjelfva katarren
behandlas med s. k. adstringerande lösningar
(zinksulfat, 0,1 : 10–20, och lapislösning, 0,5 :
10–20). Starkare förträngningar i eustachiska röret
försvinna först efter sondering. Det är ej sällsynt,
att personer klaga öfver öronsmärtor, utan att man
finner några påvisbara anledningar till dessa vid
undersökning af öronen. Dessa smärtor, otalgier, äro
i sådana fall att betrakta såsom rena nervsmärtor,
hvilkas orsak är att söka i munnen eller
halsen, å hvilka ställen dåliga tänder eller
sårnader af hvarjehanda slag framkalla retning af
nerver. Förnimmelser af denna öfverföras genom många
nerver till öronen och uppfattas der såsom smärtor,
hvilka försvinna, först sedan de dåliga tänderna
aflägsnats eller såren blifvit läkta.
Sjukdomar i inre örat. Våra kunskaper om sjukdomar
i den nervösa delen af hörselapparaten äro ännu
ofullständiga, beroende på den stora svårigheten
att kunna jämföra de kliniska iakttagelserna
med de anatomiska förändringarna i denna del af
örat. Affektioner i inre örat ensamt äro sällsynta;
vanligen insjuknar detta samtidigt med mellanörat,
framförallt vid kroniska, icke variga processer i
detta. Vid infektionssjukdomar och vid åkommor i
hjernan eller dess hinnor afficieras ofta nämnda
del af örat. Egendomligt är, att förhållandet är
detsamma vid begagnandet af vissa läkemedel, såsom
kina, salicylsyra, morfin och kloroform. Symtomen
kunna delas i retnings- och förlamningssymtom. Till
de förra höra subjektiva hörselförnimmelser,
stark känslighet för vissa ljud, svindel,
kräkningar och jämnvigtsrubbningar, till de
senare minskad hörsel ända till fullständig
döfhet. Hörselrubbningarna inträda än långsamt,
än — karakteristiskt — plötsligt. Hörselns
återställande är sällsynt. De vigtigaste
labyrintsjukdomarna äro cirkulationsrubbningar,
framförallt hyperemi, blödningar samt akuta och
kroniska inflammationer. Hyperemi är orsaken till
döfhet och susningar vid användande af ofvan nämnda
läkemedel. Under namn af Menières sjukdom (se vidare
d. o.) — öronsvindel — förekommer en grupp symtom,
bestående i plötslig döfhet, susningar, svindel,
osäker gång, kräkningar samt vanmaktsliknande
tillstånd, hvilka ansetts bero på affektioner af ett
eller annat slag åt den del af inre örat, som kallas
»halfcirkelformiga kanalerna» (jfr Yrsel 2). Nyare
undersökningar hafva visat, att denna sjukdomsbild
kan äfven framkallas af andra anledningar,
såsom sjukdomar i mellanörat och hjernan. — Vid
syfilis, såväl ärfd som förvärfvad, förekomma
labyrintsjukdomar; symtomen blifva ungefär desamma
som vid öronsvindel, men vanligen finnas samtidigt
andra syfilitiska affektioner. Mot labyrintsjukdomar,
som i allmänhet sällan gå tillbaka, användas jod- och
qvicksilfverpreparat, pilokarpin, kina, salol och
elektricitet. — Till slut må här ställas en kraftig
uppmaning till alla öronlidande att ej lyssna till den
massa industririddare, som mot döfhet, lomhördhet,
öronsusningar o. s. v. utbjuda än det ena, än det
andra »osvikliga» medlet. Dylika s. k. universalmedel
hjelpa lika litet här som annanstädes och tjena endast
till att rikta uppfinnaren. En liten god populär
skrift rörande örats rätta vård är V. Cozzolinos
»Om örats vård i friskt och sjukt tillstånd»
(öfvers. och bearb. af A. Key-Åberg, 1892).
E. St–g.
Öronsjälar. Se Själdjur.
Öronspegel, trattformigt, omkr. 3 cm. långt instrument
af metall (hälst af silfver) eller hårdgummi, som
nyttjas vid undersökning af yttre hörselgången,
trumhinnan och mellanörat. E. St–g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
