- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
689-690

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örsundaån, vattendrag i Upland - Örs-ån. Se Dal, sp. 777 - Örsås, socken i Elfsborgs län - Örtel. Se Oertel - Örter kallas till skillnad från vedväxter de växter, hvilka antingen, såsom de två- eller fleråriga, bevara endast de under eller vid jordytan belägna delarna vid lif under vintern eller, som de ettåriga, dö i sin helhet efter fullbordad fruktsättning - Örtofta. 1. Socken i Malmöhus län - Örtofta. 2. Gods i ofvannämnda socken - Örtomta, socken i Östergötlands län - Örträsk, socken i Vesterbottens län - Örtug, örtog, ertog, namn på ett silfvermynt och en i öfverensstämmelse dermed införd vigt - Örtugsland, ett äldre åker-ytmått - Örvandel, Nord. mytol., är dels ett isländskt mansnamn, dels namn på en jätte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

faller den der segelbara ån ut i Lårstaviken af Mälarens
fjärd Ekoln. Vattendragets längd är något öfver 50
km. Örasundsbro nämnes redan i Uplandslagen.

Örs-ån. Se Dal, sp. 777.

Örsås, socken i Elfsborgs län, Kinds härad. Areal
9,363 har. 1,051 innev. (1892). Annex
till Svenljunga, Göteborgs stift, Kinds kontrakt.

Örtel. Se Oertel.

Örter kallas till skillnad från vedväxter (träd,
buskar och halfbuskar) de växter, hvilka antingen,
såsom de två- eller fleråriga, bevara endast de under
eller vid jordytan belägna delarna vid lif under
vintern eller, som de ettåriga, dö i sin helhet
efter fullbordad fruktsättning. De öfvervintrande
örterna hafva en saftig örtstam utan ytterbark samt
med föga utvecklad veddel. De på örtstammen sittande
knopparna utvecklas samma år de blifva anlagda och
äro derför ej täckta af knoppfjäll. Både örtstam
och blad dö före vinterns inbrott, sedan de dugliga
ämnena (upplagsnäringen) vandrat öfver dels till
de öfvervintrande underjordiska delarna, dels, om
växten satt frukt, till fröna. Ämnet till nästa års
örtstam är en på jordstammen sittande knopp (nyknopp),
hvilken aldrig har knoppfjäll, men skyddas dels af
sitt läge, dels ofta äfven af vissnade blad. Denna
knopp är ofta det enda, som öfvervintrar (t. ex. hos
lökväxter, orchidéer), men stundom öfvervintrar
derjämte en del af förra årets underjordiska system,
stundom hela detta. De ettåriga örterna likna i sina
förhållanden de öfvervintrande, utom deri att ingen
knopp lefver öfver till följande år och att alla
dugliga ämnen öfvergå till fröna. Till följd deraf
blir fruktsättningen synnerligen rik hos dessa växter,
och det är ock förnämligast bland dem, som menniskan
valt sina näringsväxter (baljväxter, sädesslag).

Örtofta. 1. Socken i Malmöhus län, Harjagers
härad. Areal 1,366 har. 695 innev. (1892). Ö. bildar
med Lilla Harrie ett alternerande regalt och till
egaren af Örtofta patronelt pastorat, Lunds stift,
Harjagers kontrakt. — 2. Gods i ofvannämnda socken,
har hufvudgården med dess 1858–61 efter prof. Meldahls
ritning ombyggda slottslika manbyggnad belägen vid
Bråån nära Ö. station på Södra stambanan. Godset
omfattar inom Ö. och Lilla Harrie socknar
Ö. sätesgård, 2 1/2 mtl, Sveaborg, Toftaholm m. m.,
alltsammans, 5 27/48 mtl, taxeradt till 655,400
kr. (1893). Ö., som nämnes redan vid midten af
1300-talet, tillhörde under 1400-talet medlemmar
af slägten Has, hvarefter det vid samma årh:s
slut genom gifte tillföll Tönne Parsberg. Derefter
gick det i arf genom flere händer, tills det 1632
köptes af landsdomaren i Skåne Henrik Ramel till
Beckaskog. Genom hans dotters giftermål (1654) med
vice presidenten Kristian Barnekow till Vidtsköfle
öfvergick godset till denna slägt, som behöll det till
1785, då hofmarskalken K. F. Sack genom gifte fick
lösningsrätt till egendomen. En af hans döttrar trädde
i äktenskap med grefve J. Dücker, hvilken genom arf
och lösen blef Ö:s egare samt efterträdts af son och
sonson. I historiskt hänseende är Ö. förknippadt med
slaget vid Lund,
i det att Karl XI hade sitt läger derinvid från
d. 11 Nov. till d. 4 Dec. 1676. Högqvarteret var
i det underlydande Benstorp.

Örtomta, socken i Östergötlands län, Bankekinds
härad. Areal 5,990 har. 1,365 innev. (1892). Ö. utgör
ett till egaren af Ekenäs säteri patronelt pastorat,
Linköpings stift, Bankekinds kontrakt.

Örträsk, socken i Vesterbottens län, Lycksele
lappmarks tingslag. 861 innev. (1892). Ö. utgör ett
lappmarkspastorat, Hernösands stift, Södra lappmarkens
kontrakt.

Örtug, örtog, ertog (Isl., möjl. af eir, koppar, och
tigr l. togr, tugr, tiotal), namn på ett silfvermynt
och en i öfverensstämmelse dermed införd vigt,
hvilka voro gängse i de skandinaviska landen under
medeltiden jämte 1500-talet och bägge utgjorde 1/3 af
1 öre, alltså 1/24 af 1 mark, samt sjelfva delades i
8 penningar (i Svealand och sedermera i hela Sverige,
hvaremot i Götalandskapen och på Gotland penningen
länge var så liten, att 16 gingo på 1 örtug, medan
i Danmark och Norge 10, på Island äfven 10 eller i
vissa fall 20 penningar räknades på örtugen). Länge
var »penning» det största slagna mynt i Sverige och
örtugen endast ett sätt att räkna, tills i senare
delen af 1300-talet, under Albrekts regering,
de första örtugar präglades. Myntningsorter voro
först Stockholm och Kalmar, sedermera äfven Vesterås,
Örebro, Åbo och Söderköping. Örtugen bar från början i
prägeln riksvapnets tre kronor. Sten Sture d. ä. lät
slå de första halförtugar. Hela och halfva örtugar
myntades äfven under Gustaf Vasa 1522–46, hvarefter
inga nya förekommo, förrän Johan III 1589 eller 1590
företog en »örtig»-myntning, hvilken vardt den sista.

Örtugsland (Fornsv. örtogha land), ett äldre
åker-ytmått, utgörande 1/24 af 1 markland
(se d. o.) eller 1/3 af 1 öresland (se d. o.) och
innefattande 8 penningsland.

Örvandel (Isl. Aurvandill, d. v. s. sjöfarare),
Nord. mytol., är dels ett isländskt mansnamn, dels
namn på en jätte, om hvilken Snorres Edda har att
förtälja följande. Vid sin strid med jätten Rungne
hade Tor fått en stenskärfva i pannan. För att få ut
den sökte han hjelp hos spåqvinnan Groa, Örvandel den
käckes hustru. Då genom hennes trollsånger stenen
började lossna, ville Tor å sin sida glädja henne
genom att meddela den underrättelsen, att Ö. snart
vore att förvänta hem. Tor hade nämligen nyligen
träffat honom i höga norden och bärande honom på sin
rygg i en ränsel vadat öfver de isiga Elivågorna. Men
en af Ö:s tår hade stuckit utom renseln och till
följd deraf förfrusit, så att Tor måst bryta af den,
hvarpå han kastat den upp till himmelen och låtit den
blifva den stjerna, som derefter kallas »Ö:s tå». I
förtjusningen öfver denna glada nyhet glömde Groa bort
sin trollsång, och stenskärfvan kom aldrig ut ur Tors
panna. — Denna episod är allt hvad den till våra dagar
bevarade isländska literaturen har att meddela om
en sagofigur, som utan tvifvel hör till de germanska
stammarnas äldsta och mest spridda, och som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:46 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free