- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
691-692

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örvandel, Nord. mytol., är dels ett isländskt mansnamn, dels namn på en jätte - Örvar-Odd (d. v. s. »Pil-Udd»), norsk sagohjelte - Örvax, sekret från körtlarna i örats yttre hörselgång - Ösan, vattendrag i Vestergötland - Ösbeger, usbeger, usbeker, ursprungligen, liksom »osmaner», en politisk-patronymisk benämning - Ösel, Estn. Saarema l. Kurresaar, ö i Östersjön framför ingången till Rigaviken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

säkerligen är af mytiskt ursprung, utgörande en
motsvarighet till den grekiska sagans store
sjöfarare Odyssevs. Härpå tyder redan namnet
»sjöfararen», Isl. Aurvandill, Fornhögt. Ôrentil,
Angelsachs. Eárendel (benämning på en stjerna;
jfr det ofvannämnda nordiska namnet »Ö:s tå»),
hos langobarderna redan omkr. 700 funnet i formen
Aurivandil; men tydligast framgår det af den omkr. 1200
författade medelhögtyska dikten om Orendel, en
konungason från Trier, som, stadd på friarefärd, efter
åtskilliga äfventyr till sjös lider skeppsbrott, men
ensam och naken drifver i land, der han omhändertages
af en fiskare. Han kommer sedan i besittning af Kristi
gråa rock, och förklädd i denna vinner han tillmaka
den sköna drottningen af Jerusalem, sedan han besegrat
alla hennes öfriga friare. Fiskaren belönas, och
Kristi rock deponeras i Trier. De många oursprungliga
tillsatserna i denna tyska dikt bero till allra
största delen på korsfarare-berättelser. Äfven Saxo
känner till vår hjelte, men hvad han i sin historia
berättar om den jutske konungen Horvendil (fader till
Amleth, Shaksperes bekante Hamlet) erinrar nästan
blott genom namnet om den från Island och Tyskland
kända Aurvandil-Orendelsagan. Jfr bl. a. B. Symons i
Pauls »Grundriss», II I, 62 f.; L. Beer i Paul-Braunes
»Beiträge» XIII, 1 ff.; E. H. Meyer i »Zeitschrift
für d. alterthum», XXXVII, 321 ff.; R. Heinzel i
»Wiener Sitzungsberichte» (1892, n:r 126, 1 ff.).
Ad. N–n.

Örvar-Odd (d. v. s. »Pil-Udd»), norsk sagohjelte, om
hvilken i slutet af 1200-talet en till namnet obekant
isländing med ledning af gamla (uti sagan inströdda)
sånger och norska sägner författade en romantisk
saga, hvars hufvudinnehåll är följande. Odd, son
till Grim Lodinkinni och sonson till Ketil Hæng
(om hvilka sagohjeltar särskilda berättelser finnas)
från Hålogaland, blir såsom barn spådd, att han
efter att hafva uppnått 300 års ålder skall omkomma
å sin födelseort genom hästen Faxes vållande. För
att hindra spådomens fullbordan dödar Odd Faxe och
nedgräfver honom djupt i jorden samt begifver sig
ut i verlden med den fasta föresatsen att aldrig
återvända. Vid afskedet får han af sin fader några
underbara pilar, hvilka snart förskaffa honom namnet
Örvar-Odd. Efter en resa till Finnmarken, Bjarmaland
och jätteverlden kämpar han med framgång mot flere
vikingar; men då han stöter på svensken Hjalmar
den hugstore (se denne), blir striden oafgjord,
och de båda hjeltarna sluta fostbrödralag. Vid
Hjalmars sida utför han nu en mängd bedrifter, till
dess han från den ryktbara holmgången på Samsö,
der han nedlagt de vilde Arngrimssönerna, måste
återföra till Upsala och den sörjande Ingeborg den
för Angatyrs hand fallne Hjalmar. Han reser nu åt
södern, kämpar med Medelhafvets röfvare, låter döpa
sig, lider skeppsbrott, kommer ensam till Heliga
landet och badar der i Jordan. Förklädd till gubbe,
kommer han till Hunaland, der dock hans bedrifter
snart röja honom. Sedan han besegrat den under
Hunalands konung skattskyldige konungen af Bjalkaland
(»pelsverkslandet»), erhåller han prinsessan Silkesif
till äkta och efterträder sin svärfader såsom
regent. Men nu gripes han af en oemotståndlig
hemlängtan och reser till det gamla hemmet. Vandrande
öfver Faxes grafplats, hånar han den nu vederlagda
spådomen, men snafvar i detsamma öfver en hästskalle,
ur hvilken en orm framkryper. Biten af denne, dör
Odd. — Sägnerna om Ö.-O. stamma ursprungligen från de
mest skilda håll och hafva småningom kommit att bilda
en enhet, derigenom att de forntida sagoberättarna
mer och mer på denne allt populärare blifne sagofigur
öfverförde hvad som från början berättats om en
mängd olika personer, såsom Bjarmalandsfararen Ottar
(se denne) från Hålogaland; Hjalmars fosterbroder
(som troligen från början hetat Sote); Starkad; Grim
Lodinkinni (härifrån pilarna); Ketil Haeng; Odyssevs
och Polyfem; Sigurd Jorsalafar (badet i Jordan);
den ryske storfursten Oleg (tåget till Bjalkaland,
dödssättet; se Oleg) m. fl. Jfr. R. C. Boer: »Über
die Ǫrvar-Odds saga» (i »Arkiv för nordisk filologi»,
VIII, 97 ff., 246 ff.) och »Ǫrvar-Odds saga» (Halle
1892). Ad. N–n.

Örvax, sekret från körtlarna i örats yttre
hörselgång, är ett gulaktigt, klibbigt ämne,
som består af fettsyrors alkalisalter och ett
bittert smakande, till sin kemiska natur obekant
rödt färgämne. Se vidare Öronsjukdomar, sp. 679.
P. T. C.

Ösan, vattendrag i Vestergötland, upprinner i Vartofta
härad, genomströmmar derefter under nordligt och
nordvestligt lopp Gudhems, Kåkinds och Vadsbo härad
samt faller ut i sjön Östen, hvilken genomflytes
af Tidan.

Ösbeger, usbeger, usbeker, ursprungligen, liksom
»osmaner», en politisk-patronymisk benämning,
härrörande från Ösbeg (kan af Gyllne horden 1312–41),
är numera ett allmänt etnografiskt namn på den
alltsedan början af 16:de årh. herskande turkiska
stammen i de tre kanaten Kiva, Bokhara och Kokand
(nu prov. Fergana) i Vest-Turkestan, i motsats till
såväl de ursprungligare iranske innevånarna: galtsja,
tadsjiker och (delvis) sarter, som ock till senare
inkomna turkiska stammar: kirgiser, karakalpaker och
tarantsjer (jfr Turkar). Ösbegerna, från hvilka äfven
de i Kiva och Bokhara herskande dynastierna leda sitt
ursprung, äro fanatiska muhammedaner (sunniter),
hufvudsakligen jordbrukare och blott till ringa
del nomader, hvaremot de lemnat nästan all handel
och industri åt sarter och tadsjiker. Ehuru starkt
uppblandade med iranskt blod, räknas dock såsom
ösbeger enligt Vámbéry omkr. 1 mill. i Bokhara,
700,000 i Kiva, 200,000 i de ryska provinserna
Fergana, Sirdarja och Amudarja samt 200,000
i norra Afganistan, till ett sammanlagdt antal
af mer än 2 mill. Om deras språk, ösbeg türki-si
(»ösbeg-turkiska» eller djagataiska) se Turkiska
språken
. Om deras land, historia och hithörande
literatur se Bokhara, Kiva, Kokand och Turkestan.
H. A.

Ösel (sannolikt af Isl. eysysla, ödistrikt),
Estn. Saarema (»Öland») l. Kurresaar (»tranornas
eller kurernas ö»), ö i Östersjön framför ingången
till Rigaviken, skiljes genom det grunda Lilla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:46 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free