Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östergötland, landskap i Götaland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dialekterna i angränsande härad af Jönköpings län
samt hela Kalmar län ned till Kalmartrakten. På grund
af den mot riksspråkets -a svarande ändelsevokalen
har man delat östgötamålen i tre grupper: ä-mål i
gränsbygderna till Svea land och Vättern söderut
till trakten af Skeninge; a-mål i gränsbygderna
till Vexiö stift och södra Vättern samt e-mål i det
öfriga området. Möjligen kan härtill som en fjerde
hufvuddialekt läggas det föga kända skärgårdsmålet,
hvilket uppges hafva -i som ändelse för riksspråkets
-e (t. ex. tryni, tryne), förinjukning af k och g
i inljud (såsom i norrländska mål, t. ex. bryddje,
brygga, dätje, piga) samt förlust af h (avre,
hafre). I större delen af Östergötland har t
bortfallit i best. sing. neutr. och sup. af starka
verb äfvensom -de i pret. af svaga konj. (kalla,
kallade). Båda ändelserna qvarstå dock (t åtminstone
i best. sing. neutr.) i Ydre (södra Östergötland)
och i Småland. I samma trakter finnes äfven j för g
efter vokal (t. ex. flöj, flög). Lokala företeelser
äro Viby-i och -y i Finspånga län, på Vikbolandet
och i skärgården; Eng. w i målen inom Jönköpings län
(t. ex. Södra Vedbo härad: sjwate, svarade, kwäll,
qväll, sluware, slugare); samt r för äldre -rð i
delar af Kalmar län (t. ex. or, ord, i Aspelands
härad). — För Östergötlands mål har man blott en
obetydlig afhandling, af M. W. Kalén (Ups. 1846),
samt några ordlistor (af L. F. Rääf: Ydremålet, i
»Saml. och ant. till en beskr. öfver Ydre härad i Ö.»,
1859; af Säwe i »Ant. tidskr.» I med tillägg i »Ö:s
fornm. förenings tidskr.» I). Språkprof för målen i
Småland finnas i Sv. landsm. II, 7 och 9 (n:r 4—7).
Historia. Ö. började bebyggas redan under
stenåldern. De få grafvar, som från denna tid finnas
i Ö., äro alla belägna på slättlandet vid Vättern,
hvaraf synes framgå, att den äldsta befolkningen
kommit från vester. Den omkr. tre mil breda
slätten s. om Motala ström var också lämpligast
till odling. Norr om nämnda ström utbredde sig
en vidsträckt skogsbygd, hvars östra och högsta
del kallades Kolmård. Endast småningom framkallade
bergsbruket der odlade trakter. Söderut begränsades
slättlandet af ett dylikt skogsbälte mellan Vättern
och Sommen, kalladt Holavid. Österut skildes den
egentliga östgötaslätten från kusttrakterna af
skogen Aspvid, som från sjön Yxningen gick förbi
Asplången upp mot Glan. Öfver dessa skogar gick
den stora stråkvägen genom Ö. från Svintuna på
Kolmården, der senare Krokeks kloster anlades,
förbi Norrköping, Linköping, Skeninge och Ödeshög
till Holaveden. Vidsträckta allmänningar hörde
till den odlade bygden. Liksom Sveriges öfriga
landskap synes Ö. i äldsta tider hafva varit ett
rike för sig. Sagan omtalar särskilda konungar i
Ö. Ingiald Illråde säges ej hafva lyckats underlägga
sig Ö., hvars konung Högne med framgång försvarade
sig. Senare omtalas den ryktbare Harald Hildetand
såsom konung i Ö. Han skall hafva förlorat rike och
lif i slaget på Bråvalla hed. Säkert synes vara,
att vid Ansgars besök i Sverige (på 800-talet) de
svenska landskapen varit förenade till ett rike under
Upsalakonungen. Kristendomen gjorde framsteg bland Götalandskapens innevånare,
under det att svearna fasthöllo vid hedendomen,
hvilket hotade att sönderspränga enheten. Östgötarna
valde efter Stenkilska ättens utgång en egen konung,
Sverker. Först med hans son, Karl Sverkersson,
som erkändes äfven af svearna förenades åter rikets
olika delar. Länge fortlefde dock den provinsiella
sjelfständigheten, hvarpå landskapets lag gifver
flere bevis. Ö. utgjorde tillsammans med norra och
östra Småland Östgöta lagsaga med egen lag och eget
landsting i Linköping, der konungen på sin eriksgata
skulle hyllas af landskapets befolkning. Lagsagan
delades i härad, hvilka hade betydelse ej blott
för rättskipningen, utan ock för förvaltningen. I
spetsen för häradet stod en häradshöfding, i
början liksom lagmannen af bondeslägt, sedermera
af frälse- och stormannaklassen. Häradens antal var
redan på 1200-talet 18, hvilka på ett par undantag
när hade eget tingsställe. (Kinda och Ydre härad
räknades länge till Småland. Sedan de förenats
med hertigarna Magnus’ och Johans hertigdömen,
hafva de ansetts tillhöra Ö. Finspånga läns härad
omnämnes först i 1581 års jordebok. Det uppkom på
det sätt, att Finspångs gård med kronohemman i 7
närgränsande socknar förlänades åt hertig Johan,
sedermera Johan III.) För uppbörden hade konungen
en länsman i häradet. Beskattningsenheten för
fastigheter var i Ö. attungen (se d. o.) och bråkdelar
deraf. Under den senare medeltiden förlorade denna
indelning af jorden sin betydelse och aflöstes af
sättungen (se d. o.) såsom enhet för beskattningen. I
kyrkligt afseende tillhörde Ö. Linköpings stift,
som i afseende på inkomster var det förnämsta i
Sverige under medeltiden. Till biskopsbolet hörde
utom en massa gårdar Rönö slott och längre fram
Munkeboda samt ett befäst slott i Linköping. Från
slutet af 1200-talet omtalas 2 prosterier, Östan- och
Vestan-Stång, en fördelning, som stundom följdes äfven
i verldsliga ärenden. Vestan-Stång omfattade landet
v. om Stångån med 9 härad (Hanekind, Valkebo, Vifolka,
Göstring, Lysing, Dal, Aska, Boberg och Gullberg) samt
städerna Linköping, Skeninge och Vadstena. Östan-Stång
var landet ö. om ån, likaledes med 9 härad (Åkerbo,
Bankekind, Skärkind, Östkind, Lösing, Memming, Bråbo,
Hammarkind och Björkekind) samt städerna Norrköping
och Söderköping. Prosteriernas antal ökades sedermera,
men namnen Östan-Stång och Vestan-Stång behöllos
länge först på kontrakt och sedan på två af de
s. k. »divisioner», i hvilka stiftet ända till 1820
var indeladt för val af riksdagsmän i presteståndet. I
Ö. fanns ett ganska stort antal kloster. Alla städerna
utom Norrköping hade munkkloster. Sådana funnos ock i
Alvastra och Krokek. Nunnekloster funnos i Vadstena,
Skeninge, Vreta och Askaby. Äldst var sannolikt
klostret i Alvastra, ryktbarast Birgittas stiftelse
i Vadstena. — En kunglig höfvitsman öfver Ö. omtalas
först under konung Albrekts tid (1373). Under
Margareta tillhörde Ö. drottningens morgongåfva och
styrdes af en hennes fogde. Sedermera var landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
