Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Burgund), den militäriska Maria-Teresia-orden
(1757), den ungerska S:t Stefans-orden (1764),
Leopolds-orden (1808), Jernkroneorden (1805 och
1816), Frans-Josefs-orden (1849), den militäriska
Elisabet-Teresia-orden (stiftad 1750 af kejsarinnan
Elisabet Kristina, kejsar Karl VI:s enka, förnyad
1771 af kejs. Maria Teresia) och Stjernkors-orden
(stiftad 1668 af kejsar Ferdinand II:s enka Eleonora
och afsedd för högadliga damer), hvarjämte finnas
flere förtjenst- och hederstecken.
Historia. Det
är ej fullt utredt till hvilken stam de menniskor
hörde, som i förhistorisk tid bebodde Ö:s land,
och hvilka hade sitt tillhåll dels i berghålor, dels
på pålbyggnader i Alpsjöarna. De första historiska
uppgifterna om dessa land härröra från de närmaste
århundradena före Kristi födelse. Då innehade
keltiska stammar (bojer, räter, noriker och karner)
Högalpernas område; i nejden mellan Östalperna och
Donau bodde keltisk-illyriska blandningsfolk, och
illyriska stammar bebodde det södra Karstlandet och
Adriatiska kusten. Norr om Donau, i böhmisk-mähriska
höglandet, utbredde sig germaner (markomanner och
qvader) och mellan dem enstaka keltiska folk; låglandet
n. om Karpaterna var hemvist för sarmaterna. I 2:dra
årh. f. Kr. bemäktigade romarna sig Adrias östkust
(äfven de öfrige illyrerna kufvades efter häftigt
motstånd), derefter under Augustus räter och noriker,
och Donau blef Romerska rikets norra gräns. Landet
delades i provinserna Raetia (v. om Inn), Noricum
(från Inn till Passau — Mur) samt Pannonia (till
Donaus lopp mot s.). Landsträckan s. om Sava hörde
till Dalmatien och Istrien till Italien. Romersk
civilisation infördes der; vägar och städer anlades,
bl. a. Wien (Vindobona), Salzburg (Juvavum),
Trieste (Tergeste), Linz (Lentia) och Trident
(Tridentum). Redan under 2:dra årh. e. Kr. började
kristendomen intränga. De keltiska och illyriska
folken blefvo småningom fullt romaniserade. Men
romarnas försök att utbreda sitt välde n. om
Donau misslyckades; deremot trängde markomannerna
ofta härjande in på det romerska området. Särdeles
farligt blef för romarna det stora markomannerkriget
(165–180), under hvilket germanerna trängde ända
fram till Aqvileja. Vid denna tid slogo vandalerna
sig ned i nuvarande Nedre och Öfre Ö., hvarifrån
de i förbund med markomanner, qvader och jazyger
plundrade det romerska landet. Under det 3:dje
årh. intogo heruler, rugier, scirrer, turcilinger och
langobarder Karpater-höglandet. Till skydd mot dessa
och andra germanfolk upptogo romarna germaner inom
sitt rike till gränsvakter mot deras stamförvanter,
och på detta sätt började högra Donau-stranden
alltmer att germaniseras. Snart kufvade hunnerna i
slutet af 300-talet hela detta område, under det
att vandalerna drogo mot v. Efter Attilas död,
då hunnerriket upplöstes, stannade gepiderna i
Teislandet, östgoterna i Pannonien. Markomannerna
funnos sannolikt ännu qvar i Böhmen, men qvaderna
försvinna alldeles, och deras gamla hemland, Mähren,
intages af rugier, ö. om hvilka herulerna bodde. Efter
Vestromerska rikets undergång (476)
beherskade Odovakar en tid dessa land, hvilka efter
hans fall utgjorde en del af östgoternas rike. Då
detta snart efter Teoderiks död upplöstes, intogo
langobarderna Pannonien, under blodiga krig med
de ö. om Donau boende gepiderna, hvilka strider
slutade med gepidernas undergång. Deras gamla område
intogs då af langobardernas bundsförvanter i krigen,
avarerna, hvilka, då langobarderna snart (568) tågade
till Italien, utbredde sig äfven öfver Pannonien
och Noricum. Öfver Rätien utbredde sig samtidigt
de germanske bajovarerna (bajrarna), hvilka dock
snart råkade i beroende af frankerna. — Avarerna,
som i öfver 200 år innehade största delen af de
nuv. österrikiska landen, tillhörde den ural-altaiska
folkgruppen och voro ett vildt ryttarefolk, som
plundrande framträngde ända till Konstantinopels
portar och långt in i vestra Europa. Slutligen
besegrades de fullständigt af Karl den store
(791–795), som derigenom utbredde det frankiska
rikets gränser till Donaus lopp mot söder. Under
avarerväldets tid inträffade de slaviska folkens
invandring i de österrikiska landen. I slutet af
600-talet började slovenerna slå sig ned i Nedre
Ö., Steiermark, Krain och Kärnten ända till öfre
Drava. Efter år 600 inträngde serberna och kroaterna
(chrovater) med avarernas samtycke i sina nuvarande
boplatser och befolkade äfven Dalmatien och Istrien
(der tillsammans med slovener). När tsjecherna
inryckte i Böhmen och moraverna i Mähren och
nuv. Ungern är ej med säkerhet kändt; senast skedde
det mot slutet af 600-talet. — Alla dessa stammar
voro i början avarernas undersåtar, men de förenade
sig under franken Samos ledning och lyckades göra
sig fria (624). Samo blef då konung öfver ett stort
rike, som föll sönder efter hans död. Alla de skilda
stammarna kommo sedan under Karl den stores spira. I
de nyförvärfvade östra gränstrakterna af sitt rike
upprättade denne två markgrefskap, af hvilka det
södra hette Friuli och det norra Östmark. Friuli
omfattade södra delen af nedre Pannonien mellan
Drava och Sava, vestra delen af Steiermark, Krain,
östra Tyrolen, Liburnien, Istrien, Dalmatien och
det egentliga Friuli (Venetien). Östmark bestod af
landet mellan Enns och Raab, vestra Ungern till Drava
och norra Kärnten. Till det alldeles förödda Östmark
inflyttades då franker, sachsare och bajrare. Då Karl
den stores rike delades (843), blefvo nu ifrågavarande
land delar af Ludvig den tyskes rike och styrdes
efter Ludvigs död (876) af hans son Karlman och sonson
Arnulf, som efterträddes i öfre Pannonien af Luitbold
och i Östmark af Aribo. Vid denna tid — omkr. år 900 —
inryckte magyarerna i nedre Pannonien, besegrade och
dödade Luitbold, öfversvämmade Östmark och trängde
härjande in i Bajern, Thüringen och Sachsen. I fast
besittning behöllo de till en början landet ö. om
Enns. Men efter deras nederlag på Lechfältet (955)
drefvos de tillbaka, och tyska markgrefvar uppträdde
åter i Kärnten och Östmark. I det senare landet
innehade Burchard denna värdighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
