Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östmark (Österrike) under babenbergarna
(976–1246). Burchard efterträddes af Luitpold I af
Babenberg (976–994), med hvilken denna berömda ätt
tillträdde herraväldet öfver Östmark, närmast såsom
län under Bajern. Residenset var till en början
den från magyarerna eröfrade staden Melk. Hans son
Henrik (994–1018) utvidgade landet till Wiener
Wald och n. om Donau mellan Kamp och March. Från
år 995 betecknades babenbergarnas land med namnet
Österrike. Henriks broder Adalbert den segerrike
(1018–55) flyttade gränsen till Leitha, och
ytterligare landvinningar gjordes af dennes son
Ernst den tappre (1055–75) och sonson Leopold II
(1075–96). Dennes son Leopold III den helige
(1096–1137) gifte sig med enkan efter den
hohenstaufenske hertigen Fredrik af Schwaben,
hvarigenom babenbergarna blefvo nära befryndade
med den nya kejsareätten. Konung Konrad III gaf
också åt Leopold IV (1137–41) Bajern, hvilket land
fråndömdes welferna; dock återlemnades det till
denna ätt af Leopold IV:s broder Henrik Jasomirgott
(1141–77) mot det att Österrike blef hertigdöme och
befriades från sitt gamla beroende af Bajern. Henrik
gjorde Wien till landets hufvudstad. Hans son Leopold
V den dygdige (1177–94) vann Steiermark och Öfre
Österrike, sedan den hertigliga ätten i dessa land
utslocknat 1192. Han deltog i det tredje korståget,
men återvände redan 1191, sedan han råkat i tvist
med Richard Lejonhjerta. När Richard i slutet af 1192
på sin hemresa från Palestina for genom Österrike,
greps han af Leopold och insattes på Dürrenstein
samt utlemnades till kejsaren år 1194 mot en summa
af 150,000 mark. Äfven sonen Fredrik I den katolske
(1194–98) företog ett korståg, på hvilket han
dog. Hans broder Leopold VI den ärorike (1198–1230)
är den mest lysande af babenbergarna. Under
tronstriderna efter Henrik VI:s död höll han sig
alltid till den starkare parten och slutade sålunda
som vän till kejsar Fredrik II. Han företog ett
korståg till Spanien 1212 och till Egypten 1217 och
lyckades sedan för någon tid försona kejsaren och
påfven, 1230. För sina lands inre utveckling arbetade
han med ifver och framgång. Handeln uppblomstrade, och
samtidigt var hans hof en bildningens medelpunkt. Hans
son Fredrik II den stridbare (1230–46) låg under
hela sin regering i ständiga krig mot sina grannar,
mot kejsaren och äfven mot sina undersåtar. Han
förklarades derför 1236 i riksakt och fråndömdes sina
land, men lyckades till sist behålla dem och försonade
sig 1240 med kejsaren, hvilken 1245 förlänade
honom Krain, hvilket land han hade ärft 1234 efter
markgrefveslägtens utslocknande. Fredrik stupade i
ett krig mot Ungern och var den siste af sin ätt.
Det österrikiska interregnum (1246–82). Efter
babenbergarnas död utbröto häftiga
strider om deras besittningar mellan olika
arfspreten-denter. Slutligen lyckades det Ottokar
af Böhmen att under 1250- och 1260-talen småningom
rycka till sig det ena landet efter det
andra, och han kom 1269 i besittning äfven af
Kärnten, största delen af Krain och Friuli. Äfven
kejsarekronan sökte han vinna, men kurfurstarna valde
i stället grefve Rudolf af Habsburg. Då Ottokar
icke ville erkänna honom, drog Rudolf emot honom och
tvang honom 1276 att afstå från Kärnten, Krain och
Friuli, och då Ottokar följande år å nyo grep till
vapen, stupade han 1278 i slaget vid Jedenspeugen
(Dürnkrut) på Marchfältet. Alla de babenbergska
länen indrogos då till kronan, men Ottokars son
fick behålla Böhmen och Mähren. Till en början
lemnade Rudolf Österrike åt Bajern, men 1281 åt
sin son Albrekt, och sedan kurfurstekollegiet
dertill lemnat sitt samtycke, insattes Rudolfs
söner Albrekt och Rudolf högtidligen d. 27 Dec. 1282
till herrar öfver Österrike, Steiermark och Krain,
men genom den s. k. Rheinfeldzenhusordningen
1283 förordnades, att Albrekt ensam skulle utöfva
regeringsmyndigheten. Kärnten lemnades till grefve
Meinhard af Tyrolen.
Österrike under habsburgarna (1282–1780). Albrekt I
(1282–1308) egde utom dessa nyförvärfvade land äfven
habsburgarnas gamla besittningar v. om Bodensjön
på båda sidor om Rhen, hvilka sedermera brukade
kallas Främre Österrike. Hans försök att utvidga
sitt välde i Schweiz misslyckades (se Schweiz,
sp. 755). Albrekt, som äfven var kejsare (1298–1308),
mördades af sin brorson och efterlemnade fem söner,
af hvilka Fredrik I den sköne (1308–30) och Leopold
I den ärorike (1308–26) voro myndiga och öfvertogo
tillsammans regeringen, den förre i de östra landen,
den senare i de vestra. Fredrik sökte efter Henrik
VII:s död vinna kejsarekronan och invecklade sig
derför i krig med den valde kejsaren, Ludvig af
Bajern, men blef tillfångatagen vid Mühlberg 1322
och återfick friheten först efter tre år. Leopold,
som sökte återtaga Schweiz, led nederlaget vid
Morgarten 1315. Efter Fredriks död öfvertogs
regeringen af hans två yngre bröder Albrekt II
den vise l. den lame (1330–58) och Otto den glade
(1330–39). Deras politik bestämdes af rivaliteten
mellan de tre mäktiga husen Wittelsbach, Habsburg
och Luxemburg, hvilka voro grannar, och hvilka alla
sökte utvidga sina områden. Till en början gällde
det hvilken som skulle vinna Tyrolen och Kärnten,
hvars fursteslägt just nu utslocknade. Kärnten kom
1335 till Österrike, men Tyrolen till Bajern. Albrekts
son Rudolf IV stiftaren (1358–65) lyckades dock 1364
vinna Tyrolen; äfven sökte han genom s. k. arffördrag
bereda sin ätt successionen i Ungern, Böhmen och
Görtz. Sitt tillnamn erhöll han såsom grundläggare af
Stefansdomens långhus (1359) och af Wiens universitet
(1365). Han är den förste habsburgare, som begagnade
titeln ärkehertig. Hans båda bröder Albrekt III
med hårpiskan och Leopold den fromme regerade 14
år gemensamt (1365–79) och vunno under denna tid
delar af Krain och Istrien. Derefter delade de sina
land. Albrekt behöll Österrike; allt det öfriga –
Steiermark, Kärnten, Tyrolen, Krain, Istrien samt
besittningarna i Schwaben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
