Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Elsass — tillföll Leopold. På detta sätt
uppstodo två slägtlinier.
A) Albertinska linien. Albrekt III
dog 1395 och efterträddes af sonen Albrekt IV
(1395–1404), som lyckades från sin kusin återtaga
Krain. Hans samtid kallade honom Mirabilia
mundi (»verldens under») till följd af ett farligt
vallfärdståg, som han gjort till Palestina. Sonen
Albrekt V (1404–39) slöt sig liksom fadern
till de luxemburgske kejsarna och blef kejsar
Sigismunds svärson. I hemgift fick han Mähren
och efter svärfaderns död, 1437, valdes han
till konung af Ungern och Böhmen samt till tysk
konung (under namn af Albrekt II). Han dog dock
snart derefter. Hans postumeson, Ladislaus (1440–57),
behöll sin faders arfland, men både Ungern och Böhmen
behöfde myndiga regenter. I Böhmen var han dock
konung till namnet, men landet regerades af Georg
Podiebrad; i Ungern deremot valde man en polsk prins,
men efter dennes död, 1444, hyllades Ladislaus, ehuru
landets verklige styresman var Johan Corvinus Hunyadi.
Med Ladislaus utslocknade den albertinska
linien; Böhmen och Ungern gingo åter förlorade
för habsburgarna.
B) Leopoldinska linien. Dess stiftare, Leopold
III (1379–86), förvärfvade Feldkirch, Bludenz,
Hohenberg, Breisgau samt andra områden i Schwaben
och äfven Trieste (1382). Han stupade i strid mot
schweizarna, vid Sempach (1386). Efter hans död
regerade hans fyra söner gemensamt. De voro Vilhelm
den äregirige (1386–1406), Leopold IV den tjocke
(1386–1411), Ernst den jernhårde och Fredrik IV med
den tomma fickan. Men sedan de båda förstnämnde
voro döda, delade Ernst och Fredrik besittningarna så,
att Ernst fick Steiermark, Kärnten och Krain, Fredrik
Tyrolen och områdena i Elsass, Schweiz och Schwaben.
På detta sätt delades den leopoldinska linien 1411
i två, den steiriska och den tyrolska.
a) Steiriska linien. Ernst dog 1424 och efterlemnade
tre söner, Fredrik V (såsom kejsare Fredrik III),
Albrekt VI och Ernst, som dock dog redan 1432.
Fredrik valdes 1440 till romersk konung
(efter sin frände Albrekt II). Med sin broder
Albrekt delade han arflanden så, att han sjelf
behöll Steiermark, Kärnten och Krain, medan Albrekt
fick Främre Österrike. Efter Ladislaus död, 1457,
delades arfvet efter honom så, att Fredrik fick
Nedre och Albrekt Öfre Österrike, hvaremot
den tyrolska linien fick Fredriks besittningar
i Nederländerna. När Albrekt dog utan barn, 1463,
kom Öfre Österrike åter till Fredrik (d. 1493). Äfven
Ungerns och Böhmens kronor sökte denne vinna, men utan
framgång. Deremot vann den habsburgska makten en
vigtig tillväxt genom hans son Maximilians gifte 1477
med Maria af Burgund, arftagerska till Bourgogne,
Franche-Comté och Nederländerna, af hvilka land dock
Bourgogne stannade i franske konungens händer.
b) Tyrolska linien. Fredrik IV med den tomma
fickan (d. 1439) förlorade Aargau
och Kyburg i Schweiz. Hans son Sigismund (1439–90)
låg i strid med påfven, blef bannlyst och förlorade
till schweizarna Thurgau. Han abdikerade 1490 till
förmån för sin kusins son Maximilian.
Maximilian I (1490-1519), som 1493 efterträdde sin
fader, förenade sålunda åter alla de habsburgska
landen, sedan de öfriga grenarna af huset nu hade
utslocknat, och till dem hade kommit de burgundiska
landen. År 1496 förmälde han sin 18-årige son Filip
med Johanna, dottertill Ferdinand af Aragonien och
Isabella af Kastilien, och förberedde således det
stora spanska-väldets öfvergång till habsburgarna. En
ny tillväxt erhöllo hans arfland 1500, då Görtz,
Gradiska, Mitterburg och Pusterdalen tillföllo honom
efter den Görtzska grefveslägtens utslocknande. 1507
fick han af Bajern Rotenberg, Kufstein och några
andra smärre områden. Slutligen förmälde han sin
sonson Ferdinand med en prinsessa af Böhmen-Ungern,
hvarigenom utsigter till dessa lands förvärfvande
öppnades. Wiens universitet understödde han kraftigt,
och studentantalet steg till 7,000. — (Om hans och
alla hans efterträdares verksamhet såsom tyska kejsare
till 1806 se Tyskland, sp. 1163 ff.) Hans sonsöner
Karl I (såsom kejsare Karl V) och Ferdinand I regerade
i de österrikiska landen gemensamt till 1522. Redan
1521 hade emellertid ett delningsfördrag uppgjorts
mellan bröderna; men då detta väckta missnöje,
uppgjordes ett nytt d. 30 Jan. och d. 7 Febr. 1522
i Bruxelles, enligt hvilket Ferdinand fick alla
de tyska habsburgska besittningarna. Ferdinand I
(1522–64) blef 1527 äfven vald till konung i Böhmen
och Ungern, ehuruväl turkarna eröfrade större delen
af det senare riket. Under detta krig belägrade de
Wien 1529 och härjade både i Österrike och i Ungern,
på ett ohyggligt sätt. Vid samma tid utbredde sig
reformationen hastigt i arflanden. Snart bekände
sig större delen af adeln i Österrike, Steiermark
och Kärnten till den nya läran, och det lägre
folket följde detta exempel. I Ungern och Böhmen
gick det på samma sätt, i synnerhet i det senare
landet. Ferdinand, som var uppfostrad i Spanien,
sökte i början med våld nedslå kätteriet; men då han
såg, att detta ej lyckades, beslöt han att tolerera
hvad han ej kunde hindra. Han företog sig att dela
sina land mellan sina tre söner så, att Maximilian,
som redan under faderns lifstid valts till romersk
konung och tronföljare i Ungern och Böhmen, dessutom
erhöll Österrike, Ferdinand fick Tyrolen och Främre
Österrike och Karl Steiermark, Kärnten, Krain och
Görtz. Så uppstodo åter tre regerande linier.
A) Österrikiska linien. Maximilian II (1564–76) fick
ett nytt krig med turkarna, hvarunder Miclós Zrinyi
med stor tapperhet försvarade Sziget. Maximilian
var protestantismen mycket bevågen och gaf adeln
fri religionsöfning. Hans äldste son, Rudolf
II (1576–1612), saknade allt intresse för sina
regeringsåligganden och sysselsatte sig i stället med
astrologi och alkemi. Missnöjet dermed framkallade
oroligheter i kronlanden och förmådde ärkehertigarna
att 1606 förklara kejsaren oskicklig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
