Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern (Oesterreich-Ungarische monarchie, Oesterreich-Ungarn) - Österrikiska folksången, »Gott erhalte Franz den kaiser», komponerades 1797 af Joseph Haydn - Österrikiska stjernorna (Lat. sidera austriaca), astron. Se Solen, sp. 46 - Österrikiska tronföljdskriget (successionskriget). Med kejsar Karl VI utslocknade 1740 mansstammen af huset Habsburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka i så många afseenden utföllo emot
Rysslands önskningar, skilde detta land
från trekejsareförbundet. I stället ingingo
Österrike och Preussen defensivförbundet 1879,
hvilket, sedan Italien 1882 slutit sig till det,
kallats trippelalliansen (se d. o.). Vid denna har
Österrike hållit troget fast äfven under Andrassys
efterträdare Haymerle (Nov. 1879–Okt. 1881) och
Kalnoky. Genom detta förbund har landets yttre
ställning betydligt förstärkts; men stora äro de
faror, som hota den gamla kejsarestaten ifrån de
nationalitetsstrider, som fortfarande rasa inom den,
och hvilka ofta taga sig våldsamma utbrott både inom
det enskilda lifvet och i de olika representationerna.
J. Fr. N.
Österrikiska folksången, »Gott erhalte Franz den
kaiser», komponerades 1797 af Joseph Haydn med
användande af slaviska folkmelodier. Samma tema
begagnade Haydn med variationer i en stråkqvartett.
Österrikiska stjernorna (Lat. sidera austriaca),
astron. Se Solen, sp. 46.
Österrikiska tronföljdskriget (successionskriget). Med
kejsar Karl VI utslocknade 1740 mansstammen af
huset Habsburg. Karls hela politik hade afsett att
betrygga hans dotter Maria Teresia såsom arftagare
till de österrikiska landen, och med dyra uppoffringar
hade han fått lagen derom (se Pragmatisk sanktion)
bekräftad af de flesta stater. Knappt hade han dock
aflidit, förr än ett krig utbröt om arfvet. Konung
Filip V af Spanien, kurfurst Karl Albrekt af
Bajern och konung August III af Polen (Sachsen)
gjorde anspråk på delar af arfvet såsom ättlingar
på qvinnolinien af huset Habsburg. Konungen af
Sardinien fordrade Milano, och Fredrik II i Preussen
ville hafva Schlesien. Den sistnämnde var den, som
först angrep. Redan i Dec. 1740 inryckte hans armé
i Schlesien. Äfven Frankrike slöt sig till Maria
Teresias fiender. I Nymphenburg slöto Frankrike,
Bajern och Spanien d. 28 Maj 1741 ett formligt förbund
emot hennes arfsrätt, och till detta sällade sig
snart Kurpfalz och Köln. Äfven med Preussen ingick
Frankrike ett förbund d. 5 Juni 1741, enligt hvilket
kurfursten af Bajern skulle blifva kejsare och få
de nordliga arflanden utom Schlesien, som skulle
tillfalla Fredrik, Sachsen skulle få Mähren och en del
af Schlesien, Maria Teresia få behålla endast Ungern,
Nedre Österrike, Kärnten, Krain och Steiermark. —
På Maria Teresias sida ställde sig Ryssland, som dock
genom Sveriges anfall 1741 hindrades att komma till
hjelp, och England, som verkligen längre fram
gaf henne ett kraftigt understöd. Efter Fredriks
seger vid Mollwitz (d. 10 April 1741) började Maria
Teresia underhandla med honom, men då han samtidigt
slöt fördrag med Bajern och lofvade dess kurfurste en
del af de österrikiska arflanden, fortsattes kriget
med honom, det s. k. första schlesiska kriget. En
bajersk-sachsisk-fransk armé inryckte i Böhmen och
eröfrade Prag (d. 27 Nov. 1741); spaniorerna inföllo
i hertigdömet Milano. Då vände drottningen sig i sin
nöd till ungrarna, som hade medlidande med hennes
olyckor och uppställde en armé, som
snart rensade Böhmen från fiender och inryckte i
Bajern. Dess kurfurste hade emellertid låtit välja
sig till kejsare (d. 24 Jan. 1742), men på hans
kröningsdag (d. 12 Febr., i Frankfurt) besatte
österrikarna München, och från denna tid hade han
icke stort inflytande, om han än behöll en del af sitt
land. — Fredrik II segrade s. å. vid Chotusitz (d. 17
Maj), men slöt derpå fred, preliminärt i Breslau d. 11
Juni och definitivt i Berlin d. 28 Juli 1742, hvarvid
han fick Schlesien. Äfven Sachsen var inneslutet i
denna fred. Maria Teresia kunde nu använda hela sin
styrka emot Bajern, Frankrike och Spanien. Samtidigt
ingrep England i kriget. Konung Georg II slog vid
Dettingen (d. 27 Juni 1743) en fransk armé under
Noailles. Sardinien öfvergick samtidigt på Österrikes
sida och förband sig att uppställa hjelptrupper för
dess räkning; äfven Holland slöt sig till förbundet
och sände drottningen undsättning. Allt detta gjorde
Fredrik II orolig; han började frukta för sin nya
eröfring och närmade sig åter Frankrike, hvilket
land med ganska stora arméer opererade i Flandern,
Rhendalen och norra Italien. Slutligen började Fredrik
kriget igen i Aug. 1744, det s. k. andra schlesiska
kriget, genom ett infall i Böhmen, men fick intet
understöd af sina bundsförvanter, som voro upptagna
på annat håll. Han vann dock 1745 slagen vid
Hohenfriedberg (d. 4 Juni), Sorr (d. 30 Sept.) och
Hennersdorf samt slöt derpå ny fred i Dresden (d. 25
Dec. 1745), då han fick bekräftelse på Schlesien, men
erkände Maria Teresias gemål, Frans I, som kejsare. —
Den 20 Jan. 1745 hade kejsar Karl VII aflidit, och den
nye kurfursten, Max. II Josef, skyndade sig att sluta
separatfred med Österrike, i Füssen (d. 22 April
1745), hvarvid han erkände den pragmatiska sanktionen
och fick tillbaka sitt af fienden eröfrade och svårt
förhärjade land. Derigenom kommo Frankrike och Spanien
att stå ensamma qvar bland Österrikes vigtigare
fiender. Det förra landet, som mot engelsmännen
lidit svåra förluster till sjös och i kolonierna,
lyckades emellertid uti Morits af Sachsen finna en
räddare. Han slog i grund engelsmän, holländare och
österrikare under hertigen af Cumberland vid Fontenoy
(d. 11 Maj 1745), hvarefter en mängd orter i Belgien
föll i fransmännens händer; äfven i Italien blefvo
österrikarna flere gånger slagna under detta år. Mot
England riktades ett svårt anfall, då »den yngre
pretendenten», Karl Edvard Stuart, gick dit öfver
att söka återvinna sina fäders tron (1745). Företaget
misslyckades väl, men en del af de engelska trupperna
på kontinenten måste återkallas, hvilket gaf Morits
tillfälle att storma Bruxelles 1746 och vinna slaget
vid Rocoux, d. 11 Okt. s. å. Följande år slog han
åter de allierade under hertigen af Cumberland, vid
Laffeld (d. 2 Juli). — Det långa kriget började nu
utmatta alla parterna; särskildt i England var man
missnöjd med detsamma. Derför inleddes i början af
år 1748 fredsunderhandlingar i Aachen, och d. 18
Okt. 1748 afslöts freden. Maria Teresia behöll sin
faders alla land utom Schlesien, som garanterades
åt Fredrik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
