- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
765-766

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östersjön, Baltiska hafvet (Fornnord. Eystra-salt, D. Östersöen, T. Ostsee, F. Itämeri; Med. Lat. Mare balticum, R. Baltiskoje more; se Baltia), hafsarm af Atlantiska hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och derunder. Denna sänka vidgar sig åt s. v.,
sträcker en vestlig arm mellan svenska fastlandet och
den vidsträckta undervattensplatå, på hvilken Ö:s
största ö, Gotland, med dess fortsättning norrut,
Fårön, Gotska Sandön och grundet Kopparstenarna,
hvila, samt en bredare arm söderut mellan Gotland och
ryska kusten. Den vestra sänkan, som söderut räcker
till midt emellan Gotlands södra udde och Öland, har
att uppvisa Ö:s största uppmätta djup. Det träffas
utanför Stockholms skärgård omkr. 25 km. ö. s. ö. från
Landsort och lika långt s. s. v. från Hufvudskär, der
bottnen på ett ställe sänker sig till 463 m. djup. Den
östra 100-m. sänkan har på ett ställe, ungefär midt
emellan Gotland och Kurland, 249 m. djup. Denna sänka
upphör ungefär vid Memels breddgrad, hvarefter endast
en isolerad fördjupning af 100–110 m. träffas närmare
tyska kusten, i Danzigbukten. Den stora gotländska
undervattensplatån höjer sig s. om Gotland till de
vidsträckta Norra och Södra Midsjöbankarna (lägst
9 m. djup), böjer derefter mot v. och n. v. till
svenska fastlandet, nära hvilket den uppbär ön Öland,
som från fastlandet skiljes genom Kalmarsund. Längs
svenska kusten från Stockholms skärgård till
Kalmarsund följer en oafbruten skärgård, efter
landskapen benämnd Södermanlands, Östergötlands
och Smålands skärgård, med flere djupt i landet
inskjutande vikar, såsom Södertelgeviken med Mörkö,
Örsbaken, Bråviken, Slätbaken, Valdemarsviken,
Syrsan, Gamlebyviken
m. fl. Bland öarna på denna
kust äro Arkö, Stora Askö, Eknö, St. Malmö, Hasselö
och Runnö de största. — Sydvestra delen af Ö. har
endast på ett ställe, n. ö. om Bornholm, mera än
100 m. djup. I allmänhet grundar den småningom
upp mot v., så att djupet slutligen i utloppen är
endast 14 m. i Stora Belt, 9 m. i Lilla Belt och 8
m. i Öresund. Skärgård förekommer i denna del af
Ö. endast vid Blekingskusten, med öarna Sturkö,
Aspö, Senoren, Hasselö, Tjurkö
m. fl. Isoleradt
midt i sjön ligger Bornholm. Invid tyska kusten
ligga öarna Usedom, Wollin, Rügen, Hiddensö, Pöl
och Femern. Strandlinien på den svenska och den
finska sidan af Ö. har under historisk tid varit
och är fortfarande underkastad förskjutning. Märken
efter forntida högre vattenstånd kunna allestädes
vid svenska och finska kusterna påvisas. Huruvida
detta är beroende af en vattenminskning eller af
landets höjning har länge varit en omtvistad fråga
(se derom Landhöjning och Vattenminskning).

Salthalten hos Ö:s vatten är betydligt lägre
än oceanens, beroende på den ansenliga mängd
färskt vatten, som tillföres genom de många
floderna. Största salthalten, omkr. 1,6 proc.,
träffas i södra delen. Mot n. aftager den hastigt,
så att den omkring Gotland utgör endast ungefär 0,76,
i Bottenhafvet 0,50 och i norra Bottenviken 0,34
proc. Likaså är salthalten mycket nedsatt i Finska och
Rigavikarria. Nyaste undersökningar hafva gifvit vid
handen, att numera icke någon underström af friskt,
saltvatten inströmmar i Ö., till följd hvaraf gammalt,
stagnerande saltvatten utgör bottenlagret i Ö:s
djupare delar. Detta vatten har under tidens lopp till
den grad beröfvats sitt innehåll af syrgas, att det
närmar sig det tillstånd, då det blir odugligt att
vidare underhålla högre organiskt lif. Deremot äro
de öfre lagren till omkr. 60 m. djup rika på syrgas
och planktonorganismer.

Vattnets rörelser. Ebb och flod förekomma
icke i Ö. Deremot höjer och sänker vattenytan
sig oregelbundet, beroende af lufttrycket och
vindarna, hvarigenom skilnaden mellan högt och
lågt vatten vid kusterna ofta uppgår till 1 m. (Om
öfversvämningen d. 12–14 Nov. 1872 se Öfversvämning,
sp. 597). Vindarnas förhållande till vattenståndet
är emellertid mycket olika på olika ställen. I
Bottenviken är vattnets fallande ett tämligen säkert
tecken till påföljande nordlig vind. I Ålands och
Stockholms skärgårdar bebådas denna vind deremot
ej sällan af en föregående »uppsjö». — Hela Ö:s
vattenmassa, hvarje ögonblick ökad genom de många
floderna, sträfvar emot utloppen vid Belten och
Öresund. Den häraf uppkomna normala strömmen
framskrider i allmänhet långsamt i sydvestlig
eller sydsydvestlig riktning, men uppnår vid de
trängre passen, Qvarkarna, någon gång en hastighet
af 4 knop. Denna ström omfattar största delen af
vattenmassan; endast ytvattnet till omkr. 2 m. djup
kan samtidigt vara stadt i strömning åt helt annat
håll, beroende af vind och lufttryck.

Ö:s yta isbelägges aldrig fullständigt, men väl kan
det under ovanligt långa och kalla vintrar inträffa,
att så stora isband sammanfrysa, att isen ligger fast
mellan t. ex. svenska fastlandet och Gotland. Det
berättas, att isen till och med någon gång slagit
brygga mellan Sverige och Tyskland. Ryktbar i
historien är vintern 1658, då Belten tillfröso och
Karl X Gustaf gjorde sitt berömda tåg öfver dem. Stora
vidder hafva emellertid alltid öppet vatten äfven i
södra delen af Bottenhafvet. Fullständig tillfrysning
är vanlig endast i Bottenviken, Finska viken och
Rigaviken. Som likväl isbildning alltid inträffar
vid kusterna — med undantag under blida vintrar af
Skånes södra kust och en del af danska och tyska
kusterna — hindras sjöfarten på Ö. af is längre
eller kortare tid hvarje vinter. I nordliga delen
af Bottenviken börjar isbildningen stundom redan i
Oktober och islossningen först långt fram i Juni, och
man kan der under vanliga förhållanden icke påräkna
öppet vatten under mera än 5 månader af året. Längre
söderut är vintern kortare. Vid Gefle är vanligen
under 7 1/3 månader öppet vatten, i Stockholms skärgård
under 9 månader o. s. v. Vid islossningen besväras
sjöfarten stundom länge af drifisen, som i Ö:s norra
del drifver tillsamman i stora flak af ofta betydligt
djup under vattnet och äfven af ganska betydlig höjd
öfver vattenytan. Sådana s. k. »iskallar» stanna ofta
på 8–10 m. djupa undervattensgrund. — Vindarna äro
på Ö. vanligen nordliga och östliga under våren och
försommaren, sydliga och vestliga på eftersommaren
och hösten. Under högsommaren äro vindarna ytterst
ombytliga och oftast svaga. Man har anmärkt, att i
skärgårdarna stundom blåser en frisk eller till och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:26:37 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfar/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free