Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östgoter (Lat. ostrogothi l. ostrogothæ), en afdelning af goterna - Östgöta Correspondenten, »Östergötlands dagliga länstidning och allmänna annonsblad», en numera daglig tidning, som utgifves i Linköping sedan 1838
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östgoter (Lat. ostrogothi l. ostrogothae), en
afdelning af goterna (se d. o.). Sedan Dacien (östra
Ungern, Siebenbürgen och Rumanien) inrymts åt
goterna, lyckades östgoterna småningom underkufva
en mängd germanska, slaviska och finska folk n. om
Donau, så att de under Ermanarik (se d. o.), af
amalernas konungaslägt (efter år 350), slutligen
skola hafva herskat ända upp mot Östersjön. Ermanariks
stora, men löst hopfogade välde störtade emellertid
tillsammans vid hunnernas (se d. o.) anstormande 375,
och östgoterna blefvo sjelfva lydfolk under desse,
än med, än utan egna konungar. Efter hunnerkonungen
Attilas tåg till Gallien, vid hvilket östgoterna
måste medverka, trängdes de af de tillbakakastade
hunnerna ur Dacien och fingo då såsom romerska
foederati (bundsförvanter) slå sig ned i Pannonien
(vestra Ungern), der de lösgjorde sig från det
hunniska oket. Huru de under Teoderik sedermera
tågade till Italien och der efter 489 grundade ett
nytt mäktigt välde se Teoderik. Efter dennes död
(526) trädde de inre motsatserna i riket ohöljdt i
dagen och medförde det högsinta och tappra folkets
brådstörta undergång — en af verldshistoriens
mest tragiska episoder. Förloppet deraf var
följande. Teoderiks dotter Amalasunta, som förestod
regeringen åt sin omyndige son, Atalarik, retade
goterna genom att gynna den romerska befolkningen,
och då hon sökte stöd hos den grekiske kejsaren
Justinianus I och låtit mörda hufvudmännen för den
gotiska oppositionen, bemäktigade sig hennes frände
Teodohad vid Atalariks död (534) kronan och lät
bringa Amalasunta om lifvet. Under sken af att
hämnas henne sände Justinianus 535 till Italien
sin fältherre Belisarius (se denne), som genom den
romerska befolkningens förräderi lyckades bemäktiga
sig en stor del af landet. Då afsattes och dödades
den fege Teodohad, som inlåtit sig på förrädiska
underhandlingar med fienden, och till konung valdes en
lågbördig, men tapper krigare, Witigis (Vitiges), som
förmälde sig med Atalariks syster Matasunta. Rom föll
dock genom innevånarnas förräderi 536 i Belisarius’
våld, och Witigis mäktade trots en årslång belägring
(Febr. 537–Mars 538) ej återtaga det. Hans försök
att genom uppoffrande af de östgotiska
besittningarna i Gallien erhålla hjelp af frankerna ledde blott
till att desse för egen del sökte sätta sig fast i
Italien, hvilket dock hindrades af grekerna, och 539
belägrades han sjelf af Belisarius i Ravenna. Derunder
ankommo sändebud från Justinianus, mot hvilken Witigis
retat perserna till krig, med anbud om fred på vilkor
af en delning af Italien, men Belisarius fortsatte
egenmäktigt belägringen. Då erbjödo östgoterna honom
kronan, och genom ett låtsadt bifall härtill lyckades
han bemäktiga sig Ravenna 540, hvarpå han med Witigis,
dennes gemål och den östgotiska konungsskatten
afseglade till Konstantinopel. De bedragne östgoterna
valde då en af sina anförare, Ildibad, till konung,
och sedan denne blifvit mördad, bemäktigade sig
rugiern Erarik tronen. Men äfven han störtades,
hvarefter Ildibads brorson
Totila (Badvila) blef konung (541). Denne lyckades
återupplifva sitt folks sjunkna mod, och då grekerna
efter Belisarius’ affärd voro dåligt anförda,
återeröfrade han större delen af Italien, på hvars
romerska befolkning han, lika mensklig som tapper,
ej utkräfde hämd för dess affall. För att rädda Rom,
om hvars besittning kampen alltmer koncentrerade
sig, lät då Justinianus Belisarius 544 återfå
befälet, men utan att gifva honom tillräckliga
stridskrafter. Han kunde derför ej hindra Totila
att efter en hård belägring intaga Rom 546. Denne
vågade dock ej sjelf utsätta sig för en belägring,
utan utrymde derför staden, sedan han delvis slopat
dess murar. Derigenom kunde Belisarius besätta Rom,
och Totilas försök att återtaga det misslyckades. Men
då Justinianus ej sände förstärkningar, utverkade
Belisarius missmodig sin återkallelse 549, och nu
intog Totila s. å. å nyo Rom. Han sökte derpå fred
med kejsaren, men denne sände i stället 551 Narses
(se denne) med betydliga stridskrafter mot Italien,
och dermed vände sig vapenlyckan. I slaget vid Taginae
(Umbrien) 552 omkom Totila jämte en stor del af hans
här. Det olyckliga folket utropade då den tappre
Teja till konung, men denne stupade efter lysande
mandomsprof vid foten af Vesuvius s. å., och hans här,
som med förtviflans mod fortsatte striden i två dagar,
nedhöggs så när som på 1,000 man, hvilka erhöllo
fritt aftåg ur Italien. Åtskilliga fasta platser
innehades dock ännu af östgotiska besättningar, och
då en frankisk-alemannisk här inryckte i Italien,
förenade en del af de öfverlefvande östgoterna sig
med denna, och kriget uppblossade å nyo. Men Narses
segrade vid Capua (553), och dermed var Italiens
eröfring fullbordad. Östgoterna försvinna derefter ur
historien. Af det fåtal, som öfverlefde nederlaget,
bosatte sig en del i Alemannien och uppgick i dess
befolkning, under det att en del tog tjenst i det
grekiska väringgardet. Hufvudkällan för östgoternas
historia äro Jordanes’ och Prokopios’ verk.
S. B.
Östgöta Correspondenten, »Östergötlands dagliga
länstidning och allmänna annonsblad», en numera
daglig tidning, som utgifves i Linköping sedan
1838. Den uppsattes af den kände satirikern filos.
doktor H. B. Palmaer, och första numret utkom d. 24
Sept. nämnda år. Under den tid af knappt ett år,
som Palmaer sjelf redigerade tidningen, tillvann
han densamma stor uppmärksamhet och spridning
genom sina lika qvicka som hänsynslösa utfall
mot åtskilliga för honom misshagliga personer och
särskildt mot Linköpings domkapitel (om ett väckt
åtal se Palmaer). Hösten 1840 inträdde löjtnant
K. F. Ridderstad såsom medredaktör af tidningen
hvilken han kort derefter ensam öfvertog. Ända
till kort tid före sin d. 12 Aug. 1886 timade
död utöfvade Ridderstad detta redaktörsvärf,
och under hans dugande, lifaktiga ledning — först
i mycket liberal, sedermera i moderatare anda —
vardt »Östgöta Correspondenten» en af Sveriges
förnämsta och inflytelserikaste landsortstidningar
(se Ridderstad). Under 1880-talets tullskyddsstrider
uppträdde den decideradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
