Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organisation, hvars strängt centraliserade
ämbetsmannaförvaltning, väl ordnade här-
och finansväsende samt fina och sega diplomati
i många århundraden blef vida öfverlägsen de
vesterländska folken (de s. k. latinarna) och
förmådde återkasta alla slaviska, semitiska
och turkiska folkstammars krigiska anlopp eller
upptaga och assimilera de främmande folkelement,
som i massa trängde in på Balkanhalfön och i Mindre
Asien.
Perioden 395–718 är tiden för Östromerska
rikets öfvergång till bysantinsk stat. De förste
kejsarna efter Theodosius voro svaga och medelmåttigt
begåfvade personer, hvilka egentligen tjenade
såsom kejserlig sanktionsapparat åt de verklige
regenterna, djerfva germanska kriigarehöfdingar,
sluga eunuker eller kejsarefamiljens hersklystna
damer. Efter Theodosius’ son Arcadius (395–408)
följde dennes son Theodosius II (d. 450),
ledd af sin begåfvade syster Pulcheria, som efter
hans död upphöjde till kejsare och gemål en gammal
förtjent krigare Marcianus (d. 457). Den mäktige
alanske generalen Aspar utropade efter Marcianus
till kejsare sin f. d. intendent, en krigstribun af
tracisk börd, Leo I (457–474), och herskade under
dennes namn, till dess Leo befriade sig från sin
herre genom Aspars mord, 471. Leo efterträddes af sin
dotterson Leo II (474), hvilken efter några månader
dog och lemnade tronen åt sin fader och medregent,
isauriern Zeno (474–491). Zenos enka, Ariadne,
upphöjde en underordnad hoftjensteman, Anastasius
(d. 518). Under hela denna tid beherskades rikets
yttre ställning af förhållandet till ny-persiska
riket i ö. och folkvandringens stormar i n. och
v. Konstantinopels starka och skyddade läge,
ytterligare stärkt genom den storartade skanskedja,
som under Anastasius’ regering började byggas
några mil v. och n. om hufvudstaden till skydd mot
härjningar från landsidan, samt hofvets guld och
sluga diplomati, som ständigt visste att afleda de
påträngande germanerna och hunnerna åt v., bevarade
den östromerska staten tämligen oskadd, under det
Vest-Rom föll i spillror. Rikets inre politik uppgick
väsentligen i fåfänga försök att göra slut på de
häftiga teologiska tvister, som i vida högre grad än
de rent politiska problemen upprörde såväl den stora
massans som hofvets lidelser. Gent emot nestorianer
och monofysiter fastställde kyrkomötet i Chalcedon
451 den ortodoxa formuleringen af förhållandet
mellan Kristi båda naturer, men striden fortfor och
föranledde under de följande svaga regeringarna flere
formliga uppror. — En kraftigare hållning antog den
östromerska politiken med Justinus I (518–527),
en illyrisk bonde af slavisk härkomst, som genom
begåfning och energi arbetat sig upp till senator och
chef för kejserliga lifvakten och efter Anastasius’
död utropades till kejsare af armén och folket. Han
efterträddes af sin systerson, likaså af slavisk börd,
Justinianus I (527–565). Denne sökte att återställa
det gamla romerska kejsaredömet i dess fulla omfång
och möttes i denna sträfvan af den underkurvade
katolska befolkningens hat mot sina arianska herrar,
östgoter, vestgoter och vandaler.
Den skicklige fältherren Belisarius störtade
vandalernas rike i norra Afrika 533–534 och började
eröfringen af östgotariket uti Italien, fullbordad
af Narses 553. Äfven sydöstra och södra Spaniens
kuststäder föllo i Justinianus’ händer genom hans
inblandning i vestgoternas inre strider. Justinianus’
storartade politik var emellertid ett öfverspännande
af rikets militära och finansiella krafter, ty
samtidigt måste han köpa fred genom tribut åt
persernas konung, och under hans tid började de
slaviska, bulgariska och avariska folkens anlopp
mot Donaugränsen och ständiga infall under vilda
härjningar ända till Konstantinopels murar och långt
ned på Peloponnesos. Utarbetandet genom Tribonianus
af det stora lagverket Corpus juris (se Romersk
rätt, sp. 1391–92) sammanfattade och bevarade åt
efterverlden den romerska rätten. Silkesodlingens
införande lade grunden till en synnerligen
rik sidenindustri, särskildt i det egentliga
Grekland. Hufvudstadens smyckande med kyrkor
och palats (särskildt Sofia-kyrkan) utbildade den
bysantinska arkitekturstilen. Justinus och Justinianus
gjorde ortodoxien till en statsmaxim; sekterna
förföljdes strängt, qvarlefvorna af hedendomen
utrotades, och den antika bildningen fick dödsstöten
genom stängandet af universitetet i Athen. Redan under
Justinianus’ systerson och efterträdare, Justinus II
(565–578), började förstörelsen af hans politiska
restaurationsverk, då langobarderna inbröto i
Italien, 568. Såväl Justinus II som hans efterträdare,
de duglige krigarna Tiberius II (d. 582) och dennes
måg Mauritius (582–602), hade för mycket att göra med
försvaret mot perserna och bevarandet af Donaugränsen
för att kunna försvara Italien, der kejsaren inom
kort egde endast spridda besittningar: exarkatet i
Ravenna (Romagna), Pentapolis (kusten från Rimini
till Ancona), Rom med område, större delen af södra
Italien och öarna, Istrien och Venezia samt (till
640) Genua med område. Ett militäruppror störtade
Mauritius, som upprätthållit sträng disciplin och
ansträngt de militära krafterna till det yttersta,
och armén utropade den oduglige centurionen Fokas
(602–610) till kejsare. Under det Fokas genom
vansinnig grymhet sökte hålla sig qvar vid makten
och genom skymflig tribut köpte fred af avarerna,
fingo langobarderna utbreda sig i mellersta
och södra Italien och perserna eröfra en del af
Mindre Asien. Ståthållaren i Afrika, Herakleios,
trädde äntligen i förbindelse med de missnöjde i
Konstantinopel, utropade sin son Herakleios (610–641)
till kejsare och afsände honom med en flotta till
hufvudstaden, der de medsammansvurne strypte Fokas
och öppnade portarna för den nye herskaren. Rikets
olyckor fortforo trots tronskiftet. Perserna eröfrade
Syrien och Palestina, Egypten och nästan hela Mindre
Asien; avarerna plundrade ända till Konstantinopels
förstäder. Besittningarna i Spanien gingo förlorade;
och omkr. 620 började den definitiva slaviseringen
af Balkanhalfön, då kroater och serber för alltid
slogo sig ned i de nordvestra delarna. Endast i några
kuststäder och på öarna bibehöll sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
