Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsatte Joannes Hylilas och öfriga bildstormande
biskopar, som ej vexlade hållning, och d. 19 Febr. 842
återuppsattes bilderna i Sofiakyrkan (»ortodoxiens
fest», firad årligen af grekiska kyrkan). Bildstridens
slut följdes af ett kraftigt uppblomstrande af
grekisk konst och vetenskap. Theofilos uppmuntrade
arkitektur, musik och konstindustri, och under
den följande regeringen utmärkte sig i synnerhet
Theodoras broder, den för öfrigt lättsinnige och
utsväfvande prins Bardas, hvilken vid Mikael III:s
myndighet 856 blef den ledande statsmannen, genom
sitt nit för vetenskapen; han nyordnade skolväsendet
och upprättade en rikt doterad verldslig högskola
i Konstantinopel. Den grekiska kyrkans lyftning
visade sig äfven i den begynnande storartade
missionsverksamheten. Vid 700-talets midt hade
i samband med en ödeläggande pest, som härjade de
bysantinska landen 745–749, det slaviska folkelementet
utbredt sig öfver hela Balkanhalfön och Peloponnesos,
så att grekisk befolkning fanns qvar endast i
städerna och kustorterna. Men de kejserliga vapnen
i förening med en konseqvent, grekisk kolonisation
och framförallt grekiska kyrkans nitiska verksamhet
började redan från 800-talets midt att grecisera den
invandrade slaviska befolkningen, så att efter två
århundraden grekernas språk, kultur och religion å
nyo fullständigt beherskade Peloponnesos och södra
Balkanlanden. I midten af 9:de årh. inträdde bröderna
Methodios’ och Konstantins’ (Kyrillos) glänsande
verksamhet bland bulgarer, mährer och öfriga slaviska
folk; i följande årh. vann grekiska kyrkan genom
ryssarnas omvändelse större delen af östra Europa
för bysantinsk kristendom och kultur. Bildstriden
påskyndade brytningen med latinska kyrkan och
påfvedömet. Då Gregorius III på en synod i Rom
732 fördömt bildstormen, svarade kejsar Leo med att
lägga södra Italien och hela ärkestiftet Thessalonike
(vestra och södra Balkanhalfön) under patriarkens i
Konstantinopel jurisdiktion i stället för Roms. När
sedan langobarderna eröfrade exarkatet och hotade Rom,
gjorde bildstriden sitt till att påfvedömet sökte
skydd hos frankerna. Pippins eröfring af Ravenna
och Pentapolis och donation till den heliga stolen
inskränkte bysantinernas makt till södra Italien och
skapade en farlig politisk motsats mellan franker
och bysantiner, hvilken ökades, då Karl den store
eröfrade langobardernas rike och 800 återupplifvade
den vestromerska kejsarevärdigheten. Påfvedömet vann
genom alliansen med karolingerna i kraft och politisk
sjelfständighet, under det bildstriden ytterligare
nedtryckte grekiska patriarkatet under kronan. Den
grekiska missionen korsades ofta af konkurrerande
romersk propaganda, hvilket ökade motsatsen, till dess
under prins Bardas den formliga konflikten utbröt,
då den af Bardas afsatte patriarken Ignatios vädjade
till Rom gent emot den af hofvet tillsatte Fotios,
en universelt bildad och utomordentligt skicklig
statsman. En synod i Rom afsatte och bannlyste
Fotios 863, och denne svarade med att låta en synod i
Konstantinopel 867 skärpa de dogmatiska och rituella
skiljaktigheter, som småningom bildats mellan österländska
och vesterländska kyrkan, till bestämdt formulerade,
afvikande lärosatser (bland andra den, att den helige
ande utgår endast af Fadern), hvarjämte naturligtvis
den romerske påfven bannlystes och afsattes. Striden
bilades af de macedonske regenterna till det yttre och
hvilade i nära två århundraden. — Den oduglige och
lastbare Mikael III, som 866 låtit mörda prins Bardas
på ingifvelse af sin gunstling Basilios, hvilken derpå
blef caesar och medregent, blef i sin ordning mördad
af Basilios’ agenter, hvarpå med Basilios I (867–886)
den macedonska ätten (867–1028; utdöd på qvinnolinien
1056) besteg tronen. Basilios var född nära Adrianopel
(i thema Macedonien) af en greciserad slavisk familj
eller af en armenisk slägt och hade i hofvets tjenst
stigit från stallknekt till de högsta riksämbeten. Han
sökte genom sin regering försona de brott, som fört
honom till makten, och var en ovanligt kraftig och
begåfvad herskare, som å nyo återställde rikets under
den föregående regeringen förfallna finanser och
armé. Basilios’ son Leo VI (»filosofen», 886–912)
var en i hög grad teoretiskt bildad, men hänsynslös
och despotisk regent. De båda förste basiliderna
fulländade absolutismens från Theofilos begynnande
utveckling till despotism, i det att den legislativa
makten fullständigt kom i kejsarens hand och senaten,
som förut medverkat dervid, nedsattes till blott
förvaltningsråd, hvarjämte den municipala autonomien
såväl som episkopatet förlorade all sjelfständighet
gent emot kronan. Samtidigt fullbordades äfven den
romerska rättens ombildning till grekisk-bysantinsk
rätt — en nödvändig följd af latinska språkets
fullständiga undanträngande ur det offentliga
lifvet. Redan under Leo III offentliggjordes en af
justitieministern Niketas sammanfattad civillagbok
på grekiska, »ekloga». Från Theofilos återupptogs
lagrevisionsarbetet och afslutades med den stora
lagkodex, »basilika», som 887–893 i 60 böcker
utfärdades såsom uteslutande giltig verldslig
lagbok. Leos son Konstantin VII Porfyrogennetos
(912–959) var en svag och mild karakter,
hängifven studier och skriftställareverksamhet,
hvaraf flere alster finnas qvar. Hans svärfader,
Romanos I Lekapenos, utöfvade den verkliga
makten såsom medregent från 920 till 944, då
han genom sina söners intriger tvangs att gå i
kloster; då äfven desse följande år störtades,
tog Konstantin nominelt sjelf regeringen. Sonen
Romanos II (959–963) efterlemnade två omyndiga
söner, Basilios och Konstantin, under förmynderskap
af hans hersklystna enka, Theofano. Under Leo
VI:s och hans sons långa regeringar hade det äldre
bulgariska riket under Simeon (d. 927) nått höjden
af makt. Simeon hade tagit titeln »tsar» (= caesar)
och »atitokrator» och upphöjt ärkebiskopen af Preslav
till patriark. Bysantinska hofvet fann för godt köpa
fred genom tribut; äfven af fatimidernas nybildade
makt köptes fred. Rysk-skandinaviska vikingaflottor
hemsökte rikets kuster med härjningar och hotade
sjelfva Konstantinopel 907, 941 och flere gånger
(se Vikingatåg, sp. 966).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
