- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 18. Värja - Öynhausen /
793-794

(1894) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östromerska riket (Öst-Rom, Bysantinska l. Grekiska kejsaredömet)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett härjande infall i Grekland (grekiska
sidenväfvare öfverförde till Italien silkesodling och
sidenindustri). I vida högre grad än någon föregående
kejsare sedan Justinianus inblandade Manuel sig i
den vesterländska politiken, särskildt i Ungern och
Italien. I förbund med påfven Alexander III i dennes
kamp mot Fredrik Barbarossa sökte han realisera den
ärelystna planen att erkännas såsom den ende legitime
kejsaren och erbjöd sig att för detta pris ställa
grekiska kyrkan under påfvestolen. Underhandlingarna
strandade 1167 på påfliga kurians vägran att
inlåta sig på en så vidtutseende plan som att
kröna Manuel till Vesterlandets kejsare. Manuel
gynnade starkt införandet af riddareväsendets
kavalleri och stridssätt i bysantinska armén,
tog vesterländska trupper i sin sold, anställde
latinare i mängd i den bysantinska förvaltningen
och anknöt flerfaldiga familjeförbindelser mellan
sin ätt och vesterländska dynastier. I merkantilt
afseende började italienarna öfverflygla de grekiske
köpmännen inom riket; äfven Genua fick, 1155,
liknande privilegier som Pisa och Venezia, och
inom Konstantinopel funnos vid Manuels död 60,000
latinare. Fåfänga försök att emancipera sig från
detta inflytande, såsom kriget med Venezia 1171–75,
endast retade de mäktiga handelsstaterna. Kejsar
Manuels egendomliga latiniserande politik väckte en så
mycket större ovilja och förstämning hos bysantinerna,
som grekisk nationalkänsla i högre grad än förut
utbildats under denna period. Den tog sitt uttryck i
en uppspirande diktning på folkspråket, nygrekiskan,
och å andra sidan i en begynnande grekisk renaissance
i literatur och konst, för hvilken kulturriktning
de aristokratiska familjerna och kejsaredynastiens
egna medlemmar (särskildt må nämnas den berömda
författarinnan Anna Komnena, Alexios I:s dotter)
gingo i spetsen. Den tog efter Manuels död ett annat
uttryck i den fasaväckande massakern på hufvudstadens
latinska befolkning i sammanhang med den revolution,
som 1182 störtade Manuels frankiska enka, Maria
af Antiochia, och skaffade makten åt hans kusin,
den gamle prins Andronikos Komnenos, såsom regent
för Manuels unge son Alexios II (1180–84). Prins
Andronikos var en rikt begåfvad, men lättsinnig
och samvetslös äfventyrare, som under opposition
mot hofvet fört ett romantiskt och kringflackande
lif, till dess han på gamla dagar återvändt
och genom hycklad ömhet för grekisk ortodoxi
och nationalitet samlat popularitet. En demonisk
maktlystnad förvandlade nu den 70-årige gubben
till en verklig blodhund, som genom afrättningar
och mord sökte aflägsna alla misstänkta. Maria af
Antiochia dömdes till döden 1183, och kejsar Alexios
stryptes 1184. Såsom kejsare var Andronikos (1184–85)
för öfrigt en kraftig regent, hvars absolutism bar
en starkt demokratisk prägel. Aristokratiens hat
gjorde redan början till rikets söndersprängande,
då Isak Komnenos (på fädernet af ätten Dukas) 1184
lät utropa sig till sjelfständig kejsare på Cypern
(han störtades af Richard Lejonhjerta 1191, hvarefter
Cypern var latinsk
riddarestat under ätten Lusignan till 1489). En annan
flyende komnenisk prins tillkallade normannerna,
som 1185 å nyo eröfrade Dyrrachion och under oerhörd
grymhet sköflade rikets andra stad, Thessalonike. En
revolution i Konstantinopel förde till makten en ny
dynasti, det med komnenerna nära befryndade huset
Angelos, 1185. Folkmassans mord på Andronikos tillhör
bysantinska historiens hemskaste blodscener. Den svage
och slösande Isak II Angelos (1185–95) störtades och
bländades efter 10 års regering af sin äldre broder,
den lika oduglige Alexios III (hvilken upptog namnet
Komnenos). Dessa båda regeringar fullbordade den inre
upplösningen. Normannerna återkastades väl från fasta
landet, men Kefalonia och Zakynthos blefvo skilda
från riket såsom normanniska länsstater. 1186 började
det stora valakisk-bulgariska uppror, som under
ledning af bröderna Asan, Peter och Johannes skapade
det mäktiga ny-bulgariska riket, hvilket efter några
år utsträckt sin makt till och med öfver norra Tracien
ända till nedre Maritza. I Grekland och Mindre Asien
utvecklades de förnämsta familjernas godskomplexer
till hela provinser. De aflägsnare ståthållarna
blefvo fullt okontrollerade furstar med så godt
som ärftlig värdighet, och på Kreta synes formligt
länsväsende hafva utbildats. Sådan var den inre
ställningen, då äntligen allt det hat, som stridande
religiösa, politiska och merkantila intressen under
korstågsperioden alstrat mellan Vesterlandets folk
och grekerna, urladdade sig i det s. k. fjerde
korstågets angrepp mot Konstantinopel. Venezias
sluga och egoistiska politik, ledd af den gamle
dogen Enrico Dandolo, förmådde korsriddarna trots
påfliga kurians protester att antaga ett anbud af den
landsflyktige prins Alexios, den störtade Isaks son,
att såsom hans hjelptrupper återupprätta faderns
tron mot ofantliga penningbelöningar, hjelp mot
de otrogne och grekiska kyrkans återförande under
Rom. I Juni 1203 landade korshären vid Skutari midt
emot Konstantinopel. Alexios III flydde. Den blinde
Isak (1203–04) besteg å nyo tronen jämte sin son
Alexios IV (1203–04); men blodiga sammandrabbningar
mellan hufvudstadens bysantinska befolkning och de
latinska hjelptrupperna samt omöjligheten ätt kunna
utpressa de lofvade penningsummorna och än mer att
förmå grekiska presterskapet till underkastelse under
påfven föranledde efter några månader öppen brytning
mellan Alexios och korshären, som för egen räkning
började Konstantinopels belägring. En revolution
i hufvudstaden störtade i Jan. 1204 den oduglige
Alexios IV, hvilken stryptes. Isak dog under intrycket
häraf. En aflägsen slägting, Alexios V Dukas
(Murzuflos), utropades och organiserade ett förtvifladt
motstånd. Den 12–13 April 1204 togs staden med
storm. Alexios V flydde. Under det korshären inträngde
i den brinnande staden, utropades i Sofiakyrkan till
kejsare den tappre Teodor Laskaris, Alexios III:s måg,
men endast för att på flykten medföra ytterligare
ett anspråk. Den sköna och rika hufvudstaden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfar/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free