- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger /
1-2

(1896) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A är den första bokstafven

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


illustration placeholder


Med * utmärkt artikel utgör en omarbetning af eller innehåller tillägg eller
rättelser till motsvarande artikel i hufvudarbetet. Hänvisningar gälla rubriker
i hufvudarbetet, utom då de åtföljas af tillägget Suppl., i hvilket fall de afse
uppslagsord i Supplementet.

A är den första bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Dess
äldsta kända, semitisk-moabitiska, form är [A] ; äldre grekiska alfabet hafva
mest [A] eller [A], men äfven [A]; i italiska inskrifter (latinska och
etruskiska) finnas [A A A A], hvilken sista form efter hand blef
förherskande. Från en yngre form [a], som finnes i grekiska och latinska
handskrifter (redan papyrusar), härstamma den kirilliska (fornslaviska) och
koptiska formen samt vårt a; äfven det gotiska alfabetets 𐌰
har sin motsvarighet i grekisk kursivskrift. Olika försök att skrifva bokstafven
i ett drag ledde redan i grekisk kursivskrift till såväl a som α (båda formerna finnas äfven i latinska manuskript). Ur a utvecklas i
13:de årh. en form, som i det närmaste sammanfaller med frakturens a.
Från de italiska formerna härstammar den äldre runskriftens ᚫ,
som i Vadstenabrakteatens och Charnayspännets runrad
innehar 4:de rummet (fuþark),
på Thamesknifven åter det 26:e. I den fornengelska runraden har nämligen
den gamla a-runan af språkhistoriska skäl fått betydelsen æ
och för att återgifva a-ljudet brukas ett nybildadt ᚩ. I den yngre
(kortare) runraden har ᚨ (ᚫ) betydelsen nasaleradt a (å, ä), senare o,
en förändring i betydelsen, som står i sammanhang med att dess äldre namn
ansuʀ i språket efter hand öfvergick till óss. Den yngre
runradens a-tecken ᛅ (och ᛡ) är den gamla jara-runan
(urspr. ᛋ, tidigast på Istaby-stenen med värdet a, härstammande från
Lat. G), som vexlat betydelse i och med förlusten af det börjande j
(T. jahr, Isl. ár, Sv. år). Bokstafvens namn är Semit. alef, Grek. alfa,
Slav. azu,; allmänt europ. a. Runan ᚨ hette i äldre alfabetet ansu
ansuʀ, i yngre óss; runan ᛅ urspr. jara, i yngre tid ár. — A a a betecknar
i de flesta språk med latinskt alfabet a-ljud (oftast = Sv. a i kall);
men i Eng. är »långt» a oftast tecken för en diftong äe eller äi (t. ex. i
name), kort a oftast tecken för ett ljud, som något närmar sig ä (t. ex.
cape. Väsentligen samma ljud är danskans »långa a» i t. ex. gade. á
betecknar i tsjechiska och ungerska långt a (a utmärker i ungerska kort a, som
närmar sig å), aa är i finska tecken för långt a-ljud, i danska (och norska) för
å-ljud; [a] (i Polska) och ã (i Portug.) betyda, liksom Fr. an eller en, före
kons. eller i utljud, nasaleradt a uttaladt med sänkt gomsegel); å är i
svenskan (jämte o) tecken för å-ljud (lång, gås o. dyl.); i Tyska och Sv. äro ä
och a[med e över] tecken för ä-ljud (t. ex. väl, häst).

Som a-ljud uppfattas flere, mer eller mindre olika vokaler: 1) Vokalen i Sv. hatt
(italienskt, tyskt m. m.) a-ljud, i svenskt riksspråk blott kort. 2) Vokalen i
Sv. hat, i sv. riksspråk blott lång, vanlig i österrikisk tyska och tämligen
lika Eng. a i t. ex. father och Fr. »slutet» a i t. ex. pâte. Båda dessa vokaler
bildas genom höjning af bakre delen af tungan och utan egentligt deltagande
af läpparna. I fråga om skillnaden i tungställningen gå iakttagelserna i sär.
Enligt somliga är a i hatt medelhögt, a i hat lågt. Enligt andra bildas tvärtom a
i hat med högre tunga (och längre bakåt). Ännu andra finna ingen skillnad i
tungställningen. Vid a i hat är käkvinkeln något större och läppöppningen är en
smula rundad, under det att vid uttalet af a i hatt mungiporna en smula draga sig åt sidorna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfas/0003.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free