Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Accent ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oaccentuerade fonem, så att icke tvänne lika starka eller
lika svaga komma att stå bredvid hvarandra. Drifven
till sin spets och estetiska fulländning ger denna
tendens upphof till s. k. vers (eller »bunden»
stil). Men äfven i prosa leder den till en mängd
förändringar af den »grammatiska» accenten,
t. ex. »ma’jor Pa’lm» (i st. för »majo’r Pa’lm»),
»tu’sen och en na’tt (i st. för tusen och e’n na’tt»)
o. d.
6. Häfd är närmaste orsaken till den s. k. grammatiska
(lexikaliska l. etymologiska) accentueringen, som
tillkommer ett visst fonem, så snart icke någon af
ofvan nämnda faktorer vållar en rubbning, och som
derför användes, när fonemet brukas isoleradt, t. ex.
såsom svar på en fråga eller såsom uppslagsform i ett
lexikon. Accentens plats är härvidlag ofta afgörande
för fonemets betydelse, t. ex. Ka’rlberg (personnamn)
och Karlbe’rg (ortnamn eller en förbindelse af förnamn
och efternamn, i så fall skrifvet Karl Berg), fö`rgrund
och för gru’nd m. m. d. Den häfdvunna grammatiska
accenten har sin yttersta grund i någon af de i det
föregående nämnda orsakerna, företrädesvis dem af logisk
och rytmisk natur. Då t. ex. òrätt har hufvudtonen på
o, så beror detta ytterst på en tyst eller uttalad
motsättning mot rätt, under det att ofa’ntlig,
som icke eger någon motsats fantlig har negationen
oaccentuerad liksom »inte fàttbar» o. d.; pòsitiv
(elektricitet) har sin förklaring i tillvaron af den
nègativa, under det att instrumentet positi’v, som
icke står i något dylikt motsättningsförhållande,
behållit den ursprungliga accentueringen af detta
från latinet stammande ord; hjertere’ss accentueras
så, emedan det oftare står i motsättning till de
öfriga 12 korten i samma färg än mot de öfriga 3
essen (i hvilket fall det med antitetisk accent
heter hjèrteresset) o. s. v. Af rytmiskt upphof är
deremot accentvexlingen i t. ex. ko3nu1ng: ko3nunga1r:
ko3nungarna1; af dels logisk, dels rytmisk natur
åter den i bo3khå2llare1: bru3ksbokhå2llare1.
II. Tonalitetsaccent (äfven kallad musikalisk,
kromatisk, melodisk l. tonisk accent) är det från
röstens normalläge märkbart (uppåt eller nedåt)
afvikande läge på tonskalan, som tillkommer
vissa pertonerade, d. v. s. med stämton (se
d. o. Suppl.) försedda, ljud, i jämförelse med dem,
som uttalas på normaltonen (eller grundtonen),
d. v. s. den för olika individer (alltefter deras
olika »stämma») olika, men hos en och samma individ
tämligen konstanta tonhöjd, som vid ett fullkomligt
affektfritt och af intet subjektivt intresse färgadt
uttal tillkommer ett enstafvigt pertoneradt fonem
hvilket som hälst, t. ex. bokstafenamnen a, be,
ärr o. s. v. I den mån vårt tal håller sig vid denna
normalton, kallas det monotont, i den mån det medelst
användande af tonalitetsaccenter derifrån aflägsnar
sig, säges det vara moduleradt eller, om denna tendens
(såsom i sång) drifves till sin spets och estetiska
fulländning, melodiskt. Orsakerna till denna språkliga
modulering äro af flere slag:
1. Af fysisk eller, närmare bestämdt, fysiologisk
natur, i det att våra talorgan på grund af sin
konstruktion hafva en utpräglad tendens att låta en
ökning af ett ljuds intensitet leda till höjning af
dess ton och omvändt en minskning af intensiteten
leda till sänkning af tonen. Derför förbinder sig
i de flesta språk, t. ex. tyskan, franskan, danskan
och finskan, intensitetsaccentens, hufvudton med
ett jämförelsevis högt tonläge, under det att mera
undantagsvis, såsom i svenskan, norskan och de tyska
dialekterna i Elsass, Schwaben och Schweiz, den
hufvudtoniga stafvelsen ofta ligger lägre än de med
svagare intensitetsaccent försedda. Å andra sidan
är det derför, som man mot slutet af en längre fras
vanligen något sänker röstens höjd, i samma mån som
dess styrka afmattas, en företeelse, som i synnerhet
i franskan bjärt framträder.
2. Af psykisk, eller, närmare bestämdt,
emotionel natur, i det att »exciterande»
sinnesrörelser och med dem beslägtade
känslostämningar leda till tonens höjning,
deremot »deprimerande» sinnesrörelser och
motsvarande stämningar föranleda sänkning.
Derför t. ex. höjer man tonläget vid
öfvergång till något nytt och just på
den grund mera intresseväckande. Derför är
ock den af nyfikenhetens intresse framkallade
frågan förbunden med tonhöjning, likaså utbrott
af vrede, glädje, ängslig rädsla m. m. Om vändt
sjunker man vid ett afgörande svar, vid häpnad,
vördnadsfull beundran, missnöje, sorg (jfr »ett
doft knot, en dof klagan») m. m. Frågar man
efter någons befinnande och får svaret å–ja,
så betyder detta med stigande intervall (och vanligen
hufvudton på första stafvelsen) ungefär »det är rätt
tillfredsställande», deremot med sjunkande intervall
(och vanligen hufvudton på andra stafvelsen) »det är
allt tämligen otillfredsställande».
3. Af retorisk-stilistisk natur, i det
att man afsigtligt modulerar sitt tal för att
dymedelst antyda tillvaron af en viss stämning,
ett i synnerhet för deklamatören och skådespelaren
oundgängligt konstgrepp. Men äfven i det dagliga
lifvet spelar denna företeelse en stor rol.
Så t. ex. kan ett hm! eller jaså alltefter den olika
modulation, hvarmed man förser detsamma, angifva
snart sagdt hvilken sinnesstämning som hälst. Och
den s. k. ironien består till sin form vanligen
i en afsigtligt tillskapad motsättning mellan den
(verkliga) betydelse, som anges af de uttalade ordens
modulation, och den (skenbara), som innehålles i de
använda ljudförbindelserna; så t. ex. kan »älskliga
varelse» med lämplig modulation fås att betyda
»obehagliga kräk», under det att »gamla kanalje»
i sin tur kan vara detsamma som »hederspasja».
4. Häfd, i det att den modulation, som ett
fonem af ofvan angifna orsaker oftast kommit att
få sig tillagd, stereotyperats och användes äfven
under mera neutrala förhållanden samt sålunda
blir en grammatisk (eller lexikalisk) modulation.
Så t. ex. har i grekiskan och ett par nordsvenska
dialekter den sjunkande intervall, som kännetecknar
glad förvåning (jfr barnets gladt öfverraskade
pa’ppa! med det normala pàppa, som har stigande
intervall) fixerats i alla utrop och sålunda
blifvit det grammatiska kännetecknet på »kasus
vokativus», t. ex. Grek. pa’ter (af patēr), »fader»,
sv. dial. A’nna! (af A`nna). När åter ett sådant
ord som vårt fàder nu i sin grammatiska modidation
har stigande intervall, så beror detta derpå att
det fordom i de flesta kasus haft hufvudton (hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
