- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger /
33-34

(1896) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Accent ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

galläpplesyra; a. gallotannicum, galläpplegarfsyra;
a. hydrochloratum, saltsyra; a. hydrocyanicum,
blåsyra; a. lacticum, mjölksyra; a. muriaticum,
saltsyra (jfr Klor); a. nitricum, salpetersyra;
a. phenylicum, karbolsyra; a. phosphoricum,
fosforsyra; a. picronitricum, pikrinsyra;
a. pyrogallicum, pyrogallussyra; a. quercitannicum,
ekgarfsyra (se Ek, sp. 290); a. salicylicum,
salicylsyra; a. succinicum, bernstenssyra; a.
sulphuricum
, svafvelsyra; a. tannicum, garfsyra;
a. tartaricum, vinsyra; a. uricum, urinsyra;
a. uvicum, drufsyra; a. valerianicum, valeriansyra;
a. vanadinicum, vanadinsyra: a. wolframicum,
wolframsyra.

*Aci Reale hade 22,431 innev. 1881.
Söder om staden, nära stranden, ligga sju
basaltklippor, Scogli dei Ciclopi (Cyklop-öarna),
äfven kallade Faraglioni, med den i sagan omtalade
Polyfemos’ håla. (Härmed rättas uppgiften
i hufvudarbetet.)

*Acka (vanl. skrifvet Akka), dvärgfolk i Central-Afrika
mellan Kongo och Nilsjöarna, först beskrifvet af
Schweinfurth såsom boende i Monbuttuområdet vid
Uelle och senare iakttaget af Long, Felkin, Junker,
Emin Pasja och Stanley under olika namn. Sjelfva kalla
de sig efe, af monbuttu kallas de akka, af sande tiki-tiki,
af monfu wotchua, af mabode afifi. A. bo i enstaka
kolonier bland andra afrikanska stammar mellan 2°
och 3° n. br. vid Aruvimis öfre lopp och Nepoko.
De äro 1,20–1,50 m. höga, hafva en rödbrun hudfärg,
krusigt, rostfärgadt hår, jämförelsevis stort hufvud
på en smal hals, trynlikt framspringande käkar,
lång öfverkropp med långa, smala armar och små
händer, stundom (åtminstone i ungdomen) hängbuk
som hos buschmännen, klumpiga, inåtvända fötter
och stora knäskålar. Gången är vacklande. Ansigtet
är fullt af rynkor och utmärker sig för en aplik
liflighet i minspel. Männen hafva ofta långt
skägg, någonting för negerrasen högst ovanligt, och
hela kroppen är bevuxen med sträft, gråaktigt hår.
De äro ett äkta jägarfolk, som med sina förgiftade
pilar nedlägger skogens största djur, och visa
stor sinnrikhet att utlägga snaror och fällor.
Såsom förträffliga bågskyttar och förslagna krigare
användas de af negerhöfdingar till öfverfall
och spioneri. De bosätta sig dock icke i
negerbyarna, utan deras qvinnor uppslå de
halfklotformiga löfhyddorna i skogsdunklet på
större afstånd från negrerna. Deras enda
husdjur är höns. I andligt hänseende tyckas
de stå på samma trappsteg, som det folk, till
hvilket de slutit sig, och tala ofta dess språk.
Hvart man i etnografiskt hänseende skall räkna dem
är ännu oafgjordt, men de tyckas jämte Obongo vid
Ogowe, Dako i Abessinien, Mukasseguere i sydvestra
Afrika m. fl. vara en återstod af ett urfolk af små
kroppsdimensioner, som af de kraftigare och mera till
politiska enheter grupperade negerfolken sprängts
i sär och undanträngts till skogrika vrår af det
afrikanska fastlandet. Enligt en åsigt skulle de
närmast sluta sig till buschmännen. Men man får
ej glömma den höga ålder, som underrättelserna om
dem och deras hemort ega. Redan Herodotos talar
om pygméer i öfre Nilområdet och Plinius om sådana
»emellan sjöarna, der Nilen rinner upp».

Ackad (Akkad), folkstam. Se Babylonien och
Kilskrift, sp. 675–676 samt 681–683.

Acken, J. van. Se Achen, J. von.

Ackermann, Louise Victorine, född Choquet, fransk
författarinna, f. 1813 i Paris, gifte sig 1844 i
Berlin med en ung tysk teolog, Paul A., och blef enka
1846, hvarefter hon dvaldes i ett gammalt kloster nära
Nizza, der hon dog 1890. Sin egendomligt pessimistiska
och dystert resignerade verldsåsigt framställde hon på
ett okonstladt språk i diktsamlingar (Contes, 1855, med
ämnen mest från Orienten och det forntida Grekland:
Poésies etc., 1874. m. fl.) och i prosautkasten Pensées
d’une solitaire
(1883, med sjelfbiografi).

*Acklinga, socken. Areal 2,630 har. Annexen
äro Agnetorp och Baltak. 549 innev. (1893).

*Ackord. 1. Jur. Genom lag af d. 5 Juli 1884 har
blifvit stadgadt, att ackord ej må af rätten
fastställas, då det ej gifver minst femtio
procent af fordringsbeloppet åt alla borgenärer,
hvilka ej uttryckligen förklarat sig ty förutan med
ackordet nöjde. Genom lagen d. 22 Maj 1891 tillades
bestämmelsen att ackordsbeloppet skall vara stäldt
att betalas sist ett år efter det ackordet blifvit
faststäldt. — 4. Mus. Se vidare Dissonans, Konsonans
och Omvändning.
1. L. A.

*Ackordsafsägelse. Genom k. br. af d. 1 Juli
1886 hafva sökande till vissa landstats- och
landtmäteritjenster blifvit befriade från att vid
ansökningen foga sådan förbindelse. Derigenom har
dock icke någon rubbning skett i föreskrifterna om
förbud mot tjensteköp eller ackord.

Ackumulator (se Ackumulera), fys., kallas ett
slags galvaniska element, i hvilka elektricitet
uppsamlas (»laddas») för att sedermera användas
(»urladdas»). Detta slags element, hvilka först
angåfvos af Planté och sedermera oupphörligen
förbättrats, bestå af tvänne blyplattor nedsänkta
i svafvelsyra af omkr. 40 proc. styrka. Leder
man elektricitet genom svafvelsyran från den ena
blyplattan till den andra, utvecklas på den senare
vätgas, medan den förra oxideras till allt högre
grad, slutligen till blysuperoxid. Vändes strömmen,
reduceras den blysuperoxid-haltiga plattan och
den andra plattan oxideras. Fortsättes denna
omvexlande behandling längre tid, sägas plattorna
vara »formerade». Efter formeringens slut är den ena
plattan, den positiva, till ett visst djup omsatt
till blysuperoxid, medan den andra består af poröst
metalliskt bly, »blysvamp». Den positiva plattan är
också, enligt Darriens, indränkt med öfversvafvelsyra.

På grund af den kemiska skillnaden mellan de båda
plattorna kan ackumulatorn användas såsom alstrare
af elektrisk ström. Den ger då till en början en
elektromotorisk kraft af något öfver 2 volt. Småningom
sjunker denna kraft ned till omkr. 1,9 volt, vid
hvilket värde den en längre tid håller sig nära
nog konstant, för att slutligen hastigt sjunka till
lägre värden. Denna plötsliga sänkning är ett tecken
till att »urladdningen» är färdig. Man företager nu
ackumulatorns »laddning», hvarvid elektromotoriska
kraften snabbt stiger till inemot 2,15 volt, för att
slutligen, då laddningen är nära färdig, snabbt stiga
till högre värden. De kemiska processer, som försiggå
under ackumulatorns urladdning och laddning, och
hvilka afspegla sig i den elektromotoriska kraftens
ändring, hafva varit flitigt studerade och blifvit
på mycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfas/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free