Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ju större framsteg ett afrikanskt folk gjort i
yttre civilisation, dess obetydligare blir dess egen
produktionsförmåga, ty genom den europeiska industrien
qväfves den medfödda efterapningsdriften.
Politisk indelning. Af verldsdelens hela areal, omkr. 29
mill. qvkm., komma omkr. 18 mill. qvkm. på stater och
riken af inhemskt eller turkisk-arabiskt ursprung och
europeiska kolonier, återstoden, 11 mill., är delad
mellan en otalig mängd samhällen utan någon egentlig
politisk organisation. Till de inhemska negerrikena
höra ö. om Senegambien Wassulu med Futa Djalon,
Massina och Segu, vid Guineakusten republiken Liberia
och despotierna Asjanti och det numera under franskt
protektorat stående Dahome, mellan Niger och Binuë
hausastaterna Sokoto, Gando, Nupe och Adamaua, i det
inre af kontinenten i sjöområdet Unjoro, Uganda,
Muata Jamvos rike (Lunda), Msidis, Kasongos och
Kasembes riken samt Barotse-Mabundariket. —
Staterna af turkiskt eller arabiskt ursprung
eröfrades eller bildades nästan alla på den arabiska
folkvandringens tid genom islams svärd. Vid stränderna
af Medelhafvet funno de muhammedanska härskarorna
urgamla statsbildningar, i hvilka de ingöto sin
anda och kultur; s. om Sahara segrade de endast
småningom öfver den hedniska negerbefolkningen. Till
dessa stater höra Egypten, Tripolis, Marokko, det
koptisk-kristna Abessinien, Mahdis rike i Nubien,
Bornu, Bagirmi och Wadai. — De europeiska kolonierna
hafva nästan alla framgått ur handelsföretag. På
enstaka faktorier följde större grupper af
nybyggen. Med början af 1880-talet grepos de flesta
stora europeiska kulturmakterna af kolonialfeber och
begär att vinna så stora stycken som möjligt af de
politiskt maktlösa landen i A., så att man med rätta
kan tala om A:s delning såsom en för århundradets
slut epokgörande tilldragelse. Impulsen dertill gafs
af flere faktorer, bl. a. behofvet af nya marknader
för den europeiska industrien, upprättandet af Tyska
riket samt nutidens stora upptäckter i A. Medan för
endast ett tjugutal år tillbaka väsentligen endast
kusterna och dem närmast liggande land t. o. m. efter
en jämförelsevis ringa måttstock voro föremål för
kolonisationssträfvanden och bestämda fordringar
på höghetsrätt från de europeiska makternas sida,
uppdrager man nu gränser djupt inne i kontinenten
genom områden, som för några årtionden sedan på
kartorna lemnades hvita såsom alldeles okända. A:s
delning har gifvit anledning till afslutandet af
en följd traktater mellan europeiska regeringar
inbördes samt mellan dessa och infödda afrikanska
höfdingar öfver större och mindre landsträckor, hvilka
sedan som kolonier under olika form, protektorat och
intressesferer blifvit bragta eller med tiden skola
bringas under europeiskt maktområde. Den ifrågavarande
rörelsen, hvarigenom de oberoende afrikanska staterna
begränsas och deras antal minskas, pågår ännu i
dag, gränsregleringar företagas litet emellan, men
vår kännedom om det inre är öfver hufvud ännu så
bristfällig, att de resp. områdenas ytinnehåll och,
ännu mindre, folkmängd endast tillnärmelsevis och
icke alltid det kunna angifvas. — I likhet med Supan
(i »Die bevölkerung der erde», VIII, 1891) kan man
inordna den senare tidens territoriella förändringar under
fyra hufvudgrupper: landen vid öfre Nilen och de stora
sjöarna, vid Nigerfloden, vid Kongofloden och i Syd-A.
Hvad de förstnämnda angår, blefvo Egyptens utrymmande
af Sudan 1883 och Kartums fall 1885 af stor betydelse och
kunna betraktas som utgångspunkt för vigtiga koloniala
tilldragelser. På kusterna af Röda hafvet och Adenviken, vägen
till Indien, inträdde stor liflighet, från engelsk,
fransk och italiensk sida. Understödt af England,
besatte Italien Massaua 1885, som blef början
till kolonien Eritrea. Italien afslutade 1889 en
traktat med Abessinien, som blef ett italienskt
protektorat. Mahdistkrigen hafva stängt den
naturliga ingångsporten till landen v. om öfre
Nilen och de stora sjöarna, nämligen Nildalen, och
Sansibar blef i stället utgångspunkten för färder
till dessa nejder. Tyskarnas första landförvärf
i dessa nejder 1885 berörde engelsmännens
intressen, och ett britisk-östafrikanskt sällskap
bildades 1887 som motvigt mot det tysk-afrikanska
sällskapet. Det tysk-engelska fördraget 1890 bragte
klarhet både i ställningen vid kusten och vid de
stora sjöarna. 1891 träffades en överenskommelse
mellan England och Italien om gränserna i somal- och
gallalanden. Mellan England och Frankrike slöts 1887
en traktat om besittningarna vid Adenviken.
I landen vid Nigerfloden täfla fransmän och engelsmän
om inflytandet, men äfven Tyskland intager sedan
1884 en vigtig ställning, mindre genom besittningen
af Togo än genom Kamerun, emedan denna kolonis
handelsvärde är förknippadt med det fria tillträdet
till mellersta Sudan. Frankrike framträngde från
Senegal mot ö., England från Nigermynningarna
mot n. Faidherbes program: Senegals utsträckning
till Niger, beherskar sedan början af 1880-talet
Frankrikes politik; med förvånansvärd energi drager
det de öfre Nigertrakterna inom sitt maktområde och
sluter så den ring, som förenar Senegal med Slafkusten
(Porto Novo, Popo och Dahome). Sedan 1885 har England
genom sitt Nigersällskap utsträckt sitt inflytande
öfver hausastaterna. 1889 träffades visserligen en
öfverenskommelse med Frankrike rörande begränsningen
af intressesfärerna mellan Niger och Tsadsjön,
men dermed var lösningen ej gifven. Allt tydligare
framträder sträfvan att göra hela vestra hälften af
Nord-A. till fransk, att samla Algeriet, Tunisien,
Senegal, landen vid öfre Niger och franska Kongo till
ett helt; förslagen om jernväg genom Sahara stå i
förbindelse dermed.
Den egendomligaste tilldragelsen i A:s nyare historia
är upprättandet af den stora neutrala Kongostaten
1885, ett resultat af Stanleys epokgörande resa
genom A. 1874–77, hvilken i viss grad kan sägas hafva
gifvit impulsen till våra dagars starka utveckling
af kolonialsträfvandena i A. Kongostatens upprättande
medförde afslutandet af en rad gränstraktater mellan
denna stat samt Frankrike och Portugal. — I Syd-A. är
det i synnerhet England, som gjort stora framsteg. Ett
mäktigt parti i England uppställde fordran: England
till Sambesi, och redan 1888 slöt sig den britiska
regeringen till detta program genom att förklara
området mellan Betsjuanaland och Sambesi för britiskt
skyddsområde och utfärda fribref (1889)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
