- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger /
85-86

(1896) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som nådde Timbuktu, hvilket gaf anledning till
Cailliés stora resa 1827–28, som utgick från
Sierra Leone öfver Timbuktu genom Sahara till
Marokko. Engelsmannen Laing hade visserligen redan
1825 från Tripolis kommit till Timbuktu, men hans
mord gjorde resan resultatlös. Nigerproblemet var
i allt väsentligt löst 1830, då forskningarna efter
Nilens källor trädde i förgrunden.

Algeriets eröfring af fransmännen 1830 blef af stor
betydelse för Nord-A:s framtid, man trängde der
allt djupare in, och 1847 nådde Cavaignac oasen
Figig. Detta riktade engelsmännens blickar på
det ett par årtionden öfvergifna tripolitanska
kustlandet. Richardson företog 1845 resor till
Mursuk, Ghadames och Rhat och föreslog den engelska
regeringen en expedition genom öcknen till Sudan, en
expedition, som fick stor vetenskaplig betydelse genom
Barths och Overwegs deltagande. Richardson dog 1851
och Overweg 1852. Barth genomreste 1850–55 vidsträckta
okända nejder i Sudan, der han bl. a. kom till Adamaua
vid öfre Binuë, trakterna kring Tsadsjön, der han
nådde 10° n. br., samt besökte Timbuktu. Efter Barth
följde Vogel (1853–56), som kompletterade dennes
forskningar, den olycklige v. Beurmann (1862), Rohlfs
(1865–67), som på en resa från Tripolis nådde
Guinea-bukten och derunder mellan Jakoba och Binuë
beträdde alldeles ny mark, och slutligen Nachtigal,
som på sin stora resa genom öcknen (1869–74) från
Tripolis till Kuka vid Tsad besökte bl. a. Tibesti,
Borku och Wadai, hvarifrån han nådde Nilen genom
Darfur och Kordofan. I omvänd riktning — Kordofan,
Binuë-Niger, Guineaviken — färdades 1880 Matteucci
och Massari genom kontinenten. Resor uppför Binuë,
der Baikie 1854 kom betydligt längre än Allen 1831,
medförde inga nya vetenskapliga resultat, förrän
Flegel (1879–85) uppträdde i dessa trakter. Mac Donalds
resa 1889 på Binuë konstaterade, att källfloden
Kebbi icke har förbindelse med Tsadbäckenet. I
franska koloniernas vid Medelhafvet och i Senegal
intresse låg det att åstadkomma en förbindelse
till lands genom Sahara. 1850 började försöken
att intränga från n., af, bland andra, Duveyrier
(1859–61), den outtröttlige forskaren i Sahara, och
Soleillet (1874–78). Samma väg följde tyskarna Rohlfs
(1861–64) och Lenz (1880), hvilken det
slutligen lyckades att från Marokko nå Timbuktu
och derifrån komma till vestkusten. Följdrikare
voro försöken från Senegal. Raffenel nådde 1847 väl
endast Kaarta, men under general Faidherbe (1855–65)
började fransmännen i dessa trakter utveckla stor
verksamhet, som fortgår ännu i dag och hvars första
resultat blefvo undersökningar i öckentrakterna
n. om Senegal till Adrar och inemot Timbuktu samt i
de öfre Senegaltrakterna. Mage och Quintin nådde 1865
Segu vid Niger, på hvilken Caron med en kanonbåt
1887 kom till Timbuktus hamnstad. Flere expeditioner
under öfverstarna Freys (1885–86), Gallienis (1886–88)
och kapten Achinards (1888–89) ledning hafva gjort
trakterna vid öfre och mellersta Niger och Senegal
alltmer kända; i samband dermed må nämnas Bingers
stora resa 1887–88 från öfre Niger öfver staden Kong till
Elfenbenskusten, hvarifrån Treich-Laplène sändes
honom till mötes. Bingers resa medförde bl. a. två
vigtiga resultat: tillintetgörandet af hypotesen
om Kongbergen samt upplysning om att några af de
floder, som falla ut på Guineakusten, upprinna
n. om 10° n. br., således nordligare än man förut
antagit. Vester om Nigerdeltat hafva, särskildt under
sista årtiondet, företagits en del resor in i landet,
bl. a. af Zweifel och Moustier, som 1879 upptäckte
Nigers källor, Bonnet, som 1875–76 undersökte
Voltafloden till Salaga, samt Wolf och v. François,
som undersökte landet innanför Togo.

Liksom stiftandet af »African association» blef af
afgörande vigt för forskningen i Nigertrakterna,
blef Bonapartes expedition till Egypten betydelsefull
för Niltrakterna, hvartill senare kom Muhammed Alis
eröfringslystnad. Med egyptiska trupper framträngde
forskningsresande, bl. a. Cailliaud och Letorzek
1821–22, och för f. g. sedan forntiden såg en europé
Blå och Hvita Nilens förening (1821). Deras upptäckter
fortsattes mot s. af Beke (1840–43), som fann Blå
Nilens källor, Pruyssenaere, Poncet och Lejean (1859–64),
Marno (1870–71) och Schuver (1881–82), som nådde
9° n. br. Cailliaud och Letorzek hade 1819–20 besökt
oaserna i Libyska öcknen, hvilken först af Rohlfs
1869 och 1873–74 grundligt undersöktes. — Från 1772,
då Bruce lemnade Abessinien, till 1830 besöktes
detta land endast af engelska expeditioner 1805
och 1810. Salts karta, frukten af hans resa 1810,
visar oss norra hälften af Abessinien något så när
riktig, medan allt, som ligger s. och ö. om Tanasjön,
är ytterst torftigt tecknadt. Denna stora lucka
fylldes genom resor af Rüppell, Ferret och Galinier
(1839–43), bröderna d’Abbadie (1837–48), Krapf
(1842) samt på 1860-talet af v. Heuglin, Rohlfs
och Lejean; äfven engelska fälttåget 1867–68 riktade
det topografiska och etnografiska vetandet. Medan
Rüppell redan 1824 vandrat genom öcknarna v. om Nilen
till Kordofan och Russegger och Kotschy kommit till
Dar Nuba, d. v. s. till 11° n. br. och 29° ö. lgd.,
beslöt man först på 1850-talet att från Röda hafvets
kust genom öcknen närma sig höglandet. Dessa trakter
undersöktes af bl. a. Malzac 1852, Hamilton 1854,
Munzinger 1855–75 samt Hildebrandt och Heuglin. Cecchi
och Chiarini framträngde 1876–81 från Zeila,
Soleillet 1882 från Tadsjura mot Sjoa och Kaffa
samt Aubry 1883–85 till Bonga. Antonelli, som 1883
genomvandrade Danakilöcknen, och Traversi deltogo
1885–87 i Meneleks krigståg och vidgade väsentligt
kännedomen om södra Abessinien.

1821 var, som redan nämndt, Blå Nilens mynning funnen,
och Hvita Nilen befunnen vara hufvudfloden. Linant
de Bellefonds
for 1827 uppför den till 13,6°. Man
trodde då, att Nilkällorna lågo under 7° n. br.,
och Muhammed Ali beslöt att för sig vinna äran af
deras finnande. Den första af de af honom utrustade
expeditionerna kom 1840 till 6° 30’, den andra 1841
till 44° 2’. Den sydligaste punkten, som man från
Egypten på Nilen nådde var 3° 34’ (Miani 1860). Ett
oerhördt stort, vattenrikt och bördigt område

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfas/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free