Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afsöndring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon till Odéon, men tillhörde åter Théâtre
français 1869–72. Hon sjöng der med eggande verkan
»Marseljäsen» i Juli 1870, före fransk-tyska krigets
utbrott. På turnéer i franska landsortsstäder spelade
hon 1872–76 den klassiska tragediens hjeltinnor,
återvände derefter till Théâtre français, hvarest
hon bl. a. kreerade M:me Bernards rol i Augiers »Les
Fourchambault», men var under 1880-talet hänvisad till
skådebanor af mindre hög rang. Hon gifte sig 1881
med sin impresario Marye. 1888 afbröts hennes bana
af ett slaganfall, och hon afled 1891 i Algeriet,
hvarest hennes make var museiföreståndare. I starka
och lidelsefulla känsloutbrott gjorde hennes sceniska
gåfvor sig bäst gällande.
*2. Agardh, J. G., född d. 8 Dec. 1813, tog 1879
afsked från professuren. Af hans hufvudarbete
Species, genera et ordines algarum hafva ytterligare
utkommit III, 1 Epicrisis systematis Floridearum
(1876) och III, 2 Morphologia Floridearum (1880). Af
hans senare skrifter må dessutom nämnas Till algernas
systematik. Nya bidrag I–XI (Lunds univ:s årsskrift
IX–XXVI, 1872–90), Species Sargassorum Australiae
(Vet.-akad:s handl., 1889), Linnés lära om i naturen
bestämda och bestående arter hos växterna, efter
Linnés skrifter framstäld och med motsvarande
Darwins åsigter jemförd (Bih. till Vet.-akad:s handl.,
1885). 1895 öfverlemnade A. genom gåfvobref till Lunds
universitet sina botaniska samlingar, af hvilka den
algologiska till såväl arternas antal som individernas
mängd sannolikt är den största och i vetenskapligt
afseende vigtigaste, som någonstädes förefinnes.
Agaricin eller, rättare, agaricinsyra, farmak., ett
surt harts, som erhålles ur den torkade lärksvampen
(se d. o.) genom extraktion med alkohol o. s. v.,
och som bildar ett hvitt, mikrokristalliniskt,
vid 130°–140° smältande pulver med svag lukt och
smak. Det löses föga i kallt vatten, men sväller
i varmt och ger vid kokning en starkt skummande
lösning. Äfven af alkalier löses agaricin under
saltbildning till en vid omskakning starkt skummande
vätska. Agaricinsyran har upptagits i några nyare
farmakopéer på grund af sin egenskap att, liksom
lärksvampen, genom inverkan på de perifera nerverna
hämma svettafsöndringen, utan att samtidigt (såsom
fallet är med sjelfva drogen agaricus albus) verka
starkt afförande. I handeln förekommande agaricin
är dock ofta förorenad af små mängder af svampens
andra hartser och får till följd deraf purgerande
verkan. Äfven den fullt rena agaricinsyran har för
öfrigt, gifven i stora doser, giftiga verkningar. Den
gifves mot ymnig svettning, särskildt mot nattsvett
hos lungsotspatienter, i dos af 0,5–1 cg., som
sedermera kan ökas till 2–3 cg. eller mera, vanligen
blott en gång om dagen. Verkan deraf inträder
först efter 5–6 timmar, men varar under ett dygn
eller längre. Man har äfven användt namnet agaricin
för att beteckna en i vissa svampar förekommande
giftig alkaloid (jfr Amanitin och Muskarin), men
torde numera ej längre begagna det i denna mening.
S. J–n.
Agaricus campestris L., bot. Se Champignoner.
Agaricus chirurgorum. Se Fnöske.
Agaricus deliciosus, bot. Se Riskan.
Agaricus melleus Vahl., bot., honingssvampen l.
honingsskiflingen, är en af våra skogars på samma
gång skadligaste och egendomligaste svamparter. Dess
mycelium (beskrifvet såsom en egen svampart,
Rhizomorpha fragilis Roth.) lefver i jorden dels
saprofytiskt på multnande träd, dels parasitiskt,
vanligen på yngre barrträd, men äfven på björk,
bok, körsbär, hästkastanie m. fl. Dess brunsvarta,
hornartade myceliesträngar påträffas mellan bark
och ved hos nämnda växter; från dessa strängar
tränga enskilda mycelietrådar mellan och genom
väggarna in i veden och dess celler. Resultatet
häraf visar sig särskildt hos barrträdens rötter
såsom s. k. jordkräfta. Vid denna spricker barken,
och ett hartsflöde uppstår, hvilket vanligen snart
slutar genom trädets död. Svampen sprider sig lätt
från träd till träd på underjordisk väg genom sitt
mycelium. Stundom fruktificerar den emellertid,
i synnerhet då den lefver på äldre träd. Hatten är
honingsgul, med segt, tunt och ej giftigt kött. —
För att hindra utbredningen betjenar man sig ofta
af isoleringsgrafvar kring de angripna träden.
G. A.
Agaricus muscarius. Se Flugsvamp.
Agaricus Tricholoma gambosus. Se Musseron.
*Agassiz, L., föddes i Motier, kant. Freiburg.
Agassiz [-sī], Alexander, nord-amerikansk zoolog,
född 1835 i Neuchâtel (Schweiz), kom såsom gosse
till Amerika med sin fader, den ryktbare Louis
A., gjorde vetenskapliga studier och var 1866–69
öfveruppsyningsman öfver koppargrufvorna vid Lake
superior, hvilka han lyckades göra till de mest
gifvande på jorden. Af den rikedom han der förvärfvade
har han skänkt till Harvard university mer än 500,000
dollar. 1874 vardt han (efter sin fader) föreståndare
för det komparativt zoologiska museet i Cambridge
(Massachusetts) och inrättade då den zoologiska
stationen i Newport (Rhode Island). A. har såsom
zoolog hufvudsakligen sysselsatt sig med maneter,
tagghudingar samt de lägre djurens embryologi
och anatomi. Han har anställt vidsträckta
djuphafsundersökningar kring Antillerna och i
Mejikanska viken samt upptäckt en mängd förr okända
djurarter. I fråga om vissa former af hafsfaunan
anses han vara den bästa nutida auktoritet. Bland hans
utgifna arbeten märkas North-american Acalephae (1865;
prisbelönadt af Franska vet. akad.), Young stages of
osseous fishes (1874) och North-american starfishes
(1877). Han kallades 1887 till korresp. ledamot af
Franska vetenskapsakademien.
Agassiz-sjön [agassi-], geol. På grund deraf att den
inlandsis, som under istiden betäckte en stor del
af Nord-Amerika n. om 40° n. br., dels öfvertvärade
åtskilliga större floder, dels rörde sig mot dessas
lopp, blefvo många af dem uppdämda till sjöar, hvilka
vid isens afsmältning åter försvunno. En af de största
af dessa forntida sjöar var den, som efter geologen
L. Agassiz (se denne) kallats Agassiz-sjön (Lake
Agassiz) och hvilken hade sin största utbredning,
då iskanten befann sig något s. om Hudson Bay. Isen
afspärrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
