Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aja ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han lemnade 1852 ministeriet. A. beträdde nu den
publicistiska vägen, men då redan hans första steg på
densamma hejdades (slavofilernas af honom redigerade
organ. »Moskovskij sbornik» förbjöds), studerade han
på uppdrag af geografiska sällskapet marknadshandeln
i Ukrajna (Undersökning om marknadshandeln i Ukrajna,
1859, prisbelönt). Som frivillig deltog A. i 1855–56
års krig, utan att dock komma i elden, och var efter
kriget medlem af en kommission för undersökning
af missbruken vid intendenturen. Misstroendet
mot slavofilerna var äfven under den nya regimen,
under Alexander II, till en början så stort, att
A. blott bakom skyddet af bulvan kunde utgifva
tidskriften »Russkaja besieda». Tidningen »Parus»
(Seglet), som han började 1859, afbröts redan med
n:r 2. Som vilkor för tillåtelsen att utgifva
ett nytt organ uppställdes af myndigheterna, att
»idén om folkets — slavers eller andras — rätt till
sjelfständig utveckling i nationel anda» ej finge der
förfäktas! En resa till södern med den sjuke brodern
gaf A. tillfälle att lära känna sydslaverna och
bland dem anknyta förbindelser. Sedan 1861 utgaf han
veckotidningen »Den» (Dagen, utan politisk afdelning),
som inom kort vann mycket stor spridning. Såsom
kämpe för folkets rätt mot de stores förtryck, för
ordets och samvetets frihet befann A. sig i godt
samförstånd med 1860-talets frisinnade sträfvanden
i öfrigt (under det visserligen andra sidor af
slavofilernas dogmatik, hvilka senare framträdde
i A:s publicistiska verksamhet, ej kunde räkna
på sympati från samma håll). Han arbetade ifrigt
för böndernas frigörelse och förhöll sig till en
början tämligen välvilligt äfven mot polackerna. I
sin utvecklingsgång har han en viss frändskap
med Katkov. Polska upproret gjorde bägge till
fanatiska polackhatare, reaktionärer och panrussister
(visserligen höra sjelf-herskaredömet och den »rätta
tron» redan till slavofilernas hörnstenar). Men
under det Katkov stod väl hos de maktegande, hade
den svärmiske, absolut hederlige A. under hela sitt
lif ständiga obehag af censuren. 1865 måste han som
redaktör ställa sig bakom Samarins rygg. »Moskva»,
en daglig tidning, som A. utgaf 1867–68, fick under
22 månader nio varningar, var under tiden förbjuden 13
månader och ersattes då af »Moskvitj» under en annan
person såsom ansvaring. Hvad som framförallt stötte
var A:s häftiga anfall mot den efter hans mening
antiryska politik, som regeringen följde i de polska
provinserna (efter Muravjevs död) och Östersjölanden,
och hans strid mot byråkratiens regemente, bl. a. dess
(blott med alltför mycken framgång krönta) försök
att förlama de nya provinsiella institutionerna
(zemstvo). A. egnade sig nu åt praktiskt arbete, dels
inom »Slaviska komitén» i Moskva, dels som direktör
för en större kreditanstalt. I nämnda komité,
der han från dess bildning (1858) tjenstgjorde
som sekreterare, var han själen och den egentliga
kraften. Sin största betydelse hade komitén före och
under 1875–78 års händelser: upproret i Herzegovina,
serbiska kriget, bulgariska resningen, rysk-turkiska
kriget. Slavofilernas idéer beherskade ryska
samhället, höga och låga; de slaviska komitéerna i
Moskva, Petersburg och Odessa
ledde insamlingen af penningar och utrustningen af
frivilliga. Verksammast var komitén i Moskva med
A. som ordförande: hans svärmiska hänförelse och
glödande vältalighet voro oemotståndliga. Det har
t. o. m. sagts, att rysk-turkiska kriget var A:s verk
(ett faktum är att A. bl. a. föreslogs till furste
af Bulgarien). Ej underlig, att Berlinkongressen med
dess magra resultat för den slaviska (och framförallt
ryska) saken djupt förbittrade A. I slaviska komitén
höll han d. 10 Juni 1878 ett lidelsefullt tal
emot kongressen och de ryske diplomaterna, som gaf
regeringen anledning att upplösa komitén och förvisa
talaren från Moskva, ehuru han redan mot slutet
af s. å. fick tillåtelse att återvända. 1880–85
redigerade han veckotidningen »Rus» (»det heliga
Ryssland»), som emellertid ej fick någon större
läsarekrets. Den fylldes till god del med polemik
mot Petersburgsliberalerna och »intelligensen». Medan
A. 1878 utfor mot Berlinkongressen, »som söndersågade
Bulgariens lefvande kropp i två delar», var han
1885 lika missnöjd öfver Öst-Rumiliens återförening
med Bulgarien. Ett nytt häftigt utfall mot den
ryska diplomatien och den ryska regeringen skulle
förmodligen haft svårare följder, om icke döden d. 27
Jan. 1886 kommit emellan. Kondoleanstelegram kommo
från kejsaren och kejsarehusets öfriga medlemmar,
likaså från en mängd andra högt uppsatta personer,
från akademier, lärda sällskap, universitet, öfver 25
landsting och stadsstyrelser. Hundra tusen följde A:s
lik till grafven, och själamässor höllos i nästan
alla städer — allt bevis på den utomordentligt
betydande ställning A. intog inom Ryssland. A. var
Moskva-slavofilernas till tiden siste, till rykte
och inflytande främste representant. Det var en
tid, då hela Ryssland lyssnade till hans ord och
i honom såg sitt orakel. I yngre dagar sysslade
A. äfven och ej utan framgång med poesi (hans första
dikt trycktes i »Moskvitianin» 1845; hans samlade
dikter utgåfvos i 2 uppl. 1886). A. var gift med
en dotter till skalden Tiutjev, hvars biografi han
skrifvit (Moskva 1886). A:s tidningsartiklar om
»slaviska frågan», slavofiler och vesterländingar,
polska frågan och judefrågan, kyrkliga frågor,
tryckfriheten, domstolsreformen, landstingen,
historiska tilldragelser fylla 5 bd samlade
skrifter (Sotjinenija L S. Aksakova, 1886–1887):
hans korrespondens under åren 1839–60 (I. S. Aksakov
v iego pismach I: 1–3) utgafs 1888–93 i 3 bd.
Lll.
4. Aksakov [-a’kaf], Aleksandr Nikolajevitj,
rysk spiritist, den föregåendes kusin. f. 1832,
ingick 1851 i statstjenst, deltog 1852 i Melnikovs
expedition till guv. Nisjnij-Novgorod för undersökning
af kättarnas ställning, studerade 1855–58 medicin
i Moskva, ingick för andra gången i statstjenst vid
länsstyrelsen i Nisjnij-Novgorod (domänkammaren), tog
afsked 1860 för att ordna sina egendomsangelägenheter
vid bondeemancipationen, men tjenade åter 1869–78 i
statskansliet. Redan som lyceist började A. studera
Swedenborg, öfversatte på 1860-talet ett par af
hans skrifter till ryska och skref, på ryska, »om
Swedenborgs rationalism, en kritisk undersökning af
hans lära om den heliga skrift» (Leipzig 1870). Han
kastade sig derefter på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
