Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alajärvi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarför alla vuxna albaneser mer eller mindre
flytande tala grekiska, men qvinnorna ofullkomligt
eller alls icke. Med undantag af några få byar,
som kunna betecknas som blandade, äro öfverallt
gränserna mellan alban, och grek. språkområdet
skarpa (»här Rhomaéi, der Arvanítaes»), hvilket
bevisar, att grekiskan på sista tiden icke gjort
några framsteg på albanesiskans bekostnad, men
väl har kunskapen deri tilltagit bland albaneserna.
I seder och lefnadssätt, klädedrägt, bostäder, politiska
åsigter, i familj- och bylif finnes deremot
ingen skillnad mellan greker och albaneser; de
senare känna sig som medlemmar af det grekiska
folket och tillhöra alla den grekisk-ortodoxa kyrkan.
— Till Italien utflyttade albaneser i 15:de
och 16:de, slutligen i 18:de årh., mest från Grekland,
och de finnas nu i byar i Kalabrien, Potenza
och Foggia och på Sicilien. Deras antal utgör
omkr. 100,000, alla rom. katoliker. Till
Österrike-Ungern utvandrade albaneser i 18:de årh. och finnas
vid Mitrovitz vid Sava, vid Zara samt i Istrien,
der de dock äro fullkomligt slaviserade. — Albaneserna äro
af medelhöjd, med stolt, majestätisk
hållning; ansigtet är ovalt, halsen lång. Egendomligt
är att blondt hår och grå ögon ofta förekomma
hos de sydliga albaneserna, toskerna, äfven i
Grekland, medan mot n., hos gegerna, en mörkare
färg är förherskande. Enligt de få mätningar,
som företagits, äro de nordliga albaneserna
brakycefala, hvaremot de sydliga skola vara dolikocefala.
Drägten vexlar ofta hos olika stammar,
men består oftast af en lång, röd yllefes, den
hvita, veckrika, till knäna räckande fustanellan,
väst med flere rader kopparknappar, broderad
tröja med vida ärmar och öppen på sidorna; öfver
skuldrorna kastas vårdslöst en hvit pläd (floke);
benen omslutas af broderade ylledamasker, skodonen
äro sandaler. Om lifvet anbringas ett bälte af ylle eller siden, hvari
stickas vapnen: sabel, pistol och dolk. Lefnadssättet
är mycket enkelt. Födan består vanligen af ris
eller majs, och blott på högtidsdagar stekes en
get eller tillredes fårkött med ris. Husen i norra
Albanien äro af sten och vanligen två våningar höga,
af hvilka den öfre är bostad, i de åkerbruksidkande
trakterna af trä och lera. I familjen är mannen
oinskränkt herre. Qvinnans ställning är icke vidare
ansedd; hon räknas till en del för en lägre varelse
än mannen. Förlofning, bröllop, äktenskap uppenbara
många spår af forna barbariska sedvänjor, likaså de
ej sällsynta brudrofven och brudköpen. I de religiösa
åskådningarna, oberoende af religionsbekännelse,
har mycken hedendom hållit sig qvar.
Till karakteren äro albaneserna grymma och
opålitliga, men tappra och oförfärade krigare,
hvilkas håg står till vapenbragd, och de hysa afsky
för hvarje regelbundet arbete. Det är endast få
albaneser, som icke i sin ungdom tillhört något af
de många röfvareband, som göra bergen icke blott
i Albanien, utan äfven i Tessalien och Macedonien
osäkra. Senare öfvergå de ofta i den turkiske
sultanens tjenst. Derigenom hafva turkarna icke blott
stärkt sin egen maktställning, utan äfven beröfvat
Albanien dess bästa motståndskraft, hvilket kanske
också är skälet till att albaneserna intill sista
tiden lefvat liksom i nationel
slummer, medan de dem omgifvande folken afkastat
det turkiska oket. Turkarnas myndighet är emellertid,
särskildt i n., endast skenbar, ty i verkligheten
styr hvarje stam sig sjelf. Med guvernören (vali)
stå blott några stammar i förbindelse genom en
mellanhand, bulukbasji. Hvarje stam bildar en
liten, för sig bestående aristokratisk republik,
i spetsen för hvilken står en barjaktar, som
i krig är stammens anförare. Hans värdighet är
ärftlig. Vigtigare spörsmål afgöras af ett råd af
äldste (plekte). Beslut öfver krig och fred och
andra särdeles vigtiga angelägenheter fattas af
en folkförsamling (kuven), till hvilken hvarje
hus sänder en representant. Förbrytelser straffas
med böter af penningar eller kreatur, men mord,
ärekränkning, qvinnorof, äktenskapsbrott, skändande
af qvinnor bestraffas genom blodshämd, hvilken ännu
kräfver en mängd offer.
Albanesiska språket talas i en mängd, delvis
hvarandra ganska olika dialekter, som dock kunna
hänföras till tvänne hufvudgrupper, den gegiska
i n. och den toskiska i s.; gränsen dem mellan
utgöres i sjelfva Albanien af floden Sjkumb. De
dialekter, som talas i Grekland och Italien,
sluta sig närmast till toskiskan, dock med många
egendomligheter. Öfver hufvud är skillnaden mellan
dialekterna så stor, såväl i fonetiskt hänseende
som i böjningsformer och ordförråd, att albaneser
från olika trakter ofta endast ofullkomligt eller
alls icke förstå hvarandra. De hafva icke häller
något gemensamt skriftspråk, och ljudbeteckning
och rättskrifning äro mycket vacklande. Toskerna
använda mest det grekiska, gegerna det latinska
alfabetet, hvilket i vetenskapliga arbeten är det
ensamt brukliga med tillägg af tecken för några
särskilda ljud. Albanesiskan hör otvifvelaktigt
till den indo-europeiska språkstammen och synes
närmast böra föras till den grupp, som omfattar
de litu-slaviska, traciska och ariska familjerna
(jfr G. Meyer: »Die stellung des albanesischen im
kreis der indogermanischen sprachen», i Bezzenbergers
»Beiträge zur kunde der indogerm. sprachen»,
bd 8, 1884, och i hans »Albanesische studien»,
häft. 3, 1892). Undersökningen af Albanesiskan
försvåras väsentligen genom mängden af låneord
från olika grannspråk. Vigtiga bidrag till
belysning af denna punkt lemnade redan Miklosich
(»Albanesische forschungen», 1–3, 1870–71), men
en mera vetenskaplig och fullständig analys af
albanes. ordförrådet har G. Meyer gifvit i sin
mycket förtjenstfulla »Etymologisches wörterbuch
der albanes. sprache» (1891). I detta verk behandlas
etymologiskt albanesiska ord; det visar sig, att af
dessa icke mindre än 1,420 äro af romanskt ursprung,
1,180 äro turkiska, 840 nygrekiska, 540 slaviska,
och endast omkr. 400 kunna med större eller mindre
säkerhet visas vara gamla indo-europeiska arford;
slutligen är det omkr. 700, hvilkas ursprung ännu
är oklart. Hvad böjningsformerna angår, förtjenar
särskildt framhållas, att substantivet har en
efterhängd artikel liksom i rumanskan och bulgariskan,
i hvilka språk denna egendomlighet måhända inkommit
från albanesiskan (illyriskan); pluralbildningen är
af latinskt ursprung. Verbet har aktiv och passiv
form; i aktivum finnas af enkla tempora och modi
pres. indikat.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
