Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alajärvi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
imperfektum, aorist, optativ och former af imperativ
och konjunktiv; futurum bildas genom
omskrifning. Passivum bildas dels genom
sammansättning med hjelpverbet jam, »jag är»,
dels genom reflexiva uttryckssätt och genom
omskrifning. Infinitiv saknas. — Någon egentlig
literatur ega icke albaneserna. Jämförelsevis
mest torde de italienske albaneserna arbetat på
att göra sitt modersmål användbart för literär
produktion. Särskildt må nämnas Gerolamo
de Rada, hvilken verkat både som skald och som
utgifvare af folksånger: Poesie albanesi (1–6,
1873–84), Rapsodie d’un poema albanese raccolte nelle
colonie del Napoletano (1866), en sångcykel, som rör
sig om albanesernas nationalhjelte, Skanderbeg. 1883
började han utgifva en albanesisk och italiensk
månadsskrift: »Fiamuri Arberit, La bandiera dell’
Albania» (Albaniens banér), som dock afstannade
före afslutningen af 3:dje bandet. Den förnämste
konstdiktaren i det egentliga Albanien är
Nesim Bey, hvars dikter dock till minsta delen blifvit
tryckta. Vigtigast äro de samlingar af folksagor
och sånger, som utgifvits af Halm (»Albanesische
studien», 1854, »Griechische und albanesische
märchen», 1864), Dozon (»Gontes albanais», 1881, och
»Manuel de la langue chkipe», 1879), Mitkos (»Albanike
mélissa», 1878, af hvilka G. Meyer öfversatt de flesta
i »Archiv für literaturgeschichte», 1883) m. fl. I
nyare tid har särskildt Konst. Kristoforidis
med framgång arbetat på att odla det
albanes. skriftspråket. Utom flere läroböcker har
han författat en albanes. grammatik öfver toskiska
dialekten (1882) samt utgifvit öfversättningar af
Nya testamentet (på gegiska 1872, på toskiska 1879)
samt delar af Gamla test. Derjämte har han färdig
i manuskript en rikhaltig albanes. ordbok. För
öfrigt är hvad som existerar af albanes. literatur
nästan uteslutande af religiöst innehåll; särskildt
har den romerska propagandan låtit öfversätta
en mängd uppbyggelseskrifter. — En fullständig
bibliografi öfver allt, som utkommit på eller om
albanesiskan, finnes i G. Meyers »Albanesische
studien» (1–3, 1883–92) och i hans ofvannämnda
»Etymologisches wörterbuch». Af denna öfver 200
nummer omfattande förteckning må som de vigtigare
och lättare tillgängliga arbetena nämnas Reinhold:
»Noctes pelasgicae» (1855), Rossi da Montalto:
»Regole grammaticali della lingua albanese» (1866),
»Vocabolario italiano-epirotico» (1869), »Tocabolario
della lingua epirotico-italiana» (1875), G. de Rada:
»Grammatica della lingua albanese» (1870), Dozon:
»Manuel de la langue chkipe ou albanaise» (1879),
G. Meyer: »Kurzgefasste albanesische grammatik mit
lesestücken und glossar» (1888).
Albani, Giovanni Francesco. Se Klemens XI.
Albani, konstnärsnamn för Marie Louise Cecilia
Emma Lajeunesse, engelsk sångerska, f. 1850 nära
Montreal i Canada, studerade under Duprez och
Lamperti samt debuterade 1870 i Messina, hvarpå
hon sjöng i Florens, London, Paris, Petersburg,
Amerika m. fl. st. och efter 1879 årligen i London på
Coventgardenteatern, med hvars förpaktare Ernest Gye
hon gifte sig 1878. Hon är derjämte en mycket anlitad
oratoriesångerska. På konstresor besökte hon Sverige
1888. Hon har en ljus, klangskön sopran af nordisk timbre och
ovanlig höjd, betydande korrekthet och färdighet
samt harmoniskt musikaliskt föredrag. På scenen
sjunger hon de mest olika partier af italienska,
franska och tyska mästare, utom Rossini och Meyerbeer.
A. L.
Albania, namn på konungariket Skotland (se d. o.,
sp. 1319).
Albany, hufvudstad i staten New York, hade 94,923
innev. 1890. Af vetenskapliga anstalter må nämnas
statsuniversitet (grundadt 1784, statsanstalt 1787)
med statsbibliotek (150,000 bd) och statsmuseum
samt Dudley-observatoriet. 1890 sysselsattes 14,670
arbetare i 1,294 fabriker, och tillverkningsvärdet
uppgick till 24,4 mill. doll.
Albany [ålböni], grefve af, titel, som bars af
pretendenten Karl Edvard (se denne) under den senare
delen af hans lefnad.
Al Baradai. Se Baradaeus.
Alba regia, latinska namnet på ungerska staden
Stuhlweissenburg.
Alba Ödegård, psevdonym för författarinnan Rosalba
Maria Cederman, född Elfving (f. 1830. d. 1884).
*1. d’Albedyhll. Bland hans arbeten må vidare nämnas
Recueil de mémoires et autres pièces authentiquex
relatives aux affaires de l’Europe et particulièrement
celles du Nord pendant la dernière partie du 18:me
siècle (I. 1798; II, 1811).
*2. d’Albedyhll. Se vidare Gefion.
Albemarle [albmārl], den största af Galápagos-öarna
(se d. o.).
*Alberi, E., föddes 1809 och dog 1880.
Alberich af Besançon. Se Alexandersagan.
Albert (Albrekt), biskop af Riga, stiftare af
Svärdsriddareorden och grundläggare af det tyska
väldet i Livland, föddes i midten af 1100-talet inom
en bremisk riddareslägt, Appeldern. Han var kanik i
Bremen, då han 1199 upphöjdes till biskop af Livland,
der en liten kristen koloni nyss gått under, men der
han beslöt att med kraft utbreda kristendomens och
kyrkans välde. På våren 1200 landade han med en af 23
fartyg bestående pilgrimsflotta vid Dynas mynning,
anlade 1201 staden Riga, som blef biskopssäte, och
stiftade 1202 till hedningarnas bekämpande orden
Bröderna af Kristi ridderskap, vanligen kallad
Svärdsriddareorden. Männen i sitt följe gaf han
borgar inom landet i förläning och lade derigenom
grunden till stiftsridderskapet. Understödd af påfvens
aflatsbref, som skänkte fullständig syndaförlåtelse
för en korsfärd till Livland, lyckades han på
sina tidt och ofta företagna resor till Tyskland —
hvilka stundom utsträcktes till Rom — draga en mängd
pilgrimer till kamp för hans syften, och med riddarnas
och pilgrimernas hjelp eröfrade han inom kort landen
på ömse sidor om nedre Dyna. Den 1 April 1207 mottog
han Livland såsom län af Tyska riket; 1225 förklarades
han för furste och hans biskopsstift för ett »Mark»
af nämnda rike. 1207 afträdde han en tredjedel af det
då eröfrade området åt Svärdsriddareorden, men råkade
sedermera med denne i makttvister, som gåfvo uppslag
till hundraåriga stridigheter (se Svärdsriddareorden
och Tyska orden). A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
