Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alsophila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amalia (Amelia) Elisabet, landtgrefvinna af
Hessen-Kassel, dotter till grefve Filip Ludvig
II af Hanau och dotter-dotter till Vilhelm I af
Oranien, föddes d. 29 Jan. 1602 och förmäldes
1619 med sedermera landtgrefve Vilhelm V af
Hessen-Kassel. A. var en statsklok furstinna,
hvilken redan under sin gemåls lifstid (han dog
1637) hade stort inflytande på regeringen och
sedermera såsom sin son Vilhelm VI:s förmyndare och
regentinna förstod att lyckligt lotsa sitt land
genom trettioåriga krigets stormar. Som Sveriges
och Frankrikes allierade uppträdde hon med mycken
kraft, såväl i kriget som under förhandlingarna, mot
kejsaren. Resultatet blef ock ett förmånligt fredsslut
— de reformertes erkännande såsom lika berättigade
med katoliker och lutheraner inom Tyska riket och
ökning af familjebesittningarna. Landtgrefvinnan
A. var moder till 14 barn. Hon dog d. 8 Aug. 1651.
Amalie Heiter, psevdonym för hertiginnan
Amalia af Sachsen (se denna).
*Amalienborg. Fredrik V:s staty restes 1771.
Ama-mpondo. Se Kaffrer.
*Amanitin är icke, såsom i
artikeln omtalas, identiskt med muskarin,
utan derifrån bestämdt skildt. Om de
väsentliga skillnaderna i verkningssätt mellan
sistnämnda gift och fysostigminet se
Muskarin. Suppl. Icke häller med agaricin (se
d. o. Suppl.) har amanitin numera något att skaffa.
C. G. S.
*Amanuens är titel dels för ordinarie tjenstemän
af första grad vid åtskilliga statens ämbetsverk
(Riksarkivet, K. Biblioteket, Nationalmuseum
Geologiska byrån) samt vid universitetsbiblioteken och
konsistorierna, dels för extra ordinarie tjenstemän
inom departementen och de centrala ämbetsverken samt
vid åtskilliga andra verk och inrättningar. Vid de
förstnämnda ämbetsverken och biblioteken benämnas
extra ordinarie tjenstemän extra ordinarie amanuenser.
Amara George [djårdj], psevdonym för författarinnan
Mathilde Kaufmann. Se Kaufmann, A.
Amara-kōça, är ett af den fornindiska (sanskritiska)
lexikografiens förnämsta verk. De inhemska indiska
lexika, kōça, kōṣa (egentl. fat, kärl), äro af
två slag: 1) samlingar af ord med samma betydelse
(ēkartha-, samānārtha-), d. v. s. synonymiska; 2)
samlingar af ord med flere betydelser (anēkārtha-,
nānārtha-), d. v. s. homonymiska, till formen
metriskt affattade. Till det förra slaget hör
Amara-kōça, d. v. s. Amaras ordbok, som anses hafva
till författare en viss Amara, d. v. s. Amaradēva
l. Amarasiṁha. Denna ordbok, som härstammar från
ungefar 5:te eller 6:te årh. af vår tidräkning, anses
höra till de äldsta eller vara den äldsta af hittills
bevarade inhemska lexikografiska alster: säkert är
emellertid, att äldre arbeten funnits och delvis legat
till grund såväl för denna som för öfriga indiska
ordböcker. Under det att för verben finnas särskilda
samlingar (»rotlistor», sanskr. dhātupātha), innehålla
de s. k. kōça’s blott nomina och indeklinabilia. I
några — och särskildt i Amara-kōça — angifves dessutom
om ett nomen är substantiv eller adjektiv samt hvad
genus substantivet har. Ett supplement till Amarakōça
är Purusōttama’s Trikāḍạṇçēṣa. — Förevarande ordbok
har ofta blifvit utgifven. Bland de vigtigaste upplagorna
kunna nämnas en af Colebrooke 1808 samt en (med
fransk öfversättning) af Loiseleur Deslongchamps
1839—45. Bland de många i Indien offentliggjorda torde
den vigtigaste vara »Amarakōça, with the comm. of
Mahēçvara inlarged by Raghunat Shastri Talekar,
sanskr. text, with an index by Chintomani Shastri
Thatte under the superintendence of F. Kielhorn»
(Bombay 1877; 2:dra uppl. 1882). — Jfr Th. Zacharias:
»Beiträge zur indischen lexicographie» (1883). K. F. J.
Amaranta (af Grek. amarantos, oförvissnelig) benämnas
växter, som tillhöra nat. fam. Amarantaceae och hafva
torra, icke vissnande blomställningar; hos skalderna
äro sådana växter sinnebilder af odödligheten.
Amarantaceae R. Br., bot., en familj inom ordningen
Curvembryae, omfattar till större delen örter
med enkla blad utan stipler och med till ax
eller hufvudlika blomställningar samlade knippen
(s. k. »blomnystan») af små obetydliga blommor. Dessa
äro alltid omgifna af qvarsittande skärmblad och
förblad, hvilka till fårg etc. öfverensstämma
med de hinnaktiga, i regel borstbärande fria
hyllebladen. Fröämnet är enrummigt; frukten en nöt,
mera sällan kapsel. Familjen, som står mycket nära
Chenopodiaceae, omfattar omkr. 500 arter i ungefär
50 slägten. De förekomma rikligast i det tropiska
Syd-Amerika och Ostindien. I Sverige finnes ingen
art ursprungligen vild. — Anmärkningsvärda äro dels
några af de tropiska landens kulturväxter, såsom
Amarantus frumentaceus Buchan, dels åtskilliga hos
oss såsom prydnadsväxter mera allmänt odlade arter,
såsom, utom Amarantus, slägtena Celosia (»tuppkam»),
Gomphrena, Alternanthera, Achymnthes m. fl. G. A.
*Amari. 1) Michele A. var 1862–64
undervisningsminister och sedermera, till 1878,
professor i arabiska i Florens. Han dog derst. 1889.
Amarna, El (Tell el A.), en i öfre Egypten,
halfvägs mellan Memfis och Thebe belägen ort,
den egyptiske konungen Amenofis IV:s residens,
märklig genom de vintern 1887–88 i en skrifvares
graf i närheten gjorda fynd af lertaflor med
kilskriftstexter, utgörande bref till de egyptiske
konungarna Amenofis III och IV af 18:de dynastien
(enl. Lieblein 1490–1231 f. Kr.) från Babylonien,
Assyrien, Arsapi, Mitanni, Syrien m. fl. dels bekanta,
dels osäkert identifierade, dels obekanta land och
orter. Taflorna, omkr. 300 till antalet, förvaras
till större delen i k. museet i Berlin, andra i
British museum, egyptologiska museet i Gise eller
finnas i enskild ego. Största uppmärksamheten väcka 6
»bref» från Urusalim (Jerusalem) skrifna af en konung
Abdi-chiba (1. Abdi-taba?) till ofvannämnde konungar,
under hvilka han sjelf var lydkonung, och innehållande
ifriga uppmaningar och böner att hjelptrupper måtte
sändas till Urusalim mot s. k. Chabirimän, hvilka
hotade att bemäktiga sig delar af Urusalimkonungens
område. Chabirimän äro enligt den allmännaste och
säkerligen riktigaste meningen hebréer, och vi skulle
här alltså ega aktstycken från den tid, då hebréerna
skulle sätta sig i besittning af Kanaans land. Men mot
detta antagande resa sig kronologiska svårigheter, som
man ej lyckats lösa. S. A. Fries har (i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
