Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Analfabeter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Anchietin-Ancylu s-sjön.
234
Till hans mest omtyckta taflor höra Skall han f/å Har
för udden ? (1879) och Räddningsbåten köres genom
dynerna (1883) samt den stora täflan med porträtt,
Ett barndop. Han är medlem af danska konstakademiens
plenarförsamling.
- A:s hustru, Anna Kirstine A., född Bron-dum, är
likaledes målarinna. Hon föddes på Skagen d.
18 Aug. 1859 och blef gift med A. 1880. Anna A.
utbildades i Köpenhamn 1875 -78 under målaren
V. Kyhns handledning och utställde första gången
1879. Emellertid tyckas hennes genretaflor (oftast
med endast en eller några få figurer) mera vara
frukten af sjelfstän-digt friluftsstudium i hennes
hemvist Skagen, och trots otvifvelaktigt samarbete
med sin man gör hon sig i dem sjelfständigt
gällande genom djup i känslan och hängifvet
naturstudium. Bägge makarna A. hafva jämte
oljemåleriet idkat pastellmålning med framgång.
Ph. W.
AnchietTn. Se Anchietea salutaris.
Anckarhjelm, hvilkens holländska namn var Maerten T
hyssens, föddes i Ylissingen, gaf sig i holländska
Ostindiska kompaniets tjenst och aflade lysande
tapperhetsprof i strider mot spa-niorerna, särskildt
1631, då han såsom vice-ami-ral förande skeppet »De
17 pro vinden» jämte amiral Pater vann i Hollands
tideböcker odödligt namn i striden med spanske
amiralen Oquendo utanför Pernambuco. Efter hemkomsten
(1634) blef han ekipage- och ammunitionsmästare
i Ylissingen.
*
1. Anckarsvärd, Mikael, fördes till Stockholm
(sp. 692) under bevakning öfver Qvarken samt hölls
d. 18 Mars-3 April häktad å Fre-drikshof och d. 3
April-7 Maj 1789 å Drottningholm. Jfr »Öfverste
M. Anckarsvärds minnen från åren 1788-1790» (1892).
*
4. Anckarsvärd, M. G, född d. 25 Mars 1792,., dog
d. 3 Maj 1878 och slöt den grefliga ätten A. på
svärdssidan. Det omnämnda arbetet heter Sveriges
märkvärdigaste ruiner.
Ancona. 1. Provinsen har, enl. Strelbit-sky,
en areal af 2,041 qvkm. (officielt 1,974), med
267,338 innev. 1891 (1893 beräknades folkmängden
till 273,433 pers.). - 2. Staden har under senare
tid ombildats till en fästning af första rangen;
till det gamla citadellet och bastionerna omkring
staden hafva tillkommit nya fort på de omgifvande
höjderna. Hamnen är betydligt utvidgad och fördjupad
och har förklarats för krigshamn.
Ancona, Alessandro d’. Se D’Ancona.
A’nctJS, Lat., städ; ett af hörbenen (se .Hörselorgan,
sp. 375).
Ancyloglo’ssum, med. Se Tunghäfta.
Ancylo’stpmum duodenäle, zool., detsamma som Dockmins
duodenalis. Se Strongyloidea.
- Jfr Geofagi.
Ancylothérium, paleont. Se B alt a. Ancylus, zool.,
ett slägte, tillhörande familjen
Limneeidce, ordningen lungsnäckor (Piilmonata) och
klassen snäckor (Gastropoda) bland blötdjuren. Detta
slägte skiljer sig från öfriga lungsnäckor derigenom
att skalet är skålformigt utan spira och att
mynningen är lika vid,-som skalet. Djuret är helt
och hållet täckt af skalet, så att, äfven då’ -det är
fullständigt utsträckt, endast spetsarna af trefvarna
synas utanför skalranden. Hithörande snäckor lefva
uteslutande i sötvatten och
lifnära sig af växtämnen. I Skandinavien förekomma
tre arter. A. flumatilis och A. deper-ditus
hafva mynningarna för köns-, andedrägts-och
matsmältningsorganen på venstra kroppssidan, medan
hos A. lacustris, hvilken art man hänfört till ett
särskildt slägte (Acroloxus), nämnda organ utmynna
på kroppens högra sida. Äfven till lefnadssättet
skilja sig dessa arter i så måtto från hvarandra,
att medan A. lacustris - förekommer i stillastående,
sumpiga vattensamlingar, lefva de två förstnämnda
uteslutande i rinnande, stundom starkt forsande
vatten. L-e.
A’ncylus-höjningen. Se Ancylussjön.
A’ncylus-lera. Se Ancylussjön.
A’ncylus-sand. Se Ancylussjön.
A’ncylliS-SJÖn, geol., är benämningen på en stor
sötvattenssjö, som existerade vid början af den
postglaciala tiden, och som sträckte sig öfver
större delen af den nuvarande Östersjön jämte
delar af angränsande fastland. Denna kolossala
sötvattenssamiing uppstod, när Östersjön, som förut
utgjort en del af det glaciala Ishafvet, genom den
senglaciala landthöjningen (äfVen kallad ancylus-h
oj ni n gen) afspärrades från verldshaivet, i samband
hvarmed dess redan förut föga salta vatten öfvergick
till sött. Sjön har erhållit sitt namn efter en
skålsnäcka, Ancylus fluviatilis, som förekommer
fossil i strandvallar från denna tid, företrädesvis
på Gotland, Öland och i Östersjöprovinserna, medan
arten numera hufvudsakligen träffas i rinnande vatten
(se vidare Ancylus. Suppl.). Af andra mollusker
hyste sjön arter af slägtena Limncza, Bythinia,
Planorbis, Anodonta, Pisi-dium m. fl. samt af
kräftdjur, ostrakoder och Idothea entomon, medan af
ryggradsdjur funnos vikaresjälen (Phoca foetida),
hornsimpan (Cottus quadricornis) och siken (Corregonus
lavaretus), af hvilka tre sistnämnda man funnit
lemningar i en liithörande leraflagring vid Skattmansö
i Upland. De skogar, som på: svenska sidan funnos
under sjöns tillvaro, utgjordes af björk, asp, sälg,
tall, gråal och möjligen klibbal samt mot slutet af
sjöns existens, åtminstone i södra delarna af landet,
troligen äfven ek, hvaremot granen icke synes hafva
förefunnits i landet, medan sjön egde bestånd.
Aflagringar från Ancylussjön äro dels strandvallar,
ancylusvallar, dels sand, ancylus-sand, dels lera, ;
ancyluslera (af H. A. von Post uppmärksammad redan
1855 och af honom benämnd »undre grålera»). Man
känner sådana ancylusaflagrmgar från södra Sveriges
östra kust, Öland, Gotland, Östergötland, Upland och
troligen äfven Norrland. På andra sidan Östersjön,
vid Viborg i Finland, uppgifves ancyluslera förekomma,
hvarjämte strandvallar af detta slag äro kända från
Estland samt öarna Ösel och Moon.
Ancylussjöns tillvaro ådagalades först 1887 af
H. Munthe. Ehuru man sedan dess med ifver egnat
sig åt undersökning af hithörande aflagrin-gar,
är kännedomen om desamma ännu ganska bristfällig,
hvilket gäller äfven om de under tiden för sjöns
existens timade nivåförändringarna. Genom den
postglaciala sänkningen i södra Sverige förenades sjön
slutligen genom Öresund och Belten med verldshafvet,
och Östersjön blef då åter ett in-haf med salt vatten
(se Litorinahafvet. Suppl.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Oct 8 01:43:26 2006
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/nfas/0123.html
