Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antisana ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antiqviteterna skulle kollegiet egna sina arbeten äfven åt
den gamla isländska och norska literaturen, källorna
till Sveriges äldre historia och rättsvetenskap
samt åt kyrkohistorien och genealogien. Kollegiet
utvecklade i början en liflig verksamhet. För
de fornnordiska studierna anställdes en isländsk
translator eller »translator i de gamla språken»
(sysslan var besatt långt in på 1700-talet). För
utgifvande af källor till Sveriges historia
och lägfarenhet arbetade Hadorph, för historien
Werving m. fl., för kyrkohistorien Örnhiälm. 1692
ombildades kollegiet på en blygsammare fot
och ställdes såsom ett Antiqvitetsarkiv vid
sidan af k. biblioteket och Riksarkivet under
Kanslikollegium. Antiqvitetsarkivets närmaste
chef var en sekreterare, som på samma gång var
riksantiqvarie. Hadorph, länge själen i det hela,
blef den förste sekreteraren. Äfven hans efterträdare,
J. Peringskiöld, utvecklade en liflig och mångsidig,
ehuru något okritisk, verksamhet. Efter den
senares död (1720) tynade deremot lifskraften
af. Den förnämste af de följande sekreterarna,
kanslirådet K. R. Berch, egnade sig hufvudsakligen åt
numismatiken; äfven åt fornkunskapen egnades någon
vård, men historieskrifningen, språkforskningen
och urkundsutgifningen lågo nere. Vid 1746–47
års riksdag väcktes förslag om de »lärda verkens»
i kansliet försättande i ett bättre skick, och
följden blef Antiqvitetsarkivets och k. bibliotekets
sammanslagning under en gemensam styrelse 1751. Med
anledning af en Sekreta utskottets skrifvelse
vid 1765–66 års riksdag blefvo de emellertid
åter skilda (fr. o. m. 1767), på samma gång som
Antiqvitetsarkivets stat reducerades. Efter Berchs
död (1777) — han efterträddes af G. Adlerbeth —
slocknade arkivet ut. 1780 delades på befallning
af hofkansleren dess böcker och manuskript
mellan k. biblioteket och Riksarkivet. Af hvad
som kom på det förras del hafva i senare tid dels
pergamentsbrefven, dels ett antal medeltidscodices
(innehållande brefafskrifter samt cameralia)
öfverlåtits till Riksarkivet. 1786 ställdes
Antikvitetsarkivet under den då till en Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademi omorganiserade
Vitterhetsakademien. Riksantiqvariesysslan förenades
med sekreteraresysslan i nämnda akademi och under
loppet af 1793 försvann Antiqvitetsarkivet från
kanslistaten, der det alltjämt för ett par tjenstemäns
räkning haft plats på extra stat. Akademien öfvertog
vården af fornsakerna och myntsamlingen samt förvarar
dessutom Hadorphs, Örnhiälms och Peringskiölds
afskrifter af medeltidsbref. Antikvitetsarkivets
samlingar äro sålunda delade mellan Riksarkivet,
k. biblioteket och Vitterhetsakademien. Till
sistnämnda institution öfverflyttades 1850 den del af
dess officiella handlingar (från kollegiets stiftelse
till 1720-talet), som 1780 kommit till k. biblioteket.
Ehd.
*Antisana har en höjd af omkr. 5,870 m.
Antisemit (af Grek. anti, emot, och semit, se d. o.),
judefiende. Antisemitism kallas en socialpolitisk
rörelse, som sedan senare hälften af 1870-talet har
framträdt i Tyskland samt derifrån utbredt sig till
Österrike och Ungern samt Frankrike, och hvilken
är riktad företrädesvis mot judarnas penningemakt,
men äfven mot deras deltagande i folkens offentliga
lif. Ett sådant deltagande anses vara till skada
för folkens nationella utveckling, derför att judarna såväl till
börd som till religion och karakter äro ett absolut
främmande element, som icke vill eller kan uppgå
i de omgifvande folken. Antisemitismen uppträder
följaktligen såsom en dels religiös, dels nationel
rörelse, som vill skydda kristendomen mot judendomens
påverkan samt värja de ariska folken mot semiternas
inträngande och lust för att undertrycka. Men den är
i sjelfva verket till en stor del endast en yttring
af afund öfver judarnas affärsduglighet och andliga
begåfning samt deras deraf härrörande framgång och
inflytande. Också tillgriper antisemitismen medel,
som ej kunna gillas, för att upphetsa folken, i det
den väcker å nyo till lif de enfaldigaste fördomar,
nyttjar som sina vapen ej sällan förvrängningar af
sanningen och öfverdrifter samt tillskrifver judarna
skulden för samtidens alla ekonomiska misstag
och svindlerier. Ja den har icke ens tvekat att
ur seklernas gömma draga fram de medeltida falska
beskyllningarna för s. k. ritualmörd, d. v. s. mord
på kristna barn i syfte att få blod till påskbrödens
beredning, och den har på flere ställen, bl. a. i
Galizien (1882), i Ungern (Tisza-Eszlar-rättegången,
s. å.), i Vestpreussen (1885) och i Rhenprovinsen
(Xanten, 1891), framkallat rättsligt åtal mot judar
för brott af denna art. I de två förstnämnda landen
gjorde t. o. m. underdomstolarna sig till redskap
för antisemitismen, så att sanningen först efter
långvarig undersökning inför högre rätt kom i dagen
(i Galizien dröjde det i hela 4 år). Och liksom
inqvisitionen i Spanien på sin tid rasade värst
mot afkomlingar af de tvångsdöpta judarna och
morerna, emedan den misstrodde uppriktigheten af
deras omvändelse, så vänder också antisemitismen
i Tyskland sitt hat mot döpta judars efterkommande,
derför att »dopet visserligen kan aftvå arfsynden, men
icke göra en jude till tysk». Antisemiterna åberopa
alltid Dr Rohlengs i Prag skrift »Der Talmudjude»
(1871) såsom sitt bästa bevismedel, ehuru skriftens
osannfardighet är till fullo ådagalagd af den lärde
orientalisten och teologen Fr. Delitsch.
Antisemitismens ursprunglige ledare i Preussen är den
konservative hofpredikanten Stöcker, hvilken såsom
målsman för den kristliga socialismen uppträdde
mot judarna i Sept. 1878. Han vann understöd från
det konservativa partiet, derför att angreppet
riktades mot den judiska liberalismen (den liberala
och radikala pressen beherskas till stor del af
judarna), och flere ansedda vetenskapsmän instämde
i hans klagomål (nationalekonomen A. Wagner,
historikern H. v. Treitschke, filosofen Eduard
v. Hartmann). 1879 stiftades en antisemit-liga, och
från 1881 höllos flere anti-semitkongresser. Men på
senare åren hafva äfventyrare af mycket tvetydig
art anslutit sig till rörelsen och rikta nu de
mest våldsamma angrepp icke blott mot judarna, utan
äfven mot myndigheterna, som icke vilja prisgifva
dem åt förföljelse samt vägra att inskränka deras
medborgerliga rättigheter. Antisemitismen synes rent
af vara på väg att blifva ett led i socialismens
allmänna agitation mot kapitalets makt. Den har vunnit
en betydlig utbredning; vid riksdagsmannavalen 1893
samlade den icke mindre än 290,000 röster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
