Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antisana ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Taltal till salpeterverken vid Cachinal. En tredje
hamn är Cobija. — 2. Hufvudstad i nämnda provins,
anlagd efter 1870, vid Morena-viken. Omkr. 8,000
innev.
Antokolsky [anta-], Mark. Matvejevitj, rysk
bildhuggare, f. 1842 i Vilna, studerade vid akademien
i Petersburg, der han i synnerhet utmärkte sig
för sniderier i trä och elfenben, utförda med
en mycket karakteristisk uppfattning. Hit höra
t. ex. en judisk skräddare (i trä), penningräknande
girigbuk (i elfenben) samt en mycket realistiskt
tänkt Kristus inför folket (1874), sedermera
utförd i marmor. Längre fram begaf A. sig till
Paris, men lät utföra sina arbeten i Rom. De mest
betydande bland dessa anses vara de, som funnos
på verldsutställningen i Paris 1878, såsom Döende
Sokrates, sittande, af ovanlig natursanning,
»nästan grym återgifning af verkligheten», en
stod i kroppsstorlek, sittande, af tsar Ivan den
förskräcklige (1871), staty af Peter den store m. fl.
C. R. N.
Antolinez. 1. Don José A., spansk målare, f. 1639
i Sevilla, d. 1676 i Madrid, var lärjunge till
Francisco Rizi i Madrid, och då han tidigt kom dit,
der studerade och utförde sina mesta arbeten,
räknas han också till skolan i Madrid, »ehuru
hans andalusiska blod framträder i den visionära
färgglöden hos många af hans bilder». Hans mest
berömda arbete är S. Magdalena buren af änglar till
himmelen (i Madrids museum). I Amsterdam finnes af
honom Heliga jungfruns förhärligande med figurer
i kroppsstorlek. — 2. Don Francisco A. y Sarabia,
spansk målare, f. 1644, d. 1700, som ofta brukar
förblandas med den föregående, var dennes brorson
och lärjunge af Murillo, tillhör skolan i Sevilla
och målade förnämligast smärre taflor med landskap
som bakgrund i Murillos stil. Af dessa hans arbeten
märkas Kristi födelse (i Sevillas katedral) samt sex
små bilder ur den heliga jungfruns lif (i Sevillas
museum). C. R. N.
*Anton. 3. Anton Ulrik. Om honom se vidare Anna, ryska
furstinnor, 3 (der hans dödsår rättas till 1776).
Antona-Traversi, Camillo, grefve, italiensk
literaturhistoriker, f. 1857 i Milano, vardt
1880 filos. doktor i Neapel och 1882 professor uti
italienska literaturen vid krigsskolan i Rom. A.-T. är
en flitig och grundlig skriftställare med fängslande
stil. Han har författat en hel följd skrifter,
med delvis nya forskningsresultat, öfver Boccaccios
lefnadsforhållanden, åtskilliga öfver Foscolos lif
och diktverk, bl. a. Studii su Ugo Foscolo (1887),
flere dylika öfver Leopardi (bl. a. Giacomo
Leopardi e i classici, 1888), ett par öfver Dante m. m. Tre
teaterpjeser af A.-T:s hand mottogos gynsamt af
allmänheten.
*Antonelli, G., afled d. 6 Nov. 1876. För att erhålla
en del af A:s efterlemnade ofantliga förmögenhet
(öfver 100 mill. lire) väckte grefvinnan Lambertini,
hvilken utgaf sig för hans dotter, 1877 en process,
som blef mycket skandalös, men inbragte henne intet.
Antoninus’ vall (vanligen kallad Graham’s dyke),
gränsvall mot Skotland, påbörjad af fältherren
Agricola, fullbordad af kejsarna Antoninus Pius
och Severus, sträcker sig från Carriden vid Forth
till Dunglass Point vid Clyde.
Antoniuseld (Lat. Ignis Sancti Antonii, Fr. Feu
Saint-Antoine) kallades en epidemisk sjukdom,
som under 9:de–13:de årh. rasade i Europa, i
synnerhet i Frankrike, och som yttrade sig på
det sätt, att kallbrand i förening med häftiga
smärtor inställde sig i vissa lemmar, särskildt i
händer och fötter. De angripna delarna kallnade och
svartnade, och köttet föll af benen samt förpestade
luften. Sjukdomen slutade vanligen med döden. Efter
det 13:de årh. omtalas ej längre »Antoniuselden»,
hvilken antagligen fick sitt namn deraf att
offren för densamma sökte bot genom att i kyrkan
S:t Didier la Mothe anropa den helige Antonius om
hjelp. Antoniuselden var säkerligen ingenting annat än
den genom mjöldrygan framkallade sjukdomen ergotism
(se d. o.).
Namnet Antoniuseld nyttjades fordom jämväl för den
sjukdom hos svinkreatur, som numera kallas
rödsjuka (se d. o.).
Anton Ulrik, hertig af Braunschweig-Wolfenbüttel,
tysk roman- och psalmförfattare, f, 1633, d. 1714,
son af hertig August och Dorotea af Anhalt-Zerbst,
blef 1685 sin broder Rudolf Augusts medregent och
1704 efter dennes död ensam regent. Han öfvergick
1710 till katolska läran, då hans dotter blifvit
förmäld med sedermera kejsar Karl VI. I sitt
gifte med Elisabet Juliana af Holstein-Norburg
hade han 13 barn. A. U. var en ifrig främjare af
konst och vetenskap, lade grunden till det berömda
Wolfenbüttelska biblioteket och tillhörde Palm-orden,
i hvilken han bar namnet »Der siegprangende». Han
diktade 61 andliga sånger, utgifna under titeln
Christ fürstliches Davids-harpfen-spiel (1667; i urval
utg. 1856), bland hvilka man träffar flere vackra och
själfulla. Hans romaner Die durchleuchtige syrerinn
Aramena (5 bd, 1669–73; i förkortad bearbetn. 1782)
och Die römische Octavia (6 bd, 1677; omarbet. 1712)
tillhörde de mera omtyckta på sin tid. De äro
långrandigt, pedantiskt och smaklöst skrifna,
men rätt intressanta i de inlagda episoderna ur
1600-talets hoflif.
Antorianus (Grek. Antorianos), patriark. Se Arsenius.
Antrakonit. Se Bituminös kalksten och Kalksten.
*Antrim, grefskap, har en areal af 3,084 qvkm.,
med 428,128 innev. (1891). Staden A. har omkr. 1,500
innev.
Antrodocco, furste af. Se Frimont, J. M.
Antropofobi (af Grek. anthropos, menniska, och
fobos, skräck), med., menniskoskygghet, misstro
till hela ens omgifhing, en form af melancholia
(se d. o.).
Antropogeografi kallas efter Ratzel, i analog med
djur- och växtgeografi, den gren af den vetenskapliga
geografien, som behandlar naturens, boningsortens och
klimatets inflytande på menniskan. Berördt redan
af Hippokrates i hans skrift om luftens, vattnets
och ortförhållandenas inflytande på olika folks
kroppsliga och andliga egendomligheter och äfven af
Buckle framhållet, har ämnet närmare utvecklats af
C. Ritter, J. G. Kohl och särskildt af Fr. Ratzel i
dennes »Anthropogeographie» (2 bd, 1882–91).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
