Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anukis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjukdomar å odlade växter samt om åtgärder
till motarbetande afväxtsjukdomar» (1890),
»Om växtsjukdomarnes ekonomiska betydelse» (1891),
»Fungi parasitici scandinavici exsiccati» Fasc. I–X
(1882–95), alla af J. Eriksson. — Studiet af
kulturväxternas sjukdomar inträdde 1890 i ett nytt
skede genom landtbrukskongressen i Wien. De spridda
ansatserna samlades då till ett internationelt
samarbete, hvilket tog sig uttryck i den af »Die
internationale phytopathologische kommission» utgfina
»Zeitschrift für pflanzenkrankheiten». Insigten om
betydelsen af kraftigt arbete hade emellertid redan
mognat i Sverige och föranledde regeringen att 1890
bevilja 10,000 kr. för en speciel undersökning af
sädesrosten, hvilken utförts af J. Eriksson och
E. Henning. Den afslutades 1894, och redogörelse för
resultaten är nu under tryckning.
Äfven på skogshushållningens område har man
kommit till insigt om att noggranna vetenskapliga
undersökningar fordras för att vinna säker
kännedom om flere af denna näringsgrens lifsfrågor,
såsom om hastigheten i skogens återväxt, om det
inflytande växtsamhällenas beskaffenhet utöfvar
på denna etc. Såväl på enskild väg, som från
statens sida har ock en serie undersökningar af
nu ifrågavarande slag blifvit utförda, såsom af
C. G. Holmerz och Th. Örtenblad (»Om Norrbottens
skogar», i »Bih. till Domänstyr:s und. ber.» 1885),
Th. Örtenblad (»Om skogar och skogshushållning i
Norrland och Dalarne», derst. 1893), A. Nilsson
och K. G. G. Nordlund (»Skogsundersökningar i
Norrland och Dalarne», derst. 1894) och F. S. Lovén
(»Tallens och granens tillväxt i Vermland», 1892).
G. A.
Altxur. Se Terracina.
Anzengruber, Ludwig, österrikisk dramatiker och
novellförfattare, f. 1839 i Wien, d. 1889 derst.,
var först skådespelare och 1869–71 tjensteman
vid Wiens poliskansli, men lefde derefter af sin
penna. Hans många folkskådespel, till större delen
författade på landsmål och Wiendialekt, utöfva en
stark verkan i synnerhet genom innehållet; i dem
framföras med realistisk kraft sedliga och religiösa
konflikter, som än vändas i dyster tragik, än lösas
med muntert skämtlynne. Varmt poetiska färgtoner
äro ofta bredda öfver dessa taflor och diktionen
har en tändande styrka. Till A:s bästa pjeser höra
Der pfarrer von Kirchfeld (1870, 5:te uppl. 1893; ett
angrepp på prestväldet), Der meineidbauer (1871;
3:dje uppl. 1891), som rör sig kring hyckleriets
och vantrons förderflighet, bondekomedien Die
kreuzelschreiber (1872; 2:dra uppl. 1890), Das
vierte gebot (1877; 2:dra uppl. 1891), en tragisk
satir på wienarnas sorglösa lättsinne, Der ledige hof
(1877; »En gård utan husbonde», 1883), Ein faustschlag
(1878; arbetarefrågan) och julkomedien Heimg’funden
(1885). A. skördade framgångar äfven på den episka
prosaskildringens område, med byhistorierna Der
schandfleck (1876; 3:dje omarb. uppl. 1893),
Dorfgänge (2 bd, 1879), Allerhand humore (1883) och
Der sternsteinhof (2 bd, 1886; 2:dra uppl. 1891; hans
bästa). A:s »Gesammelte werke» utgåfvos i 10 bd 1890.
Anzio l. Porto d’Anzio. Se Antium.
Aoba, en af Nya Hebriderna, 325 qvkm., 10–12 tusen
innev.
Aoide, en af sånggudinnorna. Se Muser.
Aokena, en af Gambier-öarna.
Aoos, fordom namn på floden Vojutsa (se d. o.).
*Aorta. Jfr Bröstpulsådern.
Aos, kloster. Se Ås. Jfr äfven Åhus.
*Aosta. Efter denna stad bär en prins af italienska
konungahuset hertigtitel. Nuvarande hertig af
A. är prins Emmanuelle (född d. 13 Jan. 1869),
äldste son till hertig Amadeo af A. (se Amadeus 4
och Suppl.). Han förmälde sig d. 25 Juni 1895 med
prinsessan Hélène af Orléans (f. 1871), en dotter af
grefven af Paris.
À outrance [outra’ngs], Fr., till det yttersta. Bekant
är Gambettas lösen guerre à outrance, »krig till
sista man», under fransk-tyska kriget 1870–71.
*Apacherna (apatjerna). Först på senare tiden har det
lyckats unionsregeringen att få de fleste af dessa
indianer att bosätta sig på reservationer. 1890
bodde 4,550 i Arizona, 1,600 i New Mexico och 337
i Indianterritoriet.
Apage, Grek., vik hädan! gå bort! Se Vade retro
me, satana.
Apagogiskt bevis. Se vidare Indirekt 2.
Apalacher (appalacher), ett namn, som ofta användes
om en indianfamilj i Nord-Amerikas sydöstra del,
ö. om nedre Mississippi och s. om algonkinerna,
omfattande creek (muskogi och seminoler), hitchiti,
choctaw, chikasaw, coosade, alabama, appalachi
och några andra, hvarjämte dit äfven räknas natches
vid nedre Mississippi, catawba i Syd-Carolina och
de mellanliggande cheroki, hvilka skilde sig från de
förstnämnda till språket, men i vanor och civilisation
stodo dem nära. Äfven den intressanta, men för länge
sedan utdöda timucuastammen synes hafva tillhört denna
familj. Apalacherna voro, när de först anträffades
af de hvita, mera framskridna i civilisation än de
norra stammarna och stodo i kultur mellan de senare
och Mejicos folk. Åkerbruk var deras hufvudnäring,
majs deras vigtigaste födoämne. De uppförde tempel och
ansenliga hus för sina höfdingar, medan folket bodde
i torftiga hyddor. Deras ofta folkrika städer voro
byggda i cirkelrund form och omgifna af palissader
till försvar. De voro kunniga i flere handtverk,
tillverkade lerkärl och väfnader och beredde skinn
till kläder samt förfärdigade med skicklighet redskap
af sten, ben och trä. Samhället hade gemensam jord,
hvaraf hvarje medlem hade frihet att odla en del
för eget bruk, men en bestämd andel af afkastningen
magasinerades i för hela samhället gemensamma magasin
för den händelse de enskildes förråd skulle taga
slut. Hvarje stat styrdes af en höfding, mico, som
stod i största anseende och af några auktoriteter
anses hafva egt despotisk myndighet. Han var
emellertid underkastad ett lägre höfdingeråds
beslut. Näst honom stod den store krigshöfdingen,
stammens anförare i krig. Derjämte fanns en
öfversteprest med stort inflytande. Apalacherna
trodde på själens odödlighet och ett kommande
tillstånd af belöningar och straff. De dyrkade ett
högsta väsende (»den store anden») och som symboler
af dess makt och godhet solen och elden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
