Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arabi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbejdernes byggeforening i Köpenhamn. Se
Arbetarebostäder. Suppl., sp. 315.
*Arber har en höjd af 4,910 f. (1,458 m.).
Arbeta hårdt och arbeta illa i sjön, sjöv. Se Gräfva.
Arbetare-akademi (N. arbejderakademie). Se
Arbetareinstitut. Suppl.
*Arbetarebostäder kallas vanligen uteslutande
för arbetsklassen afsedda byggnader, uppförda af
arbetsgifvare, af arbetareföreningar eller andra för
ändamålet bildade associationer, af enskilda personer
på spekulation eller af offentliga myndigheter.
I större städer, särskildt sådana med utvecklad
fabriksindustri, är det blott alltför vanligt
att arbetsklassens bostäder till större eller
mindre antal alldeles icke motsvara ens mycket
lågt ställda kraf på sundhet, utrymme och skydd mot
klimatets vexlingar. Ofta äro de i sanitärt afseende
illa belägna, på dålig grund eller vid trånga,
illaluktande gränder eller inemot kringbyggda gårdar
med brist på luft och ljus. Stundom äro hela qvarter
upptagna af olämpligt inredda, tätt sammanpackade
arbetarebostäder. I sådana »arbetareqvarter»,
hvarest sjukdom och död trifvas långt bättre än
i de rikare stadsdelarna, uppväxer en vanlottad
befolkning, som slutligen hamnar sig på samhällets
vanvård derigenom att den sjelf blir en verklig
samhällsfara. Äfven i och för sig drägliga bostäder
förvandlas icke sällan genom »öfverbefolkning» eller
»trångboddhet» till härdar för sanitära, moraliska
och sociala vådor. Synnerligen vanligt är det också
att bostaden, den må vara bättre eller sämre, betingar
ett pris, som ej står i rimligt förhållande till dess
beskaffenhet. En visserligen mindre, men dock högst
beaktansvärd olägenhet är det vidare, om arbetaren
nödgas söka sig bostad på alltför långt afstånd från
arbetsplatsen. Slutligen inträffar stundom att icke
ens tillgång på de uslaste till menniskoboning afsedda
kyffen finnes i tillräcklig mängd inom en rimlig
omkrets; då inträder »bostadsbrist» i egentligaste
bemärkelse med dess sorgliga följder af nöd och
förvildning.
Sedan midten af 19:de årh. har bostadsfrågan
alltmera erkänts såsom ett af de vigtigaste bland
den mångfald af sociala spörsmål, som innefattas
under den gemensamma benämningen arbetarefrågan
(se d. o. Suppl). »Bostadsfrågan», säger en af de
förnämsta auktoriteterna på det socialekonomiska
området, G. Schönberg, »har större bärvidd och
praktisk betydelse än hela lönefrågan, ja än
arbetareförsäkringen». Sparsamhet, nykterhet och
sedlighet främjas, dödlighets- och sjukdomsprocenterna
sjunka, när goda bostäder undantränga de dåliga. Det
finns knappt någon yttre faktor, som i lika hög
grad som goda bostäder bidrager till arbetsklassens
höjande i sanitärt, moraliskt, socialt och ekonomiskt
hänseende. Att i trots af insigten härom hittills
icke mera uträttats på detta område, beror på
frågans många tekniska och finansiella svårigheter
och problemets vexlande natur i land med olika
klimat och lefnadsvanor samt i olika tätt bebyggda
trakter. Visserligen torde man i allmänhet vara ense
derom att det mest eftersträfvansvärda målet är ett
eget, fritt liggande och af plantering eller
trädgård omgifvet hus, till hvilket eganderätten
förvärfvas genom årliga eller månatliga
afbetalningar. Men denna anordning stöter ofta,
hälst just i större städer, på oöfverstigliga
hinder. Ur önskan att så mycket som möjligt närma
sig detta ideal har emellertid den ena af typerna
för nyare tidens arbetarehem framgått, nämligen
»paviljongs-» l. »cottage»-systemet, hvars motsats är
det s. k. »kasern»- l. »block»-systemet. I det förra
byggas envåningshus beräknade för 1–4 familjer, i
det senare hus af flere våningar, oftast sammanbyggda
till ett helt komplex (Eng. block). Det förra lämpar
sig vanligen bäst i landtliga förstäder eller vid
fabriker belägna på landet eller i utkanten af stora
städer. Det senare är ett nödtvång i mera centrala
stadsdelar, der byggnadsgrunden är mycket dyrbar,
liksom ock då arbetarnas löneförhållanden ej medgifva
den större utgiften för ett eget hus eller andel i
ett mindre, som ligger mera för sig sjelf. På båda
systemen måste ställas den fordran, att läget skall
vara sundt, antalet rum och kubikutrymmet tillhörande
hvarje bostad tillräckliga samt kommunikationerna
med arbetsplatsen goda.
Några land, framförallt England, ega en särskild
lagstiftning rörande arbetarebostäder. De många
olika engelska lagarna om »labourers’ dwellings» och
»housing of the working classes» hafva ett dubbelt
syfte: att undanrödja redan befintliga helsovådliga
bostäder och att underlätta uppförandet af nya och
tidsenliga. Den äldsta förskrifver sig från 1851;
dess upphofsman var lord Shaftesbury. De mest bekanta
äro Torrens’ och Cross’ lagar. Den förra, af 1868, ger
åt de lokala myndigheterna i städer med minst 10,000
innevånare befogenhet att under vissa omständigheter
låta på egarens bekostnad reparera eller i nödfall
rifva osunda byggnader. Cross’ lag, af 1875, afser
städer med minst 25,000 innevånare. Den ger i vissa
fall åt lokalmyndigheterna rätt att på större områden
med trånga eller osunda gator och gårdar antingen
låta rifva husen och tillhålla egaren att der uppföra
lämpliga arbetarebostäder eller ock att expropriera
marken och sjelfva bebygga den. Dessa lagar synas
dock icke hafva vunnit tillämpning i någon större
utsträckning. — I Frankrike ger lagen om »logements
insalubres» af 1850 kommunalförvaltningen rätt att
förbjuda begagnandet af osunda boningshus. Denna lag
har bl. a. ganska strängt tillämpats i Paris. — För
öfrigt söker man i olika land på mångfaldiga sätt att
genom helsovårdsstadgar och polisföreskrifter råda bot
åtminstone för de svåraste missförhållandena. Äfven
genom direkt understöd har staten i ett fåtal
fall sökt främja bostadsfrågans lösning. Så
i Frankrike, der statsbidrag stundom lemnats —
bl. a. för anläggandet af den bekanta Cité ouvrière
(»arbetarestaden») i Mülhausen, ett företag, som dock
så till vida misslyckats, som dess arbetarehem gjorts
till föremål för spekulation och enligt uppgift knappt
något enda hus stannat i den ursprunglige egarens
händer. Äfven i Danmark har statsbidrag lemnats såsom
understöd till bostadsföreningar. I Belgien har man
sökt upplifva ifrågavarande byggnadsverksamhet genom
s. k. »comités de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
