Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarebostäder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maskinerna, i olikhet mot handkraften, aldrig tröttas,
å den andra att de kosta lika mycket i ränta
antingen de äro i gång eller stå stilla. Fabrikanten
frestas derigenom att bereda sig ökad vinst genom
att utsträcka den dagliga arbetstiden och genom att
införa natt- och söndagsarbete. De enskilde arbetarna,
för svaga att ensamme hålla sin vara, arbetet, uppe
i pris äfvensom att i öfrigt värna sin ställning mot
kapitalets öfvermakt, söka att vinna detta mål genom
sammanslutning. Yrkes- och fackföreningar samt andra
arbetareföreningar af olika slag organiseras i allt
fastare former. Arbetegifvarna å sin sida sluta sig
också tillsamman för ätt tillvarataga sina intressen
gent emot de organiserade arbetarna. Köpare och
säljare af varan arbete stå så emot hvarandra såsom
klass mot klass. Så underhålles »klassmedvetandet»
och skärpes alltmera »klasskampen».
De förbittrade sammandrabbningar mellan arbetet
och kapitalet, som under denna klasskamp tagit
sig uttryck i strejker, stängningar (lockouts)
och boycott, hafva mer än något annat bidragit
att öppna ögonen för arbetarefrågans ingripande
betydelse för samhället i dess helhet. Deras
vidtgående verkningar harva åskådligt lagt i dagen,
att det här gäller något mera än det i och för sig
beaktansvärda spörsmålet om den enskilde arbetarens
aflöning eller arbetsgivarens vinst. De hafva på
ett kännbart sätt bevisat, att arbetsaftalet, då
det gäller ett större antal arbetare samfäldt,
är något helt annat än en vanlig privaträttslig
öfverenskommelse. Tvänne af de stora skiljaktigheterna
mellan »arbetsaftalet» och öfverenskommelser rörande
köp och försäljning af andra varor bestå deruti
att arbetsköpet berör säljarens hela personlighet
och att säljaren, arbetaren, utgör den ojämförligt
talrikaste samhällsklassen. Om dessa tusenden eller
millioner, som bilda »arbetarnas väldiga armé»,
vid försäljningen af sitt arbete endast lyckas att
betinga sig en »hungerlön» eller, låt vara, en lön,
som räcker till bröd för dagen, men som ej skänker
arbetaren möjlighet att bereda sig någon trygghet
mot följderna af sjukdom, olycksfall i arbetet och
arbetslöshet, ingen möjlighet att uppfostra sina barn
och att såsom familjefader och medborgare erhålla en
skälig andel af »kulturlifvets» förmåner, så inträda
förr eller senare förhållanden, hvilka utgöra en
verklig samhällsfara. Arbetarefrågan är endast till
namnet en klassfråga. Staten och samhället måste
redan »till ädelt nödvärn» träda emellan för att
skydda arbetaren i den ojämna kampen.
Denna samhällets pligt erkännes dock ej af
alla. Alltefter olika ställning till frågan
om statens, lagstiftningens och förvaltningens
mellankomst i nyss nämnda syfte särskiljas tre olika
socialpolitiska strömningar: den individualistiska,
som vill, att »staten skall göra intet», den
socialistiska, som vill, att »staten skall göra allt»,
samt den socialreformatoriska, som går en medelväg
mellan båda dessa ytterligheter. Den förstnämnda af
dessa tre skolor, äfven benämnd »Manchesterskolan»
(se d. o.), häfdar arbetsaftalets absoluta frihet
i den öfvertygelse att arbetarefrågan bäst regleras
genom arbetsgifvarnas eget »välförstådda intresse»
— eller såsom Spencer uttryckt det den »välförstådda egoismen» —,
konkurrensens obundenhet och den fria
associationen. Statens uppgift här liksom annanstädes
i fråga om produktionen är blott att sjelf »producera
säkerhet utåt och inåt». Denna skolas lösen är
laisser faire och laisser aller (eller laisser
passer). De missförhållanden, som onekligen finnas,
äro, påstår hon, frukten af snarare för liten än
för mycken ekonomisk frihet. För att en förbättring
skall vara arbetaren till sanskyldig nytta måste han
sjelf hafva tillkämpat sig den. Endast den »rena
sjelfhjelpens politik» är till verklig fromma vid
arbetarefrågans lösning. I sin dogmatiskt renläriga
form torde denna riktning emellertid vara på god
väg att alldeles dö ut. Dess öfverdrifter hafva
bidragit att framkalla en motsatt uppfattning:
socialismen (se d. o.). Då individualismen ej vill,
att staten på det ekonomiska området skall lägga
några som hälst band på den enskildes frihet,
vill socialismen upphäfva denna frihet och gör
staten till individernas förmyndare. Den »jernhårda
lag», som, enligt dess åsigt, under den nu rådande
produktionen håller arbetslönen nere vid gränsen
för existensminimum och arbetaren i slafveri, kan
brytas endast derigenom att staten både öfvertager
produktionsmedlen och sjelf organiserar arbetet. (Det
ytterlighetsparti, som under en häftig agitation
pockar på en fullständig omstöpning af samhället
enligt det socialistiska receptet, bär, som
bekant, namnet det socialdemokratiska.) Den tredje
riktningen, den socialreformatoriska, gör front mot
båda de förut skildrade ytterligheterna. Gent emot
socialismen, som förqväfver friheten och derigenom
förlamar den enskildes initiativ, häfdar den
frihetens och sjelfhjelpens berättigande och
oumbärlighet. Å andra sidan delar den alldeles
icke den individualistiska skuggrädslan för hvarje
statens ingrepp i denna frihet. Den påvisar med
rätta, att det finnes många förhållanden, der
arbetarens egen omtanke och kraft icke räcka till,
utan der samhället ovilkorligen bör ingripa till
afhjelpande af rådande missförhållanden. Dess politik
är samarbete mellan samhället, staten och de enskilde,
såväl arbetsgifvare som arbetare. Dess lösen är:
»sjelfhjelp, samhällshjelp, statshjelp». Den
betonar, att arbetarefrågan — denna mängd af
mångskiftande sociala problem — icke någonsin
kan erhålla sin slutliga lösning annanstädes än i
den drömda idealstaten »Utopia». Proletariatet,
fattigdomen och andra beklagansvärda sociala
förhållanden bero icke uteslutande på de
menskliga samhällsinrättningarna. Menniskonaturen
kan icke utan vidare omskapas genom en ändrad
produktionsordning. Oförnuft och ondska kunna icke
genom nya samhällsformer bannlysas. Arbetarefrågan
har också en etisk sida. Endast derigenom att
den kristliga altruismen genomsyrar den enskildes
lif såväl som samhällslifvet kan ut-utvecklingen
närma sig målet, »det största mått af lycka för det
största antalet». »Skulle det finnas en trollformel»,
har en svensk statsman (O. Themptander) yttrat,
»som under alla förhållanden vore tillämplig vid ett
godt framtidsarbete för denna fråga, så vet jag ingen
bättre, än det kända mästareordet: Allt det I viljen,
att menniskorna skola göra eder, det gören I ock dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
