- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger /
327-328

(1896) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arbetarefrågan ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

söndagshvila. Emellertid hafva just de land,
»som kunna sägas framför andra häfda den
personliga friheten», nämligen England, Schweiz och
Nord-Amerikas Förenta stater, här gått i spetsen. För
öfrigt hafva arbetarna sjelfva på senare tider
allestädes vunnit en allt klarare insigt i de förut
skildrade förderfliga följderna af en alltför lång
arbetstid. Knappast någon del af arbetarefrågan
framstår numera för dem sjelfva i högre grad såsom
en arbetsklassens lifsfråga. Visserligen har man på
några håll, särskildt i England, genom ett starkt
föreningsväsende lyckats utan statens mellankomst
genomföra betydande reformer; men den öfvertygelsen
mognar dock alltmer att äfven i fråga om arbetstiden
arbetaren behöfver samhällets skydd. Önskningar om
lagstiftningens ingripande hafva också framstälts vid
de internationella arbetarekongresserna. Naturligtvis
kan icke arbetstiden utan vidare sättas lika lång
för alla yrken och näringar. Exempelvis vore det ju
dårskap att för jordbruksarbetet i ett land som vårt
stadga en för alla årstider lika lång arbetsdag;
detta redan på den grund att »solen i höga norden
icke håller normalarbetsdag hvarken af åtta eller
ens af tio till elfva timmar». Arbetstiden måste
inom vissa gränser göras beroende af arbetets art,
den grad af ansträngning det kräfver, dess mer eller
mindre helsovådliga natur, klimatiska förhållanden,
lokalens beskaffenhet, arbetarens ålder, kön och
kroppskonstitution. Men att det verkligen i fråga
om fabriks- och dermed jämförligt arbete låtit sig
göra att genom lagens mellankomst bereda arbetaren
åtminstone något skydd mot en öfverdrifvet lång
arbetstid, framgår deraf att i några stater lagstadgad
normal- l. maximalarbetsdag redan nu faktiskt är
införd. Så i vissa af nord-amerikanska unionens
stater, i Schweiz samt till och med i Österrike,
der det uppgifves, att »elfvatimmarsdagen» skulle
leda sitt ursprung från de farhågor, som väcktes
hos statsmakterna, då militärmönstringarna i vissa
fabriksdistrikt otvetydigt gåfvo vid handen, att
arbetsklassens fysik alltjämt försämrades (jfr
Normalarbetsdag). I fråga om nattarbete är Schweiz
det enda land, som uttryckligen i lag förbjudit
detsamma utom i vissa undantagsfall, särskildt vid
fabrikationer, hvilkas natur med nödvändighet kräfver
att de hållas i gång både dag och natt, exempelvis
sådana, som gå med s. k. ständig eld. I England är
nattarbete genom arbetarnas egna organisationer
inskränkt till det oundgängligaste. I Schweiz
och delvis i Österrike är likaledas söndagsarbete
förbjudet ur arbetareskyddets synpunkt; i flere andra
land är det inskränkt genom allmän lag eller särskilda
polisföreskrifter. I Sverige förbjuder strafflagens
7:de kap. (»Om religionsbrott») i allmänhet såsom
sabbatsbrott arbete på sön- och högtidsdagar mellan
kl. 6 på morgonen och 7 på aftonen. Starka röster
höjas numera från skilda läger i olika land med den
fordran att lagen skall i fråga om oundgängligt natt-
och söndagsarbete föreskrifva arbetarnas indelning i
olika arbetslag eller skift, så att ledighet och nödig
hvila tillförsäkras dem åtminstone hvarannan natt samt
hvarannan söndag (jfr Söndagshvila Suppl.).

För att arbetaren i fråga om arbetstid, raster, nattarbete,
aflöningstider, söndagshvila samt
ordningsregler vid arbetet skall klart och oomtvisteligt
veta både rättigheter och skyldigheter är det
af stor vigt att en skriftligt uppsatt arbets-
l. fabriksordning finnes. Den faran ligger dock
nära, att dessa fabriksordningar förvandlas till
»ett i arbetsgifvarens intresse uppstäldt privat
polisreglemente». Lagstiftningen har derför i
Schweiz och Österrike, liksom delvis i Tyskland,
till förekommande af missbruk utfärdat föreskrifter
huru fabriksordningar skola uppsättas.

Långt djupare ingriper dock den nyare lagstiftningen
i fabrikens inre förhållanden och den enskilde
arbetsgifvarens fria sjelfbestämningsrätt genom de
i ett flertal land gällande bestämmelser i syfte
att såvidt möjligt bereda skydd mot helsovådliga
inflytelser inom vissa yrken och deraf förorsakade
yrkessjukdomar, äfvensom mot annan yrkesfara. I
flere land — bland dem äfven Sverige genom lagen
om yrkesfara af d. 10 Maj 1889 — äro föreskrifter
meddelade rörande fabrikslokalernas allmänna
beskaffenhet, luftrum för hvarje arbetare,
ventilation, rengöring m. m. Likaledes lemnas
allmänna bestämmelser angående yrken, der damm, gaser
eller ångor spridas i lokalen i en för arbetaren
skadlig mängd; slutligen stadgas kringgärdandet med
skyddsinrättningar af farligt liggande maskiner
eller maskindelar samt åtgärder i öfrigt till
skydd mot yrkesfara, För att öfvervaka dessa
bestämmelser samt tillse utförandet af de inom
skilda yrken i hög grad vexlande och mångsidiga
detaljer, som kräfvas i tillämpningen, erfordras med
nödvändighet en vaksam och verksam fabriks- eller
yrkesinspektion. Yrkesinspektörer finnas nu i England,
der fabriksinspektion infördes redan 1833, i Tyskland,
Österrike-Ungern, Schweiz, Frankrike, Belgien,
Danmark och Sverige (se vidare Yrkesinspektion).

Hvarken skyddsåtgärder eller yrkesinspektion kunna
emellertid förekomma, att oförvållade olycksfall
under arbetet tima i stort antal. Ganska allmänt
erkännes det såsom en af statens social-politiska
uppgifter att genom särskild lagstiftning bereda
arbetaren och hans familj någon ersättning för
den skada olycksfallet vållat, och att göra detta
genom en lättare procedur och i större omfattning
än allmänna privaträttsliga anspråk på skadestånd
innebära. I flere land har man derför stiftat
särskilda lagar om »yrkesansvarighet». Svårigheter
och tvister vid dessas tillämpning hafva framkallat
behofvet af yrkesansvarighetens ersättande med
olycksfallsförsäkring. Tankarna äro ännu delade
huruvida sådan försäkring bör grundas på frivillighet
eller åläggas genom tvång. I Tyskland och Österrike
är tvångsprincipen med framgång genomförd, och staten
har der iklädt sig såväl kontrollen som ansvaret för
hela olycksfallsförsäkringen. I Sverige har regeringen
vid två olika tillfällen, 1890 och 1891, framlagt
k. proposition om obligatorisk olycksfallsförsäkring,
dock utan att vinna riksdagens bifall. Samma öde
drabbade vid 1895 års riksdag regeringens förslag om
lag angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete. Förslaget, i likhet med
de föregående fotadt på tvångsförsäkringens princip,
innebar så till vida en nyhet för vårt land, som det
för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:36:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfas/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free