Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfvedson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur landet. För att belöna sina bundsförvanter
och vinna de europeiska makterna kungjorde Urquiza
(1852–60) fri sjöfart på La Plata och ville införa en
ny författning, hvarigenom Buenos Aires skulle förlora
den öfvervigt det hade haft under Rosas. Då skilde sig
Buenos Aires (Sept. 1852) från förbundet och bildade
en sjelfständig stat under Alsina, medan A. valde
Urquiza till president och antog en författning efter
nordamerikanskt mönster; Paraná skulle, tills Buenos
Aires återinträdde i förbundet, vara regeringens
säte. Försök till återförening misslyckades,
och slutligen kom det 1859 till öppen strid. Först
segrade Urquiza, och unionen förnyades 1860, men 1861
segrade Buenos Aires’ guvernör Mitre (1861-68), och
de båda staterna förenades under honom. Buenos Aires
bestämdes till centralregeringens säte, men tillika
skulle provinsen behålla sin autonoma ställning
och sina företrädesrättigheter. I Buenos Aires
sammanträdde således två legislativa församlingar,
konfederationens och statens. Buenos Aires’ företräde
väckte de andra provinsernas missnöje, som gaf sig
luft i åtskilliga oroligheter. Landet besvärades
derjämte af indianernas ströftåg, och finanserna voro
i ett dåligt skick. Likväl lyckades Mitre befästa sitt
anseende genom att främja det allmänna välståndet,
genom ändamålsenliga bank- och finanslagar, genom
att gynna den europeiska invandringen o. s. v. Genom
att intervenera i Uruguay retade han Paraguays
diktator Lopez, och ett krig uppblossade med denna
stat, hvilken bragtes nära sin undergång. Mitres
efterträdare Sarmiento (1868–74) intresserade sig
särskildt för undervisningen, men sökte äfven främja
näringarna, och utvecklingen gick raskt framåt såväl
under honom som under hans efterträdare, federalisten
Avellaneda (1874–80), hvilken först måste kämpa
mot Mitre, innan hans myndighet erkändes. Genom att
underkufva de frie indianerna utflyttade han landets
gränser i sydvest, och slutligen genomfördes 1880
den redan 1860 påtänkta förändringen att staden
Buenos Aires gjordes till republikens hufvudstad
och federaliserades, d. v. s. ställdes direkt under
nationalregeringens förvaltning; till säte för
provinsen Buenos Aires’ regering bestämdes den nya
staden La Plata. Presidentvalet s. å. framkallade
ett nytt borgerligt krig, i det Buenos Aires ej ville
finna sig i denna anordning, men det kufvades efter
ett par fäktningar, hvarefter federalisten Roca
(1880–86) i Okt. tillträdde sitt ämbete. Striden
med Chile om gränsen i s. bilades genom ett
fördrag 1881, och i enlighet dermed utstakade en
vetenskaplig kommission 1885 gränsen mot Chile i södra
Patagonien och Eldslandet. För öfrigt förflöt Rocas
presidenttid i lugn, präglad af arbete för landets
inre förkofran, ehuru med alltför stort anlitande
af krediten hos utlandet. Indianerna undanträngdes,
och de områden af republiken, som dittills icke
haft någon sjelfständig förvaltning, indelades i de
nuv. 9 »gobernaciones». Roca efterträddes af sin
svåger Celman (1886–90). Den öfverilade brådska,
hvarmed under denne president alla statsekonomiska och
affärsföretag bedrefvos, kommo skulderna att springa
upp till en ofantlig höjd, och räntebetalningen blef
allt svårare. Regeringen emitterade derför i hemlighet alltmer
sedlar; dertill kommo ämbetsmännens oredlighet, för
hvilken Celman blundade för mycket, och de herskande
klassernas spekulationsraseri, hvilka grundade
aktiebolag och uppförde byggnader i mängd, tills
hypoteksbankernas pantbref ofta sjönko ned under halfva
guldvärdet och guldagiot steg så högt, att man måste
betala 300 pesos pappersmynt för 100 pesos guld. Till
följd af denna finansnöd uppstod ett allmänt missnöje,
som det regeringsfientliga partiet, Union civica,
begagnade för att i Juli 1890 ställa till ett upplopp
i Buenos Aires. Upprorsmännen bemäktigade sig efter
blodig strid de vigtigaste punkterna i staden och
utropade ordföranden i Union civica, Leandro Allem,
till president. De främmande makternas representanter
sökte bringa till stånd en fredlig uppgörelse, men de
upproriske fordrade Celmans afsättning. Visserligen
lyckades det general Roca slutligen att undertrycka
upproret, men inför den allmänna förbittringen
såg sig Celman tvungen att i Aug. 1890 afgå från
presidentskapet. Den dittills varande vicepresidenten
Pellegrini (1890–92) blef president, och general
Roca fick i uppdrag att bilda en ministèr. Den
nye finansministern föreslog genast, att man
skulle utgifva 60 mill. statskasseassignationer
och upptaga ett utländskt lån på 20 mill. pesos i
guld för att kunna betala de förfallna räntorna,
och detta godkändes af kongressen. Dessa åtgärder
kunde dock ej hindra den hotande finanskrisen, som
drog äfven flere europeiska handelshus i olyckan. Den
verldsbekanta Londonfirman Baring Brothers and Co.,
som förmedlat de argentinska lånen, förklarade sig
d. 15 Nov. 1890 icke längre i stånd att uppfylla
sina förbindelser och kunde endast med understöd af
Englands bank och andra banker räddas från fall. Ett
konsortium af de förnämste köpmän och banker med
en representant for Englands bank i spetsen trädde
samman för att undersöka ställningen och understödja
regeringen vid biläggandet af svårigheterna. I
Juni 1891 föreslog regeringen upprättandet af en ny
nationalbank, men dennes inrättning tillfredsställde
icke kreditorerna och de finansiella svårigheterna
äro ännu icke lösta. I Juni 1892 valdes dr Saenz Peña
till president, men han afgick i Jan. 1895, emedan han
ansåg det väckta förslaget om allmän amnesti såsom en
uppmaning till militäranarki. Till hans efterträdare
utropade kongressen vicepresidenten J. Uriburu.
Argentum vivum, Lat., qvicksilfver (se d. o.).
Argesu, rumanska benämningen på staden och floden
Ardsjisch (se d. o.).
Argidagh. Se Ardsjisch 3.
Argisj, arabiska namnet på sjön Van.
Argles [ārgöls], Mrs. Margaret, författarinnan till
»Molly Bawn». Se Hungerford. Suppl.
*Argolis. Nomarkien Argolis-Korinthia, till hvilken
höra äfven öarna Poros, Hydra, Spetsa och Kythera, har
en areal af 5,244 qvkm., med 144,836 innev. (1889).
Argon (af Grek. nekande a och ergon, arbete, med
hänsyn till ämnets tröghet i kemisk bemärkelse), kem.,
ett grundämne eller möjligen en blandning af ett par
grundämnen, som 1894 upptäcktes af Lord Rayleigh och
studerats af honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
